Ordsamförekomst (co-word analysis) med visualiseringar av Clinton vs. Trump-debatten.

Samförekomstanalys

clintonbinaryassociatstrtfidf80104

Clintons debattinlägg (n=104 fraser).

Dessa båda visualiseringar avbildar samförekomsten av substantivfraser vad gäller frekvens/intensitetoch klustring i den första presidentvalsdebatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump, 26 september, 2016.

Jag har arbetar med här med VOSviewer (www.vosviewer.com), en programvara/verktyg utvecklat av scientometrikerna Nees Jan van Eck and Ludo Waltman på CWTS vid Leidens universitet. Det finns en mängd dokumentation på deras webplats, men nedan ger jag min uttolkning av programmets funktion.

Analys

trumpbinaryassociatstrtfidf80126

Trumps repliker (n=126 fraser).

Verktyget erbjuder (förutom dess huvudsakliga syfte, visualisering av aggregerad citeringsdata), att göra co-wordanalyser, en teknik utvecklad inom ANT på 80-talet, som säkerligen utvecklats av lingvister oberoende av dem mycket tidigare. Utöver enkel co-wordanalys är VOSviewer lite mer sofistikerat. Det lånar nämligen lingvistiska tekniker för att tagga ordklasser och identifierar sedan substantivfraser (subst-subst, eller adjektiv-substantiv) för att få mer meningsfulla saker att mäta. Det har också (en rätt dålig teknik) att ta borst plural-s men att döma av ”united state” som jag såg någonstans i bilderna, så trunkerar de bara alla ’s’. Sist erbjuder det en teknik för att välja bort vardagliga termer (TF-IDF) och jag valde på att behålla 80% av fraserna här.

Layout

Det var analysdelen, sedan har det en egen layoutteknik som heter ”Visualisation of Similarities” (VOS) som liknar den mer utvecklade layoutalgoritmen MDS, men till skillnad från den senare så säger sig forskarna ha löst problemet med att MDS har en ”hästskoform” så att ändarna på skänklarna så att säga ser ut att komma nära varandra i visualiseringen, trots att de borde vara så långt från varandra som möjligt. Klustringen är lite blackboxad, men man kan ställa in tröskelvärden för att få olika antal kluster och man har möjlighet att välja färgskalor osv. Sist, det finns både som command-line och som WYSIWYG och jag gillar det sistnämnda eftersom det erbjuder forskaren att interagera med de olika parametrarna.

Visualisering

När det gäller dessa visualiseringar så har jag tweakat lite grann. Det utgår från transkript från debatten i den 26:e september. Jag har skapat en fil för Clintons repliker, en per rad och en för Trumps. Eftersom VOSviewer jobbar med bibliografiska data har jag skapat en taggad fil där jag lurar systemet att varje replik är en titel på ett verk och därmed kan jag be den utföra analyserna på titel/repliknivå.

clintonbinaryassociatstrtfidf80104

Clintons debattinlägg (n=104 fraser). Klicka för fullskärm.

trumpbinaryassociatstrtfidf80126

Trumps repliker (n=126 fraser). Klicka för fullskärm.

Här avbildas de mest relevanta (TF-IDF=80%) substantivfraserna som använts åtminstone två gånger av respektive kandidat i debatten. Storlek på fras=frekvens och spatiell lokalisering=samförekomststyrka. Färgerna som getts till klustren visar endast skillnader mellan områden och har inte harmoniserats mellan visualiseringarna.

Beskrivande statistik:

  • Trump: 124 repliker (datafil)
  • Clinton: 87 repliker (datafil)
  • Holt: 97 repliker (ingen datafil tillgänglig)

Det bör noteras att Trump har många fler repliker än Clinton, vilket bottnar sig i att han har en tendens att avbryta som bland annat noteras här och här.

Källa

Presidential Candidates Debates: “Presidential Debate at Hofstra University in Hempstead, New York,” September 26, 2016. Online by Gerhard Peters and John T. Woolley, The American Presidency Project. http://www.presidency.ucsb.edu/ws/?pid=118971.

Hello?

Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding bloggar om kvalitetssnurran och om hur känslig modellen är. En välciterad artikel i statsvetenskap har fallit utanför det fyraåriga citeringsfönstret och lärosätet skall därför ha tappat 5 procent i prestationsmodellen. Låter mycket men kan vara sant. En sak har hon dock fel om. Kvalitetssnurran togs visserligen bort av den nya regeringen – på oklara grunder – men den återinsattes efter att regeringens budget röstades ner av riksdagen. Om den trots allt inte skulle vara gällande så är det anmärkningsvärt! Lärosätena borde dock veta, för vad jag förstår skall det komma en check med posten varje månad. Någon som vet?

 

 

Peer Review!

I dag kl 14:30 kommer Björklund presentera den nya forskningsproppen och varken “prestationsbaserad” bibliometri via citeringsanalys eller en variant av den norska “resultatbaserade” modellen verkar finnas med som huvudsaklig modell för det konkurensutsatta anslaget. Även anslag baserade på erhållna medel verkar försvinna ur modellen. I stället kommer en fördubblad andel (20% av anslagen) fördelas baserat på en peer reviewbaserad modell som Vetenskapsrådet kommer att få i uppdrag att ta fram. Den nya modellen anges vara baserad på “kvalitetskriterier”.

En livesändning kommer att finnas på regeringens hemsida och förhandsmaterialet kom i morse i form av en debattartikel i DN.

Således verkar regeringen ha gått på VR:s modell som de presenterade i sitt remissvar till Anders Flodströms utredning från i vintras. En indikation på att så skulle bli fallet kom redan i budgeten där Flodström utredning inte ens nämndes vid namn.

 

Det var en intressant utveckling.

 

Uppdatering to em:

Men det är viktigt att notera att detta handlar om fem år fram i tiden. Den nuvarande modellen ligger kvar åtminstone fram till ingången av 2018:

En utgångspunkt för kollegial bedömning bör vara att all forskning regelbundet utvärderas med områdesvisa utvärderingar under en cykel som varar fyra till sex år. En fördelning av resurser utifrån sådan bedömning av forskningens kvalitet kan dock inte vara aktuell att införa förrän tidigast 2018.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/13/68/ab3950ad.pdf s 63

DN debatt om forskningspolitik och citeringsräkning

Det har varit en ganska intressant forskningspolitisk debatt i DN där bland annat jag gått i svaromål mot ett inlägg av Bo Rothstein som hävdar att svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är provinsiell, åtminstone vad gäller citeringstal i Google Scholar.

Det kan vara svårt att göra reda för debatten genom att endast söka efter den, varför jag gjort en liten översikt över debatten här:
Originalartikeln av Bo finns här:
http://www.dn.se/debatt/svensk-samhallsforskning-ar-alldeles-for-provinsiell (2012-08-15).

Replikerna företräds först av ett inlägg av Arne Jarrick på Vetenskapsrådet:
http://www.dn.se/debatt/ofta-citerad-forskning-ingen-garanti-for-kvalitet (2012-08-15).

Därefter publicerade såväl Björn Hammarfelt, nydisputerad vid institutionen för ABM i Uppsala som undertecknad var sin replik till Rothsteins utspel:

http://www.dn.se/debatt/forskning-ar-inget-100-meterslopp (Björns) (2012-08-16).

http://www.dn.se/debatt/citeringar-inget-matt-pa-kvalitet (mitt) (2012-08-16).

Sist kan man notera två redaktionella kommentarer, dels en från DN:s ledarredaktion som enligt mitt tycke är riktigt välbalanserad: http://www.dn.se/ledare/signerat/forskning-lite-provinsialism-skadar-inte (2012-08-16), samt en på GP:s ledarsida som i stort sett återger den förra:
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1039746-hur-mater-vi-bra-forskning-?ref=fb (2012-08-19).

Nu har också Rothstein fått in sin slutreplik där han fört in en liten slutkläm om att historikerprofessorer i genomsnitt endast publicerar en artikel var 25 år och att där finns en forskningskultur där internationell publicering inte värderas alls:

http://www.dn.se/debatt/en-forskningskultur-dar-internationell-publicering-inte-alls-varderas (2012-08-20).

Inte nog med det, ett par dagar senare kommer i stort sett samma replik in i GP (2012-08-22), riktad mot den ovan nämnda ledaren i den tidningen, men inte på redaktionell plats utan under Fria Ord, en plats som vanligtvis tar in läsarnas inlägg.

Efterbörd

Debatten är därmed avslutad, men som den databasoholic jag är ville jag pröva dessa påståenden i en datakälla som uppenbarligen inte använts av Bo. Jag prövade vad jag skulle finna om jag sökte jag ut alla poster över refereegranskade tidskriftsartiklar som listats under HSV-klassificeringen “Historia” (notera att det inte nödvändigtvis innebär att författaren är historiker) i de svenska lärosätenas egna publikationsdatabaser. Av 518 artiklar var 304 (58,6 %) på engelska, 156 (30,1 %) på svenska och resten på 9 andra språk eller oklassificerade. Huruvida det är få eller många artiklar har inte undersökts men det motsvarar (till antalet) ganska väl siffran som erhålls vid motsvarande sökning på statsvetenskapliga refereegranskade tidskriftsartiklar (inkl offentlig förvaltning och globaliseringsstudier) (566 st), men här är andelen engelskspråkiga publikationer betydligt högre: 87 %. Siffrorna är inte representativa eftersom jag varken begränsat analysen till ett specifikt tidsintervall eller kontrollerat för antalet forskare i respektive ämne, eller ens till om alla artiklar faktiskt publicerats av företrädarna för respektive ämne.

Vad vill jag då visa med denna trubbiga redogörelse? Jo, att det plakatspråk som används för att helt desavouera ett godtyckligt ämnes trovärdighet främst tilltalar meningsfränder med redan förutfattade föreställningar om sakernas tillstånd (det räcker med att läsa kommentarerna på Rothsteins inlägg för att se vilka antiintellektuella krafter som uppbådas) döljer en mycket mer nyanserad empiri. Det är improduktivt för debatten och leder endast till kontroverser mellan företrädare för ämnen som hellre gräver ner sig i skyttegravar än att konstruktivt söka möten och kanske till och med samarbeten mellan ämnena. Historieämnet liksom andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen skulle säkert må bra av att öka sin internationella exponering, men det uppmuntras inte av denna typ av argumentation.

 

(redigerat 2012-08-23, språkliga korrigeringar)

Självreferenser: missbruk av självcitering eller erkänd praktik att göra forskningsresultat kända

© Gustaf Nelhans 2012

Jag har gett mig in i en debatt om självrefererandets vara och inte vara, som förts på ett antal platser på internet. Då den skett på många ställen och ibland under refuserade former eller i direkt konversation med andra debattörer och kommentatorer, erbjuder jag mina inlägg, samt referat och länkar till andra författares bidrag i denna bloggpost.

Först skrev Phil Davis ett inlägg på bloggen Scholarly Kitchen i februari betitlat ”When Journal Editors Coerce Authors to Self-Cite”: http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/02/02/when-journal-editors-coerce-authors-to-self-cite/ där han diskuterade data från en studie där forskare hade tillfrågats om hur de såg på tidskriftsredaktörers näst intill praxisförfarande att föreslå eller till och med byta ut referenser i inskickade manuskript till referenser i den egna tidskriften. I kommentarsfältet framkom åsikter att detta var en ohederlig verksamhet, men också, från en redaktör kommentaren att det kanske finns ohederliga tidskrifter, men inte i ”våra tidskrifter”, författat av en redaktör för ett mellanstort förlag som utpekats i studien.

Kommentarerna innehöll alltså dels åsikten att det främst fanns anekdotiska indicier på att redaktörer tvingade författare att ta med självreferenser till tidskriften i sina manuskript och dels, att om det händer, så händer det åtminstone någon annan stans.

Då jag hade uppgifter som faktiskt motsade dessa båda ståndpunkter, publicerade jag följande kommentar:

”This is more than anecdotal! I have found an example were an editor-in-chief of an ISI-indexed journal in “health sciences” urges reviewers to make sure submitted manuscripts include self references to the same journal. In the instructions for reviewers, there is a numbered list describing requirements about the length of the manuscript, number of words in the title (a maximum of 12), number of keywords (max 10), and a comment that the keywords should reflect the words in the title and appear in the abstract. But what stands out in the list was the following passage:

“5. Manuscript should refer to at least one article published in ‘*** Journal of *** Sciences’ [the title of the same journal]”

One could assume that this is expected to be a reference to an article that has some bearing on the manuscript at hand, but it is not stated. On this issue, it seems like the question of self citations has been around for a long while and to me, the biggest concern seems to be how to distinguish whether a specific instance of journal self citation is a valid one or not. The question “What is appropriate self referencing” is not as clear cut as it could seem. Given that there could be a variety of reasons for citing a specific reference, it could very well be a grey zone here, where no clear answers could be given.

Nelhans, G, 2012-02-03 kommentar till bloggposten http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/02/02/when-journal-editors-coerce-authors-to-self-cite/

Till svar fick jag en fråga av Professor Barbara Fister (ibid.) varför jag hade valt att anonymisera tidskriften samt chefredaktörens namn då det ju ledde till att det både var omöjligt att kontrollera mina uppgifter och att sätta press på tidskriften att sluta med denna praktik.

När jag i min tur besvarade henne bredde jag ut texten om att jag var av uppfattningen att krav på självcitering inte alls var någon ovanlig praktik och att jag därför inte ansåg att det var viktigt att utsätta just denna tidskrift för press, då den knappast var ensam om sitt förfarande. Tyvrr refuserades detta inlägg av Scholarly Kitchens redaktörer, varför Fisters kommentar fick stå obemött. Dock svarade jag i ett e-postmeddelande som jag delger här:

“Thanks for your response, the reason is that I see no reason naming “one bad apple” not recognizing that this is part of what seems to be a larger issue in the “impact turn” within scholarly authorship judging by the study referred to above. One could argue that this is a pretty predictable response from researchers/editors/publishers wanting to maximize their impact (if stating it in common science policy terms) or maximizing the reach of the contribution to your peers (taking into account that most readers will have back issues of the same journal readily available while a reference to an obscure journal that is not electronically available (worst case scenario) will be harder to get by to). I think it is better to discuss this issue at a general level and my contribution was thought of as a specific example of how it could look that might interest someone.”

Nelhans, G, E-mail till Barbara Fister, 2012-02-04

I april togs frågan om självciteringar upp på bordet av Scholarly Kitchen igen: I bloggposten ”Emergence of a Citation Cartel”: http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/04/10/emergence-of-a-citation-cartel/ återgav Phil Davis hur han hade identifierat en tidskrift som på fyra år hade dubblerat sitt värde på Journal Impact Factor från ca 3 till 6 under väldigt speciella omständigheter. Det visade sig nämligen att två andra tidskrifter inom det medicinska området stod för en extremt hög andel av referenserna till den första. I ett fall rörde det sig om en artikel med 450 referenser till den specifika tidskriften, för vilken författarna till artikeln dessutom var chefredaktör, respektive medlemmar av den misstänkt olämpligt uppträdande tidskriftens vetenskapliga redaktionsråd. Således fanns det nu inte bara fakta som kunde bevisa att redaktörer faktiskt tvingade författare att referera den egna tidskriften, utan till och med fall där redaktörerna själva, var involverade i vad som brukar benämnas ”gaming the impact factor”!

I kommentarsfältet framstod åter igen kommentarer om att detta var ”outrageous”, tacksamhet över att detta fall hade blivit ”hunted down”, ”amazing” och andra kraftfulla uttryck. Men det framkommer också kommentarer från företrädare för Thomson Reuters som beskriver hur företaget utvecklar metoder att automatiskt identifiera denna typ av beteende, på såväl tidskriftsnivå gällande självciteringar eller kartellbeteenden.

(Senare har även en intressant diskussion utspelat sig där företrädare för en av de tidskrifter som stod för ett stort antal av de misstänkt olämpligt fabricerade referenserna har försökt bemöta kritiken efter att deras tidskrift avförts från Thomson Reuters Journal Citation Reports. Se även tidskriften  Medical Science Monitor i förteckning på följande länk: http://admin-apps.webofknowledge.com/JCR/static_html/notices/notices.htm.)

När denna bloggpost annonserades på e-postlistan SIGMETRICS-List, som är en ”Virtual Special Interest Group” of the American Society for Information Science and Technology kom den att diskuteras av Open Access Evangelisten Stevan Harnad i ett inlägg betitlat Online Academic Abuses and the Power of Openness: Naming & Shaming: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;aepqBA;20120410072602-0400

© Gustaf Nelhans 2012

Åter igen var diskussionen om att namnge och ställa syndare i skampålen i full gång, vilket kan utläsas i texten på länken ovan, men också att Open Access skulle vara lösningen på problemet. Om bara all publicerad forskning var tillänglig fritt för var och envar, skulle man kunna utveckla metoder att identifiera denna form av missbruk, men också att OA skulle vara ett medel för att exponera och straffa dem som utfört dem, var hans huvudsakliga argument.

Till detta anförde jag följande kommentar som postades till SIGMETRICS-List http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;U8f76g;20120410144317%2B0000:

Dear Professor Harnad,

    I believe that it is not always easy to identify the motives behind specific instances of self references (although in the case at hand, the number of mutual citations identified seem to speak for themselves…). The practice of self citation is (as you acknowledge) not in itself a bad thing, but the problem is how to distinguish its legitimate use from its abuse. This is equally valid on the individual level as in editor-suggested references. I would like to draw into attention an exchange about these matters from 1997, where Eugene Garfield stated:

“Recognising the reality of the Matthew effect, I believe that an editor is justified in reminding authors to cite equivalent references from the same journal, if only because readers of that journal presumably have ready access to it. To call this “manipulation” seems excessive unless the references chosen are irrelevant or mere window dressing.” (Garfield, Eugene. 1997. Editors are justified in asking authors to cite equivalent references from same journal. BMJ 314 (7096):1765. http://www.bmj.com/content/314/7096/1765.2.short )

My question is if there could exist any method of identifying “bad apples” that does not account for the specific context in the article in which the reference is placed. In my understanding of the problem, the proposed way of using statistical methods for identifying baselines for self citations in various fields could be one important step, but I wonder if it would suffice to make the identification process complete?

Best regards,

Gustaf Nelhans

University of Gothenburg, University of Borås,

Sweden

Nelhans, G: E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-04-10 http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;U8f76g;20120410144317%2B0000

Av någon anledning valde Harnad att inte svara mig (med största sannolikhet missade han mitt inlägg) men nu, mitt i sommaren, när jag själv för första gången på flera veckor tog en titt i min e-postlistemapp innehållande över 1900 meddelanden, uppträdde plötsligt ett svar från Stevan Harnad. Re: Online Academic Abuses and the Power of Openness: Naming & Shaming: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;%2BOgAwQ;20120731100248-0400 Och så var diskussionen igång igen, nära fyra månader efter att jag skrivit min kommentar. Tydligen hade han blivit uppmärksammad på den nu och bestämt sig för att svara. I svaret, som till punkt och pricka följer på mina frågor och ståndpunkter erbjuder Harnad en intressant utblick över framtida möjligheter att med text analytiska, matematiska och statistiska metoder identifiera kandidater för missbruk som sedan kan analyseras manuellt genom mänsklig evaluering. Inte desto mindre fann jag följande uppsummering av Harnads ståndpunkt intressant:

Global OA not only provides the open database, but it provides the (continuous) open means of flagging anomalies in the population pattern, checking them, and naming and shaming the cases where there really has been willful misuse or abuse.

It’s yet another potential application for crowd-sourcing.

Harnad, E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-07-31: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;%2BOgAwQ;20120731100248-0400

Roligt också att Eugene Garfield såg Harnads svar och (oturligt nog) felaktigt korrigerade honom för att ha gett en mindre lämplig länk till en kommentar som Garfield själv hade gett femton år tidigare och som jag hade använt som argument för att hävda att tidskriftsredaktörers förslag om referenser från den egna tidskriften inte per automatik måste betraktas som ett missbruk. Garfields uppfattning 2012 är därför intressant att referera här:

Unfortunately my comments have been distorted in some cases to justify deplorable excesses in the use of references to the same journal when I emphasized that such references should be relevant and not mere window dressing– a blatant attempt to increase the impact factor of the journal in question.

Garfield, E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-07-31: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;S8L%2FlA;20120731214459%2B0000

Min slutkommentar, som jag valde att inte skicka till e-postlistan utan direkt till Harnad och Garfield innehöll följande text:

Dear Professors Garfield and Harnad, thank you both for commenting, (I decided to take my response off the Sigmetrics list so that it doesn’t get spammed with comments).

It was I who posted the link to the article back in April not checking if it was available outside the university networks. Thanks for sharing a more accessible way to get to it.

Its usage was simply to argue that individual self citations, as well as editor’s proposals of articles to cite within the same journal should not necessarily be seen as a bad thing per se. Instead, I argued that one would need to analyze the context (within the text) of the cited reference made to be able to judge its status, if indeed such a black-or-white scenario for judging self citations exists…

The question implied, to which Professor Harnad gave many interesting and valuable insights, was therefore if it would be possible to do this based on computations and statistics or if it would require skillful manual labor to make such evaluations. Maybe a combination is the best that could possibly be attained?

Gustaf Nelhans: E-mail till Eugene Garfield och Stevan Harnad,  2012-08-01.

Om detta är sista ordet eller om diskussionen kommer att fortsätta är oklart, men jag kommer att hålla bloggen uppdaterad.

Bibliometrics at the crossroads- Follow up

There has been some buzz after the Chalmers Library / University of Borås co-hosted event “Bibliometrics at the cross roads”.

 

First, a couple of blogs have mentioned the event: Bibliometrics at the Crossroads at the Chalmers Library Biblogg and Bibliometri i vår och höst from the Masters program Digitala tjänster – kultur, information & kommunikation at University of Borås.

There is also a Flickr stream with photos from the event Bibliometrics at the Crossroads from the Chalmers Library’s photostream:

 

 

The Twitter hash tag #bibcross was also very active a couple of days around the event!

Bibliometrics at the Crossroads seminar

Yesterday I gave a seminar at the Bibliometrics at the crossroads half day seminar hosted by Chalmers Library and Borås University (#bibcross). First keynote speaker was Blaise Cronin, who gave a marvelously imaginative talk about his visions on scholarly publishing and bibliometric analysis in what could be described as a post academic setting where collaboration does not necessarily mean professor – to professor work, but a shared authorship roles between people both within and outside academia. He especially noted the quick changes and the fast uptake of research today and the demands it creates for publishers.

 

My own humble contribution was called: Inscribed and circumscribed by citations – Indicators, impact and quality in the humanities and social sciences. If anyone wants to summarize it, I would be most grateful…

 

Getting cited

Getting cited is more and more becoming the equivalent of “making good research”. That is the subject of my research for which I try to keep a neutral stance, but finding oneself cited in the work of distinguished scholars has a special effect on aspiring researchers.

Turns out that we got a nice citation to our work on the 9/11 effect on the sciences: Jonathan Moreno, professor of medical ethics at University of Pennsylvania, used our (Mine and Mats Fridlund’s) bibliometric model to show how the number of articles having terms related to brain research and terrorism increased substantially during the years after the 9/11 attack. One swallow doesn’t make a summer, but it seems like our research is becoming fact-like!

So buy the book and spot the “european researchers” in

Title Mind Wars: Brain Science and the Military in the 21st Century
Author Jonathan D. Moreno
Publisher Bellevue Literary Press, 2012
ISBN 193413743X, 9781934137437
Length 224 sidor

http://www.amazon.co.uk/Mind-Wars-Science-Military-Century/dp/193413743X/ref=pd_luc_wl_01_01_t_lh

 

 

 

 

Philosophical Transactions fri för allmänheten

The Royal Society har släppt den fullständiga utgåvan av Philosophical Transactions fri för allmänheten. Förutom naturvetenskapliga experiment och astronomiska observationer upptar dess sidor mångahanda historier om monstruösa kalvar, (“An Account of a Very Odd Monstrous Calf” Phil. Trans. 1665 1:10) eller observerbarheter i kroppen efter en död Earl.

I den första volymens introduktion fastslås att den viktigaste faktorn för att befordra framsteg i filosofiska ämnen är kommunikationen av dess studier och försök. Dock ankom det inte på forskarna att själva publicera sina rön, utan på pressen, alltså utomstående kommentatorer att redogöra för vad de lärda männen gjorde.

“Some Observations and Experiments upon May-Dew” är ganska spännande och fantasieggande i all enkelhet. Man kan förstås fråga sig om majdagg skiljer sig nämnvärt från junidagg, men också hur man samlar in gallonvis med dagg för att kunna göra alla experiment som beskrivs i redogörelsen.

En personlig favorit utgörs av en notis om att en vetgirig man i Paris hade berättat för en vän i London, att att han av en bekant hade fått information om att Signor Septalio från Milan kände hemligheten att göra bra porslin, så som man gör det i Kina!

Men mest intressant är nog ändå de första spåren av proto-vetenskapsteori som exempelvis den författad av Mr. Boyle, vilken beskriver ‘The Usefulness of Natural and Experimental Philosophy’ om vad som utgör en god naturhistoria över ett rikes naturliga företräden tillsammans med dess inbyggares drag och traditioner. Här beskrivs allt som är vetbart och värt att veta när det gäller de fyra elementen.

Eller ta Robert Hooke som meddelar att i den mikrografi i vilken man kan göra fysiologiska beskrivningar av mycket små kroppar med hjälp av förstoringsglas och optiska linser möjligen kan upptäcka naturens inneboende hemlighet.

Att läsa första volymen av Philosophical Transaction är som att gå en snabbkurs i naturvetenskap sedd genom ögonen på de som idag utgör grundkadern i vetenskapens historia. Här kan man bli fast länge!

http://rstl.royalsocietypublishing.org/