”’Mea culpa’, jag har uppbådat en chimera” var inte svaret vi fick…

Jag debatterar rätt ofta öppen tillgång och särskilt Plan S, efter att europeiska finansiärer gått ut och meddelat att de från och med januari 2020 inte kommer att finansiera vetenskaplig publicering som sker på ett ur deras (och många andras) perspektiv ohållbart sätt.

Jag upplever dock att det är svårt att faktiskt föra debatten eftersom man sällan får svar på sak och att det är faktiskt vanligare att inte få var på ett inlägg än att få det, vare sig det är på sociala medier eller på äldre medias debattsidor.

Det senaste exemplet var en diskussion kring innebörden i Plan S och huruvida den innebär en “låsning vid Gold OA” och att denna låsning skulle vara skriven i “det dokument parter ombads signera -Plan-S – inte reklamen på hemsidan. I detta dokument stod explicit att bara Gold OA skulle godtas.* För den som tycker debatten är snårig med alla begrepp så vill jag förtydliga att Gold open access är en form av finansiering av öppen tillgång som misstros av vissa debattörer och som dras över en kan att betyda “låg kvalitet” eller tom “predatorisk forskning”. Detta trots att det finns minst lika många goda exempel på god publicering inom denna form som publicering underi andra finansieringsformer. Ett belägg kan man få genom att granska tidskrifter som indexeras av DOAJ, som enligt egen utsago “indexes and provides access to high quality, open access, peer-reviewed journals”. Om man accepterar deras påstående så är det värt att notera att 28 % av deras i dagsläget långt över 10.000 listade tidskrifter bekostas genom APC:er, alltså författaravgifter och därmed är att betrakta som “Gold OA”. Om alla dessa tidskrifter, eller ens en stor del faktiskt har låg kvalitet låter jag någon annan avgöra.

Jag skall inte föra diskussionen vidare här, utan i stället lyfta några reflektioner över debatten om Open access och Plan S så som den har varit fram till nu.

Det är mycket positivt att det vetenskapliga publiceringssystemet har kommit i blickpunkten och att gemene forskare börjat uppmärksamma dess förutsättningar i såväl positiva och negativa termer. Det är också positivt att det innebär ökade kunskaper om publiceringskulturens mångskiftande natur och att förutsättningar för publicering och tillgång till forskning skiftar enormt mellan såväl discipliner som olika aktörer i forskarsamhället. Mest tydligt är att oavsett om publicering är dyrt eller billigt i absoluta termer så är det tydligt att många aktörer menar att det nuvarande publiceringssystemet inte fungerar särskilt väl.

Här brukar man argumentera för att såväl kommersiella förlag som stora vetenskapssamfund gör mycket stora vinster på publiceringsverksamheten, som inte säkert (och i många fall säkert inte) kommer forskarsamhället till godo. Det är inte bara i den globala södern (och utanför väst) som forskare inte har tillgång till ens en bråkdel av den vetenskapliga litteraturen, utan även våra egna universitet och högskolor upplever problemen. För att ta två exempel, uppsägningarna av prenumerationsavtalen med ett viss förlag av såväl de svenska och tyska universitetskonsortierna, samt av University of California mfl amerikanska lärosäten talar sitt tydliga språk. T.o.m. Harvard klagar på kostnaderna och meddelar regelbundet att de väljer att dra in prenumerationer p.g.a. för höga kostnader.

Men det negativa med debatten kring Plan S är att frågan om öppen tillgång har kidnappats av ett svartvitt ”antingen/eller”. Och det värsta är: nästan samtliga som diskuterar Plan S, och i synnerhet ”kritikerna”, gör det baserat på magkänsla och hörsägen. Jag ser sällan källor eller underbyggd kritik som bygger på empiri. När det väl finns källhänvisningar så är det nästan alltid (ja det är nog en överdrift, säg ”förbluffande ofta”) till andra tyckanden, positionsdokument eller editorials som i sin tur bygger på åsikter hos författaren. En stor del av den kritik som lyfts bygger på en missläsning av den dokumentation som presenterats och förlöjligande av såväl positioner som faktiska fakta. Som exempel så kallar en de tio principerna för Plan S, ”reklam”, en annan högprofilerad forskare på sociala medier kallar Plan S en katastrof. En tredje har frågat om inte finansiärerna skall ställas till svars inför domstol för att de står bakom Plan S.

Och rektorerna i Uppsala använder på rektorsbloggen och i Biblioteksbladet uttrycket ”chockterapi” utan att anlägga andra belägg än tyckande och ofullständiga tolkningar situationen. De skriver t ex att rätten att välja publicerings_form_ är lagstadgad i Sverige. Men Högskolelagen anger endast att ”forskningsresultat får fritt publiceras” (alltså utan tillägget “-form”). Det är möjligt att deras läsning faktiskt är giltig, men jag är rädd att den skulle få konstiga effekter om den drogs till sin spets:

Jag kan upplysa** om att i proposition 2009/10:80, som utgör förarbete till att “forskningens frihet” gavs grundlagsskydd så anges i anslutning till detta att just finansiärer äger rätt att sätta ramar (för den akademiska friheten):

”Resurstilldelning och villkor som ställs av t.ex. forskningsfinansiärer, uppdragsgivare och samarbetspartner kan även i fortsättningen ange ramar för forskningen. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller att det ställs krav på att all forskningsverksamhet som bedrivs i statlig, kommunal, landstingskommunal eller enskild regi måste omfattas av lagstiftning om skydd för forskningens frihet.”

Och hur skulle det annars vara: ”Jag har rätt att publicera i guldboksform: ro hit med en miljon”, skulle annars vara ett rimligt men självklart oansvarigt krav hos forskarsamhället.

Nåväl, lång ”rant”. Jag diskuterar gärna vidare, men prova att göra det på ett juste sätt. Till den som inte gillar planen, och jag kan gärna dela med mig om mina kritiska reflektioner med, men först när jag slipper försvara vad den faktiskt uttrycker, oavsett om jag håller med eller inte. Vidare föreslår jag att vi alla agerar konstruktivt och ger vårt strå till stacken för att bidra till att svara på hur ett hållbart publiceringslandskap skall uppnås.

___
* För mitt vidkommande och framför allt för min professionella gärning skulle det vara jätteintressant om ett sådant dokument finns, men tyvärr har det inte kunnat uppbådas (ping, om någon känner till det, så säg gärna till!).

** EDIT En tidigare version var väldigt oklar här. Jag städade lite i texten.

Plan S eller inte, det är frågan

Agnes Wold har gissningsvis plötsligt stött på Plan S genom ett öppet brev från 111 professorer och en krönika i SvD och fick ett spel: ”vansinnigt”, ”så dumt att man svimmar”, ”verklighetsfrämmande”, superlativen haglade. Det är ingen mening att återge alla tweets, men en av trådarna kan som utmynnar i mina kommentarer nedan återges här

Jag håller förstås inte med och är lite orolig över att forskare som borde vara mer à jour med den vetenskapliga publiceringskulturen – utanför sina egna snäva ramar – kan göra så grova förenklingar av ett så komplext fenomen och framför allt, fullständigt blanda bort korten, så till den milda grad att jag själv fick den kommentaren kastad på mig för att försöka bringa reda. Jag återger mina tweets, som jag menar ger en bra grund för att förstå problematiken och bilda sig en grundad förståelse om vad som står på spel. Jag har här lagt en källa till varje text för att underbygga mina argument:

Agnes, jag hoppas att du tar dig tid att sätta dig in i vad öppen tillgång faktiskt innebär och motiven bakom. Det är inte fluga (som internet!) utan en omvälvning av forskarsamhället som pågått lika länge som digitaliseringen. Det handlar inte om förbud, utan om tillgång. (1/6) [Se OpenAccess.se]

Jfr PubMedCentral och debatten kring dess etablering för tio år sedan. Förlagen skrek i högan sky, anställde PR-expert som gav dem argument för att stoppa PMC, samma argument som vi ser nu: ”friheten hotad!” och ”bristande kvalitet!” Konsultarvodet lär ha gått på $0.5M! (2/6) [Det är sant, jag lovar!]

Vi kan tala om det vetenskapliga normsystemet (CUDOS), mänskliga rättigheter (ja, faktiskt: artikel 27 är relevant) och vem som skall ha möjlighet att agera i vetenskapssamhället. Vet du om att inte ens högskolorna har tillgång till Nature, Science eller NEJM utan embargo? (3/6) [t ex NEJM på HB: 3 mån embargo]

Inte heller Lancet, men det har ingen i Sveriege, pga av att förhandlingarna, gällande just öppen tillgång och ett visst förlags föreslagna kostnadsökningar ej accepterades av våra rektorer. Hur tror du tillgången till publ. ser ut i övriga Europa eller söder om Sahara? (4/6) [Info om uppsägningen]

Plan S är ett aktivt (törs jag säga progressivt) men ej invändningsfritt sätt att stå upp för forskningens kommunalitet som forskningsråd i Europa samt andra org (Wellcome Trust, B&M Gates fund, RJ) + vidare stöd tagit ansvar för när resten av forskarsamhället halkat efter (5/6) [Plan S Funders and supporters]

Stödet för öppen tillgång är vitt och brett, inte enbart hos ”administratörer” (vilket nesligt främmandegörande!) och jag utmanar dig att nämna några forskningsaktörer i Sverige, så skall jag berätta året de skrev under upprop som i allt väsentligt går i riktning av plan S! (6/6) [Den här karamellen håller jag på(!)]

Source: https://wonderopolis.org/wonder/do-ostriches-really-bury-their-heads-in-the-sand/

Jag hoppas på konstruktiv debatt kring denna fråga, men oroas av att främst seniora forskare svarar med en sådan ryggmärgsreflex, utan att sätta sig in i frågan ordentligt. Men jag har hopp om att upplysning och fördjupning i frågan kommer att ge resultat. Framför allt tror jag att utkomsten av KB:s fem utredningsgrupper som sedan 2017 har arbetat med några av de kluriga frågorna kring öppen tillgång kommer ge möjlighet till mer initierad diskussion. [KB:s fem utredningar]

”Akademisk frihet kräver någon form av ansvar”

Debattartikel publicerad på SvD Debatt Måndag 26 november 2018

Hans Ellegren skriver på SvD Debatt 22/11 om akademisk frihet i relation till öppen tillgång (ÖT) till vetenskapliga publikationer och att den nyligen framkastade planS (som i korthet endast tillåter användning av omedelbart fritt tillgängliga publikationer när forskare slutredovisar sina projekt) utgör ett särskilt hot. Då dess innehåll endast presenterats i tio programmatiska punkter – eftersomförslaget till implementering publiceras först i denna vecka – är det svårt att göra några detaljerade analyser av dess verkan.¹ Ellegrens huvudpoäng är att en övergång till ÖT som anger under vilka former publikationerna skall tillgängliggöras inskränker den akademiska friheten. Även om jag är benägen att hålla med i princip, så menar jag att de komplexa villkor som gäller kring publicering (med såväl inomdisciplinära, policyrelaterade och ekonomiska komponenter) gör det svårt att beskriva det som om vi befinner oss i ett tillstånd av “publiceringsnirvana” som plötsligt hotas av ÖT.

Akademisk frihet är förstås en oomtvistlig princip för hela det vetenskapliga projektet, men kan inte existera utan någon form av skyldighet och ansvar. Inte minst Helsingforsdeklarationen från 1964 kringskär många friheter som tidigare missbrukats genom brott mot mänskliga rättigheter. Vidare innefattar högskolelagen, som Ellegren och andra har lyft till försvar för sin ståndpunkt, flera skrivningar som både begränsar och förtydligar vad denna frihet innebär. Där talas till exempel i fjärde paragrafenom hög kvalitet, effektivt utnyttjande av resurser och fortlöpande kvalitetsarbete. Särskilt den mellersta av dessa punkter är relevant i sammanhanget där öppen tillgång eftersträvar transparens i vad vi betalar för.

Det är dock förvånande att Ellegren lutar sig mot legislativa formuleringar till försvar, när det är just statens och EU:s (förmodade) inskränkning av friheten som problematiseras i debattinlägget. Jag brukar i ställetvälja vetenskapens eget normsystem som stöd. Där heter det till exempel i sociologen Robert K Mertons formulering att vetenskapen skall vara kommun(al)istisk, gemensamt ägd, universell i betydelsen att vetenskapens validitet (och utsträckt av mig för detta resonemang: rättigheten att tillgå dess resultat) skall vara oberoende av social eller personlig status.

Tillsammans med oegennytta och kravet på att vetenskapliga anspråk skall kritiskt granskas, framträder här, som jag ser det, en bild av ett vetenskapligt landskap där även rättigheten att tillgå vetenskapliga resultat är av högsta betydelse.

Intresseorganisationen Fair Open Access Alliance har i debatten kring planS formulerat liknande argument när de skriver att “din frihet att publicera varhelst du vill slutar där mina rättigheter att fritt läsa din forskning tar vid.”² För mig som är verksam vid en högskola i Västsverige som aspirerar till att bli ett universitet är detta ett högst relevant argument. För inte ens vårt biblioteks budget tillåter oss att hålla oss à jour med forskningsfronten på alla relevanta områden. Begränsningarna gäller till och med ledande tidskrifter som New England Journal of Medicine (embargo tre månader), Natures tidskrifter (embargo ettår) och Science. Så medan jag i dagkan publicera i dessa tidskrifter, så kan jag inte läsa dem omedelbart – i Sverige! Det är inte svårt att räkna ut att tillgången är sämre i länder med lägre anslag till forskningen och att forskningens fri- och rättigheter därmed skiljer sig över världen. Såväl Mertons ägande- och universalitetsprinciper är således skarpt kringskurna av den stängda tillgången till forskningspublikationer i dag.

“Hybridpublicering”som Ellegren framhåller för öppet tillgängliggörande är ett gissel. Formen skapades från början som en övergångsform på väg mot ÖT men har mer eller mindre permanentats då den utnyttjas av förlagen för att “dubbeldippa”,det vill säga att ta ut både prenumerationsavgifter och artikelprocesseringsavgifter (APC:er) för öppen tillgång. Det kan handla om 5 000 dollar för en enskild artikel samtidigt som transparensen är närmast obefintlig om vad det är vi faktiskt betalar för. Men det bör påpekas att planS alls inte förbjuder hybridpublicering, utan finansiärerna meddelarendast att de inte kommer bekosta den. Skälet till detta torde redan stå klart men belyses särskilt av följande episod. Vid det nyligen havererade försöket att börsintroducera förlagsjätten Springer/Nature framgick det att förlaget såg just dessa APC:er som ett sätt att påvisa potentiella vinstmarginaler för investerare eftersom avgifterna skulle kunna drivas upp av tidskrifternas så kallade journal impact factor!³

Avslutningsvis vill jag framhålla att Kungliga bibliotekets utredningsgrupper kring öppen tillgång⁴ aldrig föreslagit att endast publikationer i godkända tidskrifter skulle komma i beaktande när forskares meriter ska värderas. Detta gäller i synnerhet gruppen som i ett utkast som varit tillgängligt för “inspel” under oktober gett rekommendationer för hur öppen tillgång kan sättas i relation till meritvärdering och medelstilldelning. Genom sitt vaga påstående om att sådana tankar “florerat” försöker Ellegren smutskasta ett omfattande utredningsarbete om att hantera några av stötestenarna med öppen tillgång där ett drygt trettiotal företrädare från det breda akademiska landskapet i Sverige bidragit under det senaste året. Man kan fråga sig varför Kungl. Vetenskapsakademin inte bidrog till dess arbete genom att kommentera utkastens innehåll i den öppna inspelsrundan i stället för att döma arbetet på hörsägen.

Det är samtidigt intressant att Kungl. Vetenskapsakademin redan för tio år sedan anslöt sig till den så kallade Berlindeklarationen om openaccess,⁶ där undertecknarna bland annat avser att göra framsteg mot öppen tillgång genom att (i min översättning) “förorda att öppet tillgänglig publicering skall erkännas vid befordran och meritvärdering”. Det skulle vara intressant att höra hur de bidrar till detta i dag.

Gustaf Nelhans
fildr, universitetslektor i biblioteks-och informationsvetenskap och medlem i KB:s utredningsgrupp “Meriterings- och medelstilldelningssystemen i relation till incitament för öppen tillgång”

Fotnoter

  1. https://www.coalition-s.org/coalition-s-adopts-implementation-guidance/
  2. “Your academic freedom to publish wherever you want ends where my right to freely access your research starts”, https://www.fairopenaccess.org/wp-content/uploads/2018/10/Fair-Open-Access-Alliance-recommendations-Plan-S.pdf/
  3. https://www.timeshighereducation.com/blog/linking-impact-factor-open-access-charges-creates-more-inequality-academic-publishing
  4. https://openaccess.blogg.kb.se/samordningsuppdrag/utredningsgrupper/
  5. https://www.kva.se/sv/nyheter/akademien-stoder-fri-tillgang-till-forskningsresultat
  6. “Advocating that open access publication be recognized in promotion and tenure evaluation”, https://openaccess.mpg.de/Berlin-Declaration

 

Självreferenser: missbruk av självcitering eller erkänd praktik att göra forskningsresultat kända

© Gustaf Nelhans 2012

Jag har gett mig in i en debatt om självrefererandets vara och inte vara, som förts på ett antal platser på internet. Då den skett på många ställen och ibland under refuserade former eller i direkt konversation med andra debattörer och kommentatorer, erbjuder jag mina inlägg, samt referat och länkar till andra författares bidrag i denna bloggpost.

Först skrev Phil Davis ett inlägg på bloggen Scholarly Kitchen i februari betitlat ”When Journal Editors Coerce Authors to Self-Cite”: http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/02/02/when-journal-editors-coerce-authors-to-self-cite/ där han diskuterade data från en studie där forskare hade tillfrågats om hur de såg på tidskriftsredaktörers näst intill praxisförfarande att föreslå eller till och med byta ut referenser i inskickade manuskript till referenser i den egna tidskriften. I kommentarsfältet framkom åsikter att detta var en ohederlig verksamhet, men också, från en redaktör kommentaren att det kanske finns ohederliga tidskrifter, men inte i ”våra tidskrifter”, författat av en redaktör för ett mellanstort förlag som utpekats i studien.

Kommentarerna innehöll alltså dels åsikten att det främst fanns anekdotiska indicier på att redaktörer tvingade författare att ta med självreferenser till tidskriften i sina manuskript och dels, att om det händer, så händer det åtminstone någon annan stans.

Då jag hade uppgifter som faktiskt motsade dessa båda ståndpunkter, publicerade jag följande kommentar:

”This is more than anecdotal! I have found an example were an editor-in-chief of an ISI-indexed journal in “health sciences” urges reviewers to make sure submitted manuscripts include self references to the same journal. In the instructions for reviewers, there is a numbered list describing requirements about the length of the manuscript, number of words in the title (a maximum of 12), number of keywords (max 10), and a comment that the keywords should reflect the words in the title and appear in the abstract. But what stands out in the list was the following passage:

“5. Manuscript should refer to at least one article published in ‘*** Journal of *** Sciences’ [the title of the same journal]”

One could assume that this is expected to be a reference to an article that has some bearing on the manuscript at hand, but it is not stated. On this issue, it seems like the question of self citations has been around for a long while and to me, the biggest concern seems to be how to distinguish whether a specific instance of journal self citation is a valid one or not. The question “What is appropriate self referencing” is not as clear cut as it could seem. Given that there could be a variety of reasons for citing a specific reference, it could very well be a grey zone here, where no clear answers could be given.

Nelhans, G, 2012-02-03 kommentar till bloggposten http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/02/02/when-journal-editors-coerce-authors-to-self-cite/

Till svar fick jag en fråga av Professor Barbara Fister (ibid.) varför jag hade valt att anonymisera tidskriften samt chefredaktörens namn då det ju ledde till att det både var omöjligt att kontrollera mina uppgifter och att sätta press på tidskriften att sluta med denna praktik.

När jag i min tur besvarade henne bredde jag ut texten om att jag var av uppfattningen att krav på självcitering inte alls var någon ovanlig praktik och att jag därför inte ansåg att det var viktigt att utsätta just denna tidskrift för press, då den knappast var ensam om sitt förfarande. Tyvrr refuserades detta inlägg av Scholarly Kitchens redaktörer, varför Fisters kommentar fick stå obemött. Dock svarade jag i ett e-postmeddelande som jag delger här:

“Thanks for your response, the reason is that I see no reason naming “one bad apple” not recognizing that this is part of what seems to be a larger issue in the “impact turn” within scholarly authorship judging by the study referred to above. One could argue that this is a pretty predictable response from researchers/editors/publishers wanting to maximize their impact (if stating it in common science policy terms) or maximizing the reach of the contribution to your peers (taking into account that most readers will have back issues of the same journal readily available while a reference to an obscure journal that is not electronically available (worst case scenario) will be harder to get by to). I think it is better to discuss this issue at a general level and my contribution was thought of as a specific example of how it could look that might interest someone.”

Nelhans, G, E-mail till Barbara Fister, 2012-02-04

I april togs frågan om självciteringar upp på bordet av Scholarly Kitchen igen: I bloggposten ”Emergence of a Citation Cartel”: http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/04/10/emergence-of-a-citation-cartel/ återgav Phil Davis hur han hade identifierat en tidskrift som på fyra år hade dubblerat sitt värde på Journal Impact Factor från ca 3 till 6 under väldigt speciella omständigheter. Det visade sig nämligen att två andra tidskrifter inom det medicinska området stod för en extremt hög andel av referenserna till den första. I ett fall rörde det sig om en artikel med 450 referenser till den specifika tidskriften, för vilken författarna till artikeln dessutom var chefredaktör, respektive medlemmar av den misstänkt olämpligt uppträdande tidskriftens vetenskapliga redaktionsråd. Således fanns det nu inte bara fakta som kunde bevisa att redaktörer faktiskt tvingade författare att referera den egna tidskriften, utan till och med fall där redaktörerna själva, var involverade i vad som brukar benämnas ”gaming the impact factor”!

I kommentarsfältet framstod åter igen kommentarer om att detta var ”outrageous”, tacksamhet över att detta fall hade blivit ”hunted down”, ”amazing” och andra kraftfulla uttryck. Men det framkommer också kommentarer från företrädare för Thomson Reuters som beskriver hur företaget utvecklar metoder att automatiskt identifiera denna typ av beteende, på såväl tidskriftsnivå gällande självciteringar eller kartellbeteenden.

(Senare har även en intressant diskussion utspelat sig där företrädare för en av de tidskrifter som stod för ett stort antal av de misstänkt olämpligt fabricerade referenserna har försökt bemöta kritiken efter att deras tidskrift avförts från Thomson Reuters Journal Citation Reports. Se även tidskriften  Medical Science Monitor i förteckning på följande länk: http://admin-apps.webofknowledge.com/JCR/static_html/notices/notices.htm.)

När denna bloggpost annonserades på e-postlistan SIGMETRICS-List, som är en ”Virtual Special Interest Group” of the American Society for Information Science and Technology kom den att diskuteras av Open Access Evangelisten Stevan Harnad i ett inlägg betitlat Online Academic Abuses and the Power of Openness: Naming & Shaming: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;aepqBA;20120410072602-0400

© Gustaf Nelhans 2012

Åter igen var diskussionen om att namnge och ställa syndare i skampålen i full gång, vilket kan utläsas i texten på länken ovan, men också att Open Access skulle vara lösningen på problemet. Om bara all publicerad forskning var tillänglig fritt för var och envar, skulle man kunna utveckla metoder att identifiera denna form av missbruk, men också att OA skulle vara ett medel för att exponera och straffa dem som utfört dem, var hans huvudsakliga argument.

Till detta anförde jag följande kommentar som postades till SIGMETRICS-List http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;U8f76g;20120410144317%2B0000:

Dear Professor Harnad,

    I believe that it is not always easy to identify the motives behind specific instances of self references (although in the case at hand, the number of mutual citations identified seem to speak for themselves…). The practice of self citation is (as you acknowledge) not in itself a bad thing, but the problem is how to distinguish its legitimate use from its abuse. This is equally valid on the individual level as in editor-suggested references. I would like to draw into attention an exchange about these matters from 1997, where Eugene Garfield stated:

“Recognising the reality of the Matthew effect, I believe that an editor is justified in reminding authors to cite equivalent references from the same journal, if only because readers of that journal presumably have ready access to it. To call this “manipulation” seems excessive unless the references chosen are irrelevant or mere window dressing.” (Garfield, Eugene. 1997. Editors are justified in asking authors to cite equivalent references from same journal. BMJ 314 (7096):1765. http://www.bmj.com/content/314/7096/1765.2.short )

My question is if there could exist any method of identifying “bad apples” that does not account for the specific context in the article in which the reference is placed. In my understanding of the problem, the proposed way of using statistical methods for identifying baselines for self citations in various fields could be one important step, but I wonder if it would suffice to make the identification process complete?

Best regards,

Gustaf Nelhans

University of Gothenburg, University of Borås,

Sweden

Nelhans, G: E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-04-10 http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;U8f76g;20120410144317%2B0000

Av någon anledning valde Harnad att inte svara mig (med största sannolikhet missade han mitt inlägg) men nu, mitt i sommaren, när jag själv för första gången på flera veckor tog en titt i min e-postlistemapp innehållande över 1900 meddelanden, uppträdde plötsligt ett svar från Stevan Harnad. Re: Online Academic Abuses and the Power of Openness: Naming & Shaming: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;%2BOgAwQ;20120731100248-0400 Och så var diskussionen igång igen, nära fyra månader efter att jag skrivit min kommentar. Tydligen hade han blivit uppmärksammad på den nu och bestämt sig för att svara. I svaret, som till punkt och pricka följer på mina frågor och ståndpunkter erbjuder Harnad en intressant utblick över framtida möjligheter att med text analytiska, matematiska och statistiska metoder identifiera kandidater för missbruk som sedan kan analyseras manuellt genom mänsklig evaluering. Inte desto mindre fann jag följande uppsummering av Harnads ståndpunkt intressant:

Global OA not only provides the open database, but it provides the (continuous) open means of flagging anomalies in the population pattern, checking them, and naming and shaming the cases where there really has been willful misuse or abuse.

It’s yet another potential application for crowd-sourcing.

Harnad, E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-07-31: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;%2BOgAwQ;20120731100248-0400

Roligt också att Eugene Garfield såg Harnads svar och (oturligt nog) felaktigt korrigerade honom för att ha gett en mindre lämplig länk till en kommentar som Garfield själv hade gett femton år tidigare och som jag hade använt som argument för att hävda att tidskriftsredaktörers förslag om referenser från den egna tidskriften inte per automatik måste betraktas som ett missbruk. Garfields uppfattning 2012 är därför intressant att referera här:

Unfortunately my comments have been distorted in some cases to justify deplorable excesses in the use of references to the same journal when I emphasized that such references should be relevant and not mere window dressing– a blatant attempt to increase the impact factor of the journal in question.

Garfield, E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-07-31: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;S8L%2FlA;20120731214459%2B0000

Min slutkommentar, som jag valde att inte skicka till e-postlistan utan direkt till Harnad och Garfield innehöll följande text:

Dear Professors Garfield and Harnad, thank you both for commenting, (I decided to take my response off the Sigmetrics list so that it doesn’t get spammed with comments).

It was I who posted the link to the article back in April not checking if it was available outside the university networks. Thanks for sharing a more accessible way to get to it.

Its usage was simply to argue that individual self citations, as well as editor’s proposals of articles to cite within the same journal should not necessarily be seen as a bad thing per se. Instead, I argued that one would need to analyze the context (within the text) of the cited reference made to be able to judge its status, if indeed such a black-or-white scenario for judging self citations exists…

The question implied, to which Professor Harnad gave many interesting and valuable insights, was therefore if it would be possible to do this based on computations and statistics or if it would require skillful manual labor to make such evaluations. Maybe a combination is the best that could possibly be attained?

Gustaf Nelhans: E-mail till Eugene Garfield och Stevan Harnad,  2012-08-01.

Om detta är sista ordet eller om diskussionen kommer att fortsätta är oklart, men jag kommer att hålla bloggen uppdaterad.