First dynamic network maps with Gephi!

So, this week we had Mathieu Jacomy from Sciences-Po, Paris to visit us and he gave a really great Workshop on Gephi and the various scientometrics tools made by the Médialab, such as ScienceScape and Table 2 Net. With these tools, you have infinitely many ways to combine data to do network analysis. You just need category data formatted in a csv file to be able to map away!

Especially the second part wasIMG_1458 great, where Mathieu changed the direction of the workshop to a problem that I had ventilated, namely to create dynamic maps that could be animated on the screen. You can see this below, but first some preliminaries based on a static visualisation. Here’s a photo of Mathieu and our benefactor and workshop participant, professor Sándor Darányi. This workshop was organized by my dear colleague Nasrine Olson in association with the Strategic Research Program in Data Science.

Static view

8550subsetHere is a static image containing keywords related to the journal titles in which the articles having the keywords were published in. The data set covers the years 1956 to 2014 and publication data is harvested from Web of Science, see below for a thorough description of the data. In all 8500 papers were browsed for keywords and for clarity, only keywords and journal tiles occurring more than 50 times (111 nodes, 986 edges) are shown in the visualisation to the right (click to enlarge).

In the workshop we worked with metric data from Web of Science. In my case, I had downloaded article entries pertaining to refugee studies which is the wider area of a pre study for a research project I am involved in right now. The project, led by our new professor at University of Borås, Annemaree Lloyd, is about gaining knowledge information needs of refugees as they enter a new country/continent.

In this set about 8.500 papers/reviews in the social sciences (psychiatry and public health excluded) are searched for keywords and journal tiles using the Medialab tools.

The journal tiles are red in the visualisation above, and the keywords pertaining to articles in the respective journals are found in turquoise.

Dynamic view

Below is an animation that I was able to do after the workshop, quite impressive, in my view (Note: large file, 25 MiB) 5 minutes. The action starts around the or 1 minute 40 secs into the film:

The animation contains 7634 nodes (in plain text: bubbles: i.e. journal titles and keywords), and 19596 edges ( lines or links between the nodes).

Here:s an animated GIF to give a rudimentary feel of how the full animation will look if you don’t have a large quota:8550_SO_KW_ed5minb

Tutorial – How-to – Dynamic networks in Gephi

In the following I describe how the animation was created. Note that all cleaning of WoS data was done before starting the procedure and is not part of the tutorial.

Here are the steps to make the dynamic network:

Step 1

Use http://tools.medialab.sciences-po.fr/sciencescape/wok_utils.php

(Web of Knowledge to CSV):

  1. Upload your WoK file (WoS plain text file)
  2. Download result     (CSV)

Table2Net

Step 2:

http://tools.medialab.sciences-po.fr/table2net/

Create network file from CSV

You can then chose to make a Normal network which will only map data based on one variable (e.g. keywords), but here we chose a bipartite network, which means that we don’t just focus on keywords per se, but also on journal titles, which could be approximated as a world map of science. In the end we get clusters of specific keywords mapped to clusters of journals, which will constitute a dynamic world map of sorts.

Normal network:

Network of tags linked
  1. Nodes
    1. ID Keywords (plus)
    2. Semicolon separated
  2. Links: Row number

Bipartite network:

  1. Network of tags linked to Sources
  1. Nodes 1:
    • ID Keywords (plus)
    • Semicolon separated
Nodes 2:
  • SO
  • One expression per line
  1. Links (none)
  2. Additional settings
    1. PY

In the Bipartite section, I also added the dynamics of the data, namely by asking the algorithm to add one column pertaning to the years in which each of the journals in the SO-field, and the keywords (plus) in the ID-field were found. Based on this, I was able to create the dynamic map that shows the development of the published literature between 1956 and 2014 regarding refugee studies.

Gephi does not have an export module for video (yet, maybe it will be found in the 0.9.0 release coming December 20th), so instead I made a screencast using Screencast-O-matic that was later saved and trimmed as a five minute video file in the end.

 

 

Teknologi är blott politik med andra medel

Övergripande evalueringar av det svenska forskningspolitiska systemet saknas nästan helt. Detta är lite förvånande, med tanke på alla inspel till regeringens kommande forskningsproposition som just nu duggar tätt. Några tidningar reproducerar idag en TT-nyhet (1, 2, 3) om en aktuell OECD-rapport som i brist på källhänvisning eller ens avgivande av titeln på rapporten kunde ha gått mig förbi (Insert: Rapporten är en uppföljning av en tidigare utförd evaluering från 2012 (1)). På högskoleläckan gavs dock en länk till ett Vinnovaseminarium Cameldär rapporten hade diskuterats idag. Jag har endast hunnit skumma rapporten, och förutom att den verkar vederhäftig och faktaspäckad i sin analys (trots att den helt saknar referenser till empiriska källdata eller till och med referenser!) så ger den flera ganska kritiska kommentarer till svensk forskningspolitik av idag. I TT-nyheten framställs kritiken vara riktad mot den tidigare Alliansregeringen och även om pekpinnar riktas i den riktningen, så står det klart att även det akademiska ledarskapet vid de svenska lärosätena förtjänar granskning.

Det är notabelt att rapporten genomgående lyfter fram Vinnovas roll i den svenska forskningspolitiken: De skall ansvara för att samhälleliga utmaningar möts, de prisas för sina satsningar på EU-initiativ och att VINNOVA skulle kunna erbjuda ett korrelat mot dominansen av akademiker bland forskningsrådens ledamöter[!] (s 22)

Till rapportens mer specifika bidrag vill jag lyfta följande:

Resonemanget om kraven på ökade basanslag, som nästan enhälligt lyfts av akademin idag är särskilt viktigt att skärskåda och reflektera över:

“While Swedish universities have for some decades made it clear that they want to receive a higher proportion of their research income in the form of institutional funding or GUF*, evidence from international experience or statistics does not show any clear way to connect the proportion of university income from this source with overall performance” (s 13),

och lite längre ner verkar rapporten snarare lägga ansvaret på lärosätenas ledningar:

“it appears that Sweden’s “good but not sufficiently excellent” scientific performance points to a failure by university management to be selective combined with sub-optimal mechanisms affecting the allocation of funds (whether from TPF with its medium-sized instruments or from the way the universities allocate GUF Internally).” (ibid.)

Kan det månne vara att de flesta lärosätena har försökt kopiera den nationella resurstilldelningsprincipen (bibliometri och externa anslag) ner på fakultets-, institutions- eller till och med individnivå? Detta utan evidens att sådana modeller fungerar på dessa lägre nivåer. Ytterligare en aspekt är att lärosätenas ledningar riskerar att frånsäga sig möjligheten till strategiska satsningar när de bakbinds av de mekanistiska systemen?

Så här skriver jag och Pieta Eklund i ett längre utdrag ur vår rapport om resurstilldelningsmodeller vid svenska lärosäten:

“(L)ärosätenas ledningar riskerar att förlora möjligheten att bedriva ett aktivt kvalitetsgrundande arbete när till synes neutrala och förment sakliga data tillåts utöva direkt avräkning mot forskarnas prestationer i en resursfördelningsmodell. För att utveckla detta resonemang vill vi argumentera för att en tilltro till en alltför standardiserad, och en för vetenskapen generellt utvecklad bibliometrisk indikatormodell riskerar att bli en hämsko för den ledning som aktivt vill styra forskningen mot att utveckla egna profilområden och satsningar på vad som vid lärosätet uppfattas som starka miljöer. Det är exempelvis tveksamt om en indikatormodell som endast ger incitament att publicera i specifika kanaler kan gynna forskningens kvalitet annat än att stärka lärosätets prestation i den nationella tilldelningen. En sådan instrumentell syn på det vetenskapliga publicerandet är problematisk av flera skäl. Förutom att det helt missar publicerandets aktiva roll i den vetenskapliga praktiken som en integrerad del av vad det innebär ”att forska”, riskerar man att förlora initiativet att leda den egna verksamheten. När man sätter sin tillit till externa processer eller till och med de automatiserade verktyg som indikatormodellerna erbjuder så tvingas man att underställa sig detta verktygs agens och betrakta detta som styrande för de egna kvalitetsgranskningssystemen. Slutligen är detta kortsiktigt, då såväl indexets tekniska funktion som politikens inriktning och nationella modell är i ständig omvandling. Vad som gynnar lärosätet och dess forskare vid en tidpunkt kan mycket väl vara negligerbart, eller i värsta fall verka negativt i den ekonomiska fördelningen fyra till fem år senare när utfallet av prestationer mäts och värderas.” (Nelhans och Eklund, 2015, s 51-52)

En mycket glädjande uppmaning är att OECD-rapporten föreslår att Sverige skall satsa mer på foresight och andra övningar för att bättre identifiera strategiska områden värda att satsa på. Mindre glädjande är avsaknaden av humaniora och samhällsvetenskaperna med sin kritiska förmåga att granska och ställa den implicita teknikdeterminismen i “innovationssystem” i strålkastarljuset. Det behövs mer än tekniskt “know-how” för att nå framgång i forskning och innovation; det krävs reflexiv förmåga att relatera kortsiktiga lösningar till långsiktiga samhälleliga och ekologiska problem. Informationsteknologins snabba utveckling reser många frågor om övervakning och kontroll. Och att mänsklig integritet kommer i skymundan är mer regel än undantag. För vem kan förvägra reglering eller underrättelsetjänsters möjlighet att lyssna av krypterade elektroniska nätverk som Skype, WhatsApp och Kik, när det avslöjas att terroristerna bakom de avskyvärda attackerna i Paris verkar ha begagnat sig av dessa kommunikationsmedel för att undvika att bli upptäckta? Teknologi är blott politik med andra medel.

Referenser:

Nelhans, G. & Eklund, P. (2015). Resursfördelningsmodeller på bibliometrisk grund vid ett urval svenska lärosäten. Vetenskap för profession Nr. 30, ISSN 1654-6520. Borås: Högskolan i Borås (1).

OECD Reviews of Innovation Policy: Sweden 2015. Overall Assessment and Recommendations Preliminary Version (1).

* Här är en kort förkortningsordlista: TPF: Third Party Funding = externa anslag; GUF: General University Funds = basanslag, om jag förstår rapporten rätt.

Goofing around med JIF och brain scanning

Idag blev jag uppmärksammad av en kollega om en ny studie, publicerad i PloS ONE, som utges för att beskriva sambandet mellan uppfattad prestige i vetenskapliga journaler och belöningscentra i forskares hjärnor.

Goofy olympics - javelin throw

(CC Tom Simpson: https://www.flickr.com/photos/randar/)

Nu står det klart att Journal Impact Factor står i direkt kontakt med centra för belöningsförväntan i forskarhes hjärnor. Betyder det att ‘homo academicus bibliometrica’ som art äntligen har uppkommit?

http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371%2Fjournal.pone.0142537

Att bibliometri fungerar som ett incitament på forskares publicerings- och refereringspraktiker är något som jag länge hävdat, men mer anekdotiskt och även om det börjat komma en del studier som påvisar samband, så finns det fortfarande många ser förändrade och likriktade traditioner som något oproblematiskt och/eller som ett steg mot en mer vetenskaplig forskarpraktik, eftersom det implicerar att forskare publicerar sig i sakkunniggranskade publiceringkanaler. I ett sådant ljus framhåller forskarna (som arbetar vid det Socialneurovetenskapliga labbet(!) vid instituionen för psykiatri och psykoterapi vid Lübecks universitet) följande:

”Thus, the JIF as a novel and powerful paradigm in academia has already shaped the neural architecture of reward processing in science.”

Säkert, men här påstås vi få vi en sällsynt inblick i hur processen ser ut ner på neuronnivå. Reduktionism in absurdum, skulle man kunna säga. Här är ett axplock av reonemang som forskarna framhåller som analys av de erhållna resultaten:

“Incorporation of the JIF into the reward system thus seems to be related to goal-directed behavior during the publication process. However, we are unable to decide whether publication in higher-impact journals is the cause or consequence of the reward signal in the NAcc.”

”On the one hand, it is possible that past experiences with publication in higher-impact journals shaped the sensitivity of the reward circuits to this measure. On the other hand, it might be the case that greater reward signaling of the NAcc, as a motivational force, led to more effort and persistence in order to achieve a higher JIF for one’s findings.”

”The results of this study show how scientists have adapted to the predominant reward structure in the environment and have incorporated the currently prevailing paradigm of the scientific community to ’publish [in high-impact journals] or perish’ in order to guider behavior.”

Det är klart att det är ett skämt, men det finns en allvarlig underton, inte minst i min tillspetsade tolkning att forskarhjärnor faktiskt har utvecklats evolutionsmässigt till att triggas av skillnader i JIF. Men man skall samtidigt beakta att studien är publicerad i PloS ONE och att den uppenbarligen håller för deras publiceringsstandarder. Så även om det är ett skämt, så kan man fundera över relevansen och vad som faktiskt är avsikten. Är det ett försök till en variant av Sokals uttjatade ”hoax’? I så fall undrar jag vem man vill dra ner byxorna på. Skämtet fastnar ju lite i vrångstrupen när man beaktar att studien skall vara utförd vid ett tyskt labb och att forskarna tydligen har scannat sina försökspersoner i en avancerad MRI-apparat i tiomiljonersklassen. De har sedan gjort sig omaket att skriva ihop artikeln med uppenbara jönserier:

”One participant was excluded from further analyses due to excessive sleepiness during the whole task. Notably, this was the only neuroscientist with a permanent position”

…och så vidare.

Sedan har de betalat PloS $1,495 USD för att få publicera den.

Ärligt talat, är inte skämtet på deras egen bekostnad (i dubbel bemärkelse)?

 

 

SOUorter animering 1922-1979

Efter att ha följt Christophers och Sverkers övningar i SOUniversum vill jag dra mitt strå till stacken. Nedan en film som visar omnämnanden av orter i SOU:er som publicerats mellan 1922 och 1979. Originaldata har skapats av Christopher (rulla ner till rubriken Datamängder, filen heter SOU1922-1996artal-ort-filtered.csv.zip).

Jag har valt ut de ca 400 mest frekvent förekommande ortsnamnen (baserat på filen Platserfrekvens.txt) och georefererade dessa via http://www.findlatitudeandlongitude.com/batch-geocode/.

En del konstigheter inträffade (bland annat återfanns en del svenska orter plötsligt i södra Spanien eller i USA), så jag begränsade utsnittet till koordinater inom Europa. Av ursprungliga 771180 datapunkter reducerades materialet till 538356 st. Dessa presenteras i nedanstående animering. Den startar 1922 och slutar 1979. Avklingningen är ett år, så det finns ingen kumulativitet i materialet, något som enkelt går att justera i bakgrundsdata.

Verktyget som använts är World Wide Telescope av Curtis Wong, Microsoft Research. Det har fördelen at det kan integreras med Excel och att man förutom att visualisera data kan göra “åkningar” över datamaterialet, något som jag prövar i slutet av filmen (från ca 1:15).

Bakgrundsarbetet utfördes i Excel, matchningen av ortsamn till frekvenslistan med funktionen VLOOKUP. Det finns mycket att förbättra, t ex skulle det vara bra med en tidsskala och skalan på bubblornas storlek skulle kunna vara lite bredare så att man tydligare ser skillnader i frekvens mellan orterna. Slutligen glömde jag slå på “smoothing” så att åkningarna skulle bli lite mjukare.

Originaldata: WWT-filen finns 1922-1979.wtt

Hello?

Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding bloggar om kvalitetssnurran och om hur känslig modellen är. En välciterad artikel i statsvetenskap har fallit utanför det fyraåriga citeringsfönstret och lärosätet skall därför ha tappat 5 procent i prestationsmodellen. Låter mycket men kan vara sant. En sak har hon dock fel om. Kvalitetssnurran togs visserligen bort av den nya regeringen – på oklara grunder – men den återinsattes efter att regeringens budget röstades ner av riksdagen. Om den trots allt inte skulle vara gällande så är det anmärkningsvärt! Lärosätena borde dock veta, för vad jag förstår skall det komma en check med posten varje månad. Någon som vet?

 

 

När professorer träter om citeringar (akademisk p*ckmätning)

Kan inte låta bli att kommentera en diskussion om citeringsmått som följd av Rothsteins säkra uttalande i GP om att ett bra citeringsmått i Google Scholar är 3000. Ett dåligt, däremot är 60. Terrorismforskaren Magnus Ranstorp utmanar då plötsligt statsvetaren Ulf Bjereld i citeringsmätning. Mina kommentarer (om än korta) är för långa för Twitter, så jag samlar dem här i stället:

Det finns flera studier som utvärderat Google Scholar (GS) som verktyg att evaluera forskning. Det stora flertalet kommer fram till att det inte passar för detta. GS indexerar inte peer reviewad litteratur per se, utan allsköns material som ser vetenskapligt ut. Referenserna kan lika väl komma från studentuppsatser, pressmeddelanden (OCH vetenskaplig litteratur).

De båda etablerade citeringsdatabaserna, Web of Science och Scopus, anses (på gott och ont) ha sådan kvalitetskontroll och öppenhet vad gäller urval och indexeringsmetod att de kan utnyttjas som komplement till evaluering, dock ej på individnivå. Täckningsgraden för samhällsvetenskap och humaniora är dock bristfällig, liksom för internationell litteratur (vilken litteratur är inte internationell?) som inte är publicerad i engelskspråkiga tidskrifter.

Om man trots allt, för att stilla ett aldrig sinande intresse att jämföra sig med andra (eller i det här fallet andra med andra), ändå gör jämförelsen mellan de båda professorerna i de etablerade citeringsdatabaserna får man följande resultat (idag):

Web of Science: Ranstorp: 17 citeringar på 4 publikationer: Bjereld 34 på 5 publikationer.

Nu bör man författarfraktionera och då har Bjereld 22 och Ranstorp  8,5.

Bjereld har en självcitering så kanske skulle vi säga 21. Ranstorp har ingen och landar på 8,5.

Nu bör vi också fältfraktionera citeringarna eftersom forskarna företräder något olika ämnen med olika förväntad citeringsgrad. Och så bör publiceringarna ämnesnormeras. (Men det är efter midnatt och hela uppgiften är ju egentligen ganska meningslös, så jag hoppar över det här. Vetenskapsrådet har uppdaterade värden för fältfraktionerade citeringar och mindre väl uppdaterade om publikationers ämnesnorm).

I databasen Scopus däremot är skillnaden till Ranstorps fördel:

Bjereld: 38 citeringar/6 publikationer vilket motsvarar 18,8 författarfraktionerade citeringar mot Ranstorp: 71/16 = 58 författarfraktionerade.

Found on the net

Summa summarum. Valet av databas är viktigt för utfallet och bibliometriska analyser bör göras med nogsamhet för såväl metodologiska problem som det svåra att utföra statistiska undersökningar på allt för små populationer.

Om engelska översättningar på svenska lärosätens namn

Igår noterade jag att det är oordning i hur Universitets- och högskolerådet (UHR) anger översättningar av av svenska lärosätens namn på engelska. Det visar sig nämligen att de i sin förteckning över svenska lärosäten har valt engelska benämningar som i vissa fall inte stämmer överens med lärosätenas egna, och inte heller med den förteckning som Universitetskanslerämbetet (UKÄ) använder.

Tydligast framgår att flera högskolor, inklusive min egen arbetsgivare, Högskolan i Borås har fått den engelska beteckningen “University” utbytt mot “University College”. Detta trots att såväl lärosätena själva liksom UKÄ använder den förra beteckningen. University of Borås har således blivit University College Borås och samma sak gäller ett stort antal högskolor som Dalarna, Gävle, Gotland, Halmstad, Kristianstad, osv. Man undrar vad skälen till denna diskrepans är. Särskilt som andra högskolor, som exempelvis Jönköpings, Södertörn och Skövde benämns University. Ytterligare en lustighet är att några av Stockholms framstående lärosäten som saknar ordet “University” i sina namn, som KI och KTH har fått tillnamnet (University) av UHR, samtidigt som man tydligen inte anser att Handelshögskolan i Stockholm, som ju har universitetsstatus i termer av att få avge licentiat- och doktorsgrad, skall föräras tillägget till sin benämning

Frågan om benämning är viktig av många skäl, inte minst i det marknadsmässiga sammanhang som universitetsvärlden allt mer blir indraget i. Dessutom kommer det till ytan på ett mer direkt sätt när man besöker respektive lärosätes sida på det engelska Wikipedia, kanske en av de viktigaste skyltfönstren för lärosätena på den internationella arenan idag. Förutom att sidorna är erbarmligt skrivna, med uppgifter som ibland inte är uppdaterade på fem år och inte sällan baserade på rena fabuleranden, så har någon vetgirig person varit inne på flera av högskolornas sidor och lagt in en fotnot efter ordet ”University” i sidornas ingresser med följande innebörd:

“Though Borås högskola itself uses the translation “University of Borås” it should be noted that Universitets- och högskolerådet (UHR; the Swedish Council for Higher Education), a central government agency, uses the translation “Borås University College” in its list of “Recognised higher education institutions in Sweden”” (Wikipedia: “University of Borås” 2015-02-10)

Slutligen kan man diskutera vilken benämning som högskolor “bör” ha på engelska, men det är vad jag skulle vilja kalla en “moot point”, givet att UKÄ torde vara auktoritativ i denna fråga. Vidare är begreppet något luddigt då “University College” kan ha flera olika betydelser i engelska språket, där en  är att benämns några av de mer framstående lärosätena i Storbritannien som University College, Oxford och University College London.

(Not. UHR har meddelats i frågan och de har svarat att de skall undersöka saken.)

Peer Review!

I dag kl 14:30 kommer Björklund presentera den nya forskningsproppen och varken “prestationsbaserad” bibliometri via citeringsanalys eller en variant av den norska “resultatbaserade” modellen verkar finnas med som huvudsaklig modell för det konkurensutsatta anslaget. Även anslag baserade på erhållna medel verkar försvinna ur modellen. I stället kommer en fördubblad andel (20% av anslagen) fördelas baserat på en peer reviewbaserad modell som Vetenskapsrådet kommer att få i uppdrag att ta fram. Den nya modellen anges vara baserad på “kvalitetskriterier”.

En livesändning kommer att finnas på regeringens hemsida och förhandsmaterialet kom i morse i form av en debattartikel i DN.

Således verkar regeringen ha gått på VR:s modell som de presenterade i sitt remissvar till Anders Flodströms utredning från i vintras. En indikation på att så skulle bli fallet kom redan i budgeten där Flodström utredning inte ens nämndes vid namn.

 

Det var en intressant utveckling.

 

Uppdatering to em:

Men det är viktigt att notera att detta handlar om fem år fram i tiden. Den nuvarande modellen ligger kvar åtminstone fram till ingången av 2018:

En utgångspunkt för kollegial bedömning bör vara att all forskning regelbundet utvärderas med områdesvisa utvärderingar under en cykel som varar fyra till sex år. En fördelning av resurser utifrån sådan bedömning av forskningens kvalitet kan dock inte vara aktuell att införa förrän tidigast 2018.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/13/68/ab3950ad.pdf s 63

DN debatt om forskningspolitik och citeringsräkning

Det har varit en ganska intressant forskningspolitisk debatt i DN där bland annat jag gått i svaromål mot ett inlägg av Bo Rothstein som hävdar att svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är provinsiell, åtminstone vad gäller citeringstal i Google Scholar.

Det kan vara svårt att göra reda för debatten genom att endast söka efter den, varför jag gjort en liten översikt över debatten här:
Originalartikeln av Bo finns här:
http://www.dn.se/debatt/svensk-samhallsforskning-ar-alldeles-for-provinsiell (2012-08-15).

Replikerna företräds först av ett inlägg av Arne Jarrick på Vetenskapsrådet:
http://www.dn.se/debatt/ofta-citerad-forskning-ingen-garanti-for-kvalitet (2012-08-15).

Därefter publicerade såväl Björn Hammarfelt, nydisputerad vid institutionen för ABM i Uppsala som undertecknad var sin replik till Rothsteins utspel:

http://www.dn.se/debatt/forskning-ar-inget-100-meterslopp (Björns) (2012-08-16).

http://www.dn.se/debatt/citeringar-inget-matt-pa-kvalitet (mitt) (2012-08-16).

Sist kan man notera två redaktionella kommentarer, dels en från DN:s ledarredaktion som enligt mitt tycke är riktigt välbalanserad: http://www.dn.se/ledare/signerat/forskning-lite-provinsialism-skadar-inte (2012-08-16), samt en på GP:s ledarsida som i stort sett återger den förra:
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1039746-hur-mater-vi-bra-forskning-?ref=fb (2012-08-19).

Nu har också Rothstein fått in sin slutreplik där han fört in en liten slutkläm om att historikerprofessorer i genomsnitt endast publicerar en artikel var 25 år och att där finns en forskningskultur där internationell publicering inte värderas alls:

http://www.dn.se/debatt/en-forskningskultur-dar-internationell-publicering-inte-alls-varderas (2012-08-20).

Inte nog med det, ett par dagar senare kommer i stort sett samma replik in i GP (2012-08-22), riktad mot den ovan nämnda ledaren i den tidningen, men inte på redaktionell plats utan under Fria Ord, en plats som vanligtvis tar in läsarnas inlägg.

Efterbörd

Debatten är därmed avslutad, men som den databasoholic jag är ville jag pröva dessa påståenden i en datakälla som uppenbarligen inte använts av Bo. Jag prövade vad jag skulle finna om jag sökte jag ut alla poster över refereegranskade tidskriftsartiklar som listats under HSV-klassificeringen “Historia” (notera att det inte nödvändigtvis innebär att författaren är historiker) i de svenska lärosätenas egna publikationsdatabaser. Av 518 artiklar var 304 (58,6 %) på engelska, 156 (30,1 %) på svenska och resten på 9 andra språk eller oklassificerade. Huruvida det är få eller många artiklar har inte undersökts men det motsvarar (till antalet) ganska väl siffran som erhålls vid motsvarande sökning på statsvetenskapliga refereegranskade tidskriftsartiklar (inkl offentlig förvaltning och globaliseringsstudier) (566 st), men här är andelen engelskspråkiga publikationer betydligt högre: 87 %. Siffrorna är inte representativa eftersom jag varken begränsat analysen till ett specifikt tidsintervall eller kontrollerat för antalet forskare i respektive ämne, eller ens till om alla artiklar faktiskt publicerats av företrädarna för respektive ämne.

Vad vill jag då visa med denna trubbiga redogörelse? Jo, att det plakatspråk som används för att helt desavouera ett godtyckligt ämnes trovärdighet främst tilltalar meningsfränder med redan förutfattade föreställningar om sakernas tillstånd (det räcker med att läsa kommentarerna på Rothsteins inlägg för att se vilka antiintellektuella krafter som uppbådas) döljer en mycket mer nyanserad empiri. Det är improduktivt för debatten och leder endast till kontroverser mellan företrädare för ämnen som hellre gräver ner sig i skyttegravar än att konstruktivt söka möten och kanske till och med samarbeten mellan ämnena. Historieämnet liksom andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen skulle säkert må bra av att öka sin internationella exponering, men det uppmuntras inte av denna typ av argumentation.

 

(redigerat 2012-08-23, språkliga korrigeringar)