”Akademisk frihet kräver någon form av ansvar”

Debattartikel publicerad på SvD Debatt Måndag 26 november 2018

Hans Ellegren skriver på SvD Debatt 22/11 om akademisk frihet i relation till öppen tillgång (ÖT) till vetenskapliga publikationer och att den nyligen framkastade planS(som i korthet endast tillåter användning av omedelbart fritt tillgängliga publikationer när forskare slutredovisar sina projekt)utgör ett särskilt hot. Då dess innehåll endast presenterats i tio programmatiska punkter – eftersomförslaget till implementering publiceras först i denna vecka – är det svårt att göra några detaljerade analyser av dess verkan.¹Ellegrens huvudpoäng är att en övergång till ÖT som anger under vilka former publikationerna skall tillgängliggöras inskränker den akademiska friheten. Även om jag är benägen att hålla med i princip, så menar jag att de komplexa villkor som gäller kring publicering (med såväl inomdisciplinära, policyrelaterade och ekonomiska komponenter) gör det svårt att beskriva det som om vi befinner oss i ett tillstånd av “publiceringsnirvana”som plötsligt hotas av ÖT.

Akademisk frihet är förstås en oomtvistlig princip för hela det vetenskapliga projektet, men kan inte existera utan någon form av skyldighet och ansvar. Inte minst Helsingforsdeklarationen från 1964 kringskär många friheter som tidigare missbrukats genom brott mot mänskliga rättigheter. Vidare innefattar högskolelagen, som Ellegren och andra har lyft till försvar för sin ståndpunkt, flera skrivningar som både begränsar och förtydligar vad denna frihet innebär. Där talas till exempeli fjärde paragrafenom hög kvalitet, effektivt utnyttjande av resurser och fortlöpande kvalitetsarbete. Särskilt den mellersta av dessa punkter är relevant i sammanhanget där öppen tillgång eftersträvar transparens i vad vi betalar för.

Det är dock förvånande att Ellegren lutar sig mot legislativa formuleringar till försvar, när det är just statens och EU:s (förmodade) inskränkning av friheten som problematiseras i debattinlägget. Jag brukar i ställetvälja vetenskapens eget normsystem som stöd. Där heter det till exempel i sociologen RobertK Mertons formulering att vetenskapen skall vara kommun(al)istisk, gemensamt ägd, universell i betydelsen att vetenskapens validitet (och utsträckt av mig för detta resonemang: rättigheten att tillgå dess resultat) skall vara oberoende av social eller personlig status.

Tillsammans med oegennytta och kravet på att vetenskapliga anspråk skall kritiskt granskas, framträder här, som jag ser det, en bild av ett vetenskapligt landskap där även rättigheten att tillgå vetenskapliga resultat är av högsta betydelse.

Intresseorganisationen Fair Open Access Alliance har i debatten kring planS formulerat liknande argument när de skriver att “din frihet att publicera varhelst du vill slutar där mina rättigheter att fritt läsa din forskning tar vid.”²För mig som är verksam vid en högskola i Västsverige som aspirerar till att bli ett universitet är detta ett högst relevant argument. För inte ens vårt biblioteks budget tillåter oss att hålla oss à jour med forskningsfronten på alla relevanta områden. Begränsningarna gäller till och med ledande tidskrifter som New England Journal of Medicine (embargo tre månader), Natures tidskrifter (embargo ettår) och Science. Så medan jag i dagkan publicera i dessa tidskrifter, så kan jag inte läsa dem omedelbart – i Sverige! Det är inte svårt att räkna ut att tillgången är sämre i länder med lägre anslag till forskningen och att forskningens fri- och rättigheter därmed skiljer sig över världen. Såväl Mertons ägande- och universalitetsprinciper är således skarpt kringskurna av den stängda tillgången till forskningspublikationer i dag.

“Hybridpublicering”som Ellegren framhåller för öppet tillgängliggörande är ett gissel. Formen skapades från början som en övergångsform på väg mot ÖT men har mer eller mindre permanentats då den utnyttjas av förlagen för att “dubbeldippa”,det vill säga att ta ut både prenumerationsavgifter och artikelprocesseringsavgifter (APC:er) för öppen tillgång. Det kan handla om 5 000dollarför en enskild artikel samtidigt som transparensen är närmast obefintlig om vad det är vi faktiskt betalar för. Men det bör påpekas att planS alls inte förbjuder hybridpublicering, utan finansiärerna meddelarendast att de inte kommer bekosta den. Skälet till detta torde redan stå klart men belyses särskilt av följande episod. Vid det nyligen havererade försöket att börsintroducera förlagsjätten Springer/Nature framgick det att förlaget såg just dessa APC:er som ett sätt att påvisa potentiella vinstmarginaler för investerare eftersom avgifterna skulle kunna drivas upp av tidskrifternas så kallade journal impact factor!³

Avslutningsvis vill jag framhålla att Kungliga bibliotekets utredningsgrupper kring öppen tillgång⁴aldrig föreslagit att endast publikationer i godkända tidskrifter skulle komma i beaktande när forskares meriter ska värderas. Detta gäller i synnerhet gruppen som i ett utkast som varit tillgängligt för “inspel”under oktober gett rekommendationer för hur öppen tillgång kan sättas i relation till meritvärdering och medelstilldelning. Genom sitt vaga påstående om att sådana tankar “florerat”försöker Ellegren smutskasta ett omfattande utredningsarbete om att hantera några av stötestenarna med öppen tillgång där ett drygt trettiotal företrädare från det breda akademiska landskapet i Sverige bidragit under det senaste året. Man kan fråga sig varför Kungl. Vetenskapsakademin inte bidrog till dess arbete genom att kommentera utkastens innehåll i den öppna inspelsrundan i stället för att döma arbetet på hörsägen.

Det är samtidigt intressant att Kungl. Vetenskapsakademin redan för tio år sedan anslöt sig till den så kallade Berlindeklarationen om openaccess,⁶där undertecknarna bland annat avser att göra framsteg mot öppen tillgång genom att (i min översättning) “förorda att öppet tillgänglig publicering skall erkännas vid befordran och meritvärdering”.Det skulle vara intressant att höra hur de bidrar till detta i dag.

Gustaf Nelhans
fildr, universitetslektor i biblioteks-och informationsvetenskap och medlem i KB:s utredningsgrupp “Meriterings- och medelstilldelningssystemen i relation till incitament för öppen tillgång”

Fotnoter

  1. https://www.coalition-s.org/coalition-s-adopts-implementation-guidance/
  2. “Your academic freedom to publish wherever you want ends where my right to freely access your research starts”, https://www.fairopenaccess.org/wp-content/uploads/2018/10/Fair-Open-Access-Alliance-recommendations-Plan-S.pdf/
  3. https://www.timeshighereducation.com/blog/linking-impact-factor-open-access-charges-creates-more-inequality-academic-publishing
  4. https://openaccess.blogg.kb.se/samordningsuppdrag/utredningsgrupper/
  5. https://www.kva.se/sv/nyheter/akademien-stoder-fri-tillgang-till-forskningsresultat
  6. “Advocating that open access publication be recognized in promotion and tenure evaluation”, https://openaccess.mpg.de/Berlin-Declaration

 

Förordas verkligen öppen tillgång som ett meritvärde i sig och i vilken mån är den akademiska friheten hotad? Några reflektioner över den pågående debatten om öppen tillgång.

På professionsförbundets webplats har dess styrelsemedlem Magnus Nilsson publicerat en kort text som hävdar att det i flera sammanhang existerar en situtation där öppen tillgång till publikationer sägs vara upphöjd till en vetenskaplig merit i sig själv. Vidare hävdas och att öppen tillgång därmed skulle påverka forskningens frihet. Då såväl belägg som faktiska argument saknas, så har jag tagit mig friheten att försöka reda ut begreppen.

I korthet argumenterar jag för att det knappast finns någon som förespråkar att publicering med öppen tillgång skulle vara en merit i sig samt att argumenten om begränsad frihet är att dra dess innebörd för långt då argumentet därmed skulle kunna anläggas på en rad accepterade villkor för forskningens genomförande som vore de inskränkningar på den akademiska friheten.

Eftersom det inte är tydligt vem eller vad Magnus Nilsson argumenterar mot så är det omöjligt att sakligt diskutera frågan. Men då det samtidigt cirkulerar en så stor mängd osubstantierade resonemang kring öppen tillgång och dess eventuella effekter så skall jag skall ändå göra några försök. Jag tycker nämligen att det är märkligt att en diskussion som pågått under så många år skall kunna anses vara kontroversiellt eller kunna inskränka forskningens frihet.

Diskussionen kring öppen tillgång rör skenande prenumerationskostnader för biblioteken samt inlåsning av forskningsresultat som inte görs samhället tillgodo, vare sig till professioner, som sjuksköterskor och lärare i den offentliga sektorn eller akademikerkolleger i den globala södern som saknar enorma budgetar att köpa förlagens ”deals”. Detta samtidigt som forskarna står för en allt större andel av arbetet i relation till publicering (i form av den underliggande forskningen, manusskrivande, sakkunniggranskning, redaktörsarbete och i allmänhet både språkgranskning och ibland även textsättning då förlagens antingen slutat, eller erbjuder undermåliga tjänster). Till detta tillkommer att distributionen i allt högre grad sker genom digitala medier, där traditionell köp-sälj inte verkar på samma sätt. En distribuerad text i elektronisk form byter inte plats i fysisk mening på samma sätt som ett skickat tidskriftsnummer eller bokvolym, varför traditionella ekonomiska principerför att köpa och sälja en vara bryter samman. Man kan så att säga ”äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Samtidigt låter vi de ekonomiska villkoren för publicering kvarstå enligt traditionell modell. Gissa vilka som skrattar hela vägen till banken?

Jag uppfattar öppen tillgång är strävan att vända på ett icke fungerande publiceringssystem såväl vad gäller ekonomi och tillgänglighet och att se till att kostnader för vetenskaplig publicering skall stå i relation till faktiska kostnader och att forskningen därefter skall göras tillgänglig till mänskligheten utan barriärer. Mertons normer i ett nötskal och knappast något att ifrågasätta i sig själv.

Men vad som ifrågasätts i Nilssons korta inlägg på professionsförbundets sida är snarare former för publicering med öppen tillgång och att detta på något sätt skulle inskränka på forskningens frihet.

Jag vill därför klargöra tre saker. Knappast någon som aktivt arbetar med öppen tillgänglighet förespråkar att det skall vara ett meritvärderingskriterium på forskning i sig själv. Jag skulle helt enkelt vilja se vilka belägg som finns för detta påstående. Inte heller har några ansatser att införa inskränkningar av forskningens frihet presenterats den senaste tiden som står i konflikt med forskningens principer. Vidare vill jag understryka att öppen tillgång i sig inte är en publikationsform utan ett sätt att tillgängliggöra forskning som kan publiceras i många olika former, exempelvis i bokform, tidskrifter eller repositorier.

Det är också viktigt att betona att forskarsamhället inte verkar i ett vakuum och det går inte att ställa sig utanför omgivande samhällets krav på exemplevis ansvarsskyldighet eller någon form av ekonomisk robusthet. Eftersom högskolelagen används som slagträ i debatten så kan det vara på sin plats att påminna om att dess fjärde paragraf talar om att ”Verksamheten ska avpassas så att en hög kvalitet nås i utbildningen och forskningen”; att ”De tillgängliga resurserna ska utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.”, samt att ”Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna”.

Den springande punkten är om rådande modell för publicering står i samklang med denna paragraf. Under lång tid har det varnats för att den rådande situationen inte är hållbar och nyligen har Sveriges rektorer till och med valt att avbryta förhandlingarna med ett större förlag, när acceptabla ekonomiska villkor inte kunnat uppnås.

Alla som varit verksamma i forskning de senaste decennierna och sökt forskningsmedel måste ha noterat att finansiärer som VR, RJ, med flera sedan lång tid markerat att endast den forskning som publicerats öppet tillgängligt kan värderas i slutbedömningen av forskningsprojekt. EU-finansiering likaså, liksom andra internationella anslagsgivare som organisationer för välgörande ändamål som Wellcome Trust och Bill and Melinda Gates Foundation. Men det står var och en fritt att välja att inte söka och ta emot sådan finansiering, sköta sin forskning på sin kammare och ge ut den på källarhålsförlag, ”vanity presses” eller låsa in den i sin byrålåda. Men om du tar emot medel så förväntar sig finansiärena att forskarsamhället medverkar till att göra resultaten tillgängliga direkt.

För att ta ett mer aktuellt exempel som Magnus Nilsson eventuellt avser, ”Plan S” så finns där inga formuleringar om att öppen tillgång skall vara ett meriteringskriterium. Inte heller påtvingar den forskare en speciell publiceringsform, annat än att denna i sin tur skall erbjuda öppen tillgång. Däremot innehåller den ett djärvt förslag om att en specifik typ av finansiering för publicering inte längre skall accepteras som öppet tillgänglig. Vad som avses är så kallad ”hybridpublicering”, en metod som konserverar de skenande publiceringskostnaderna samtidigt som forskare betalar extremt höga artikelavgifter (”article processing charges”, APC:er) för att köpa loss sina publikationer. Dessa avgifter är i allmänhet långt högre än vad APC:erna för fullt öppna tidskrifter (tidigare kallad guld oa) är. Den bästa källan som finns tillgänglig har beräknat att europeiska forskare i snitt betalar €2.500 i APC för hybridtidskrifter, medan motsvarande kostnad för tidskrifter med öppen tillgång är €1.500 [https://treemaps.intact-project.org]. Vidare finns en rad publiceringsformer som tillämpar öppen tillgång där kostnaderna antingen tas på ett nationellt eller internationellt plan (sk “offsetavtal”), eller genom andra finansieringsmodeller som verkligen gör publiceringen “gratis” för forskarna. Huruvida Plan S modell för att begränsa förlagensmöjligheter att “dubbeldippa” kommer fungera är dock osäkert. Förlagen har nämligen redan funnit vägar runt hybridförbudet, genom att konstruera ”dubletttidskrifter” av sina framstående prenumerationstidskrifter, där samma redaktionsråd, submissionportal och till och med inriktning och layout på den ”nya” tidskriften blir resultatet. Den lilla skillnaden är att den nya tidskriften, i något fall med tillnamnet ”X” i titeln [se https://www.journals.elsevier.com/water-research-x], är en så kallad fullt öppet tillgänglig tidskrift finansierad genom APC:er eller genom kommande offsetavtal. ett annat namn för denna lösning skulle i akademin vara ”självplagiat”, något som räcker för att fälla forskare för oredlighet och som därför borde gå under beteckningen “klandervärd publicering, eller varför inte “predatory publishing”?

Enligt argumentationen i den korta texten på professionsförbundets sida så skulle öppen tillgång motverka forskningens frihet. Om så var fallet så skulle det vara allvarligt, men frågan är om det är sant. för med en sådan tolkning av ordet frihet så har publicering aldrig varit fri. Som forskare är du inte fri att fuska. Du är inte fri att plagiera andras verk. För att bedömas vid tillsättning eller befordran så skall forskningen vara sakkunniggranskad och i allmänhet publicerad, i vissa fall godkänns ”accepterad, men ännu ej publicerad forskning”. Är inte detta en inskränkning i forskarens frihet? Många tillsättningar efterfrågar internationell publicering och/eller specificerar tidskriftspublicering. Är inte också det att inskränka forskningens frihet?

För att återvända till högskolelagen, så innehåller den en mängd påbud som borde uppfattas som inskränkning enligt Nilssons principer: Samverkan med det omgivande samhället, att högskolan skall informera om sin verksamhet, forskningsresultat skall komma till nytta, främja en hållbar utveckling, jämställdhet, samt främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. Det intressanta är att öppen tillgång står i direkt positiv relation med samtliga av dessa påbud.

Jag ser fram emot att läsa Magnus Nilssons belägg för att öppen tillgång anförs som vetenskaplig merit i sig själv och faktiska argument för att öppen tillgång hotar den akademiska friheten i praktiken.

 

Gustaf

H-index: ’aitch’* eller ’age’?

Det är knappast möjligt att påstå att 80 citeringar står i ”viss kontrast” till ett H-index på 11 som Olsson gör på ARW:s blogg den 27 april. Det står nämligen i fullständig kontrast, eftersom det är matematiskt omöjligt att mäta H till 11 med 80 citeringar över huvud taget. Det minsta antalet citeringar som måste finnas är 121 (11 artiklar à 11 citeringar), men eftersom fördelningen av citeringstal är extremt snedfördelade så behöver en forskare i praktiken ha långt många fler artiklar och till dem erhållna citeringar indexerade för att nå upp till värdet. Det är anmärkningsvärt att felet inte uppdagades när (A.) den första bloggtexten skrevs, (B.) inte kommenterades av ARW när jag tog upp saken på Högskoleläckan och (C.) att den fortfarande får stå okommenterad när det uppenbarligen är en felaktig uppgift, oaktat att det är en sakkunnig som lämnat den.

Men är då den presenterade skillnaden i H mellan den med högst och lägst värde väsentlig? Det kan den förstås vara, men skillnader i citeringstal på individnivå är extremt vanskligt att mäta med sådana enkla indikatorer och bör användas med stor försiktighet. Användningen av H-index som indikator på individnivå är sedan det introducerades av Hirsch 2005 starkt ifrågasatt av bibliometrisk expertis, som de flesta känner till. Det räcker inte att vara i samma ämnesområde, utan forskare som jämförs måste också ha extremt lika forskartrajectories för att det på någon mån skall vara meningsfullt att använda måttet. H-index kan oftast utläsas som Age-Index med nästan samma uttal. En forskare med fler forskarår har både åtnjutit fler år för publicering och därtill hunnit refereras av andra forskare under längre tid.

Om man därför uppfinner en hemmasnickrad ”citizen bibliometrisk” indijator och dividerar H med antalet år sedan disputation (en inte alldeles ovanlig (och omdiskuterad) praktik vid sakkunnigutlåtanden som min kollega Björn Hammarfelt har visat i samarbete med Alex Rushford (2017)), så får vi följande mer jämna jämförelsetal för de båda sökande som diskuteras:

Sökande 1 H=11 År=13 Års-H=0,85
Sökande 2 H=34 År=29 Års-H=1,17

Därmed inte sagt att års-H är en bra indikator, men den kontrollerar åtminstone för tid. Flera andra mått har utvecklats för att råda bot på tidsproblemet liksom en rad andra svagheter med beräkningen, vilket Wikipediaartikeln om H-index tar upp på ett ganska bra sätt.

Referens
Björn Hammarfelt, Alexander D. Rushforth; Indicators as judgment devices: An empirical study of citizen bibliometrics in research evaluation, Research Evaluation, Volume 26, Issue 3, 1 July 2017, Pages 169–180, https://doi.org/10.1093/reseval/rvx018

* Uttalet av bokstaven H enligt engelska Wikipedia

(Uppdaterad med förtydliganden)

Vetenskapens normer: (epistemisk) kommunism?

Märk väl: det är en bloggpost, och som sådan är den behäftad med de fel och brister som en ganska snabbt författad text kan ha, men samtidigt förhoppningsvis av en viss fräschhet som en inte allt för redigerad och tillrättalagd text kan ha. Jag avser inte ändra i själva texten, men jag förbehåller mig rätten att ändra i mina ställningstaganden, särskilt om jag möts av goda argument! Den är också skriven efter privatforskarprinciper, alltså endast på basis av källor som jag funnit genom att söka på nätet, i Google Books eller nämnda forskares hemsidor. Jag förbehåller mig rätten att lägga till referenser mer formellt senare, men det bör gå att finna alla källor genom de uppgifter som anges i texten.

I Facebookgruppen Högskoleläckan pågår just nu en intressant diskussion där ett citat från ett uttalande om vetenskens ideal som jag gjort i en tidningsartikel kom att ifrågasättas. En forskare som jag inte känner tog en skärmdump ur ett lokalt forskningsmagasin vid högskolan i Borås som också publicerats på vår web, där jag uttalade mig som sakkunnig om öppen tillgänglighet till vetenskapliga publikationer i ett samtal med två kolleger vid lärosätet.

Ingressen till Facebookinlägget i ”Högskoleläckan” angav:

Olycklig formulering, eller en bra användning av “kommunistisk”?

“Vetenskap är kommunistisk; ingen äger något – alla delar är öppna, kritiska och så vidare.”

Därtill kom länken till artikeln, men inte den skärmdump som Facebook automatiskt gör när en webbadress anges, utan personen som lade upp den hade bemödat sig att göra en egen skärmdump där hela den strof där ovanstående sägs var markerad med rosa. Det skall nämnas att personen senare lade till en redigering där han erbjöd sig att ta bort inlägget ”om så önskas”. Det har jag inte önskat, men jag vill understryka att den bild som angör artikeln innehåller ytterligare två personer som är experter på öppen tillgänglighet i forskarvärlden, så kallad Open Access (OA), men som inte har något med denna diskussion att göra.

Diskussionen har gått fram och tillbaks och jag tänker inte uttala mig om själva diskussionen här, den har gått relativt civiliserat till, för att vara ’läckan, men jag har bestämt mig för att försöka formulera ett svar som reaktion på den sakliga kritik och diskussion som förts.

I huvudsak berör jag tre saker här: är kommunism ett så besudlat ord att det inte går att särskilja dess användning från en totalitär politisk och social situation som lett till mängder av människors lidande och förlust av liv, sedan om vetenskap och allmänhet skall skiljas från varandra och sist något om vad vetenskapens öppenhet får kosta och en liten bonus.

Jag vill börja med att understryka att valet av ord är högst medvetet, men också att jag förstås är medveten om det ”bagage” som det kan tänkas föra med sig. Men i det vida forskningsfält som jag tillhör vetenskapsteori, eller mer allmänt ”forskning om forskning”, som intresserar sig för såväl vetenskapens fundament, historia, processer och sociala funktioner, psykologi som kanske till och med, dess många ”stammar” så används i hög grad begreppet communism när forskarna talar om den epistemiska normen att vetenskapen både till sitt innehåll och till sitt praktiska genomförande skall vara fri, tillgänglig och möjlig att kritiskt granska av var och envar. Det betyder inte att den faktiskt är det, vilket exempelvis Ian Mitroffs studie om ”mot-normer” från tidigt 70-tal visar, liksom John Zimans förslag att motnormen för communism skall utläsas ”proprietär” vilket också är ett uttryck för denna diskrepans mellan ”bör” och ”är”. Omedveten om detta föreslog mig en doktorand nyligen ”partikulär” som motnorm när förutsättningarna för det egna forskningsprojektet diskuterades i ett papper.

Alltså, förutom Robert K. Mertons ursprungliga formulering av CUDOS-normerna som communism, universalism, disinterestedness och organized scepticicism i uppsatsen The Normative Structure of Science omtryckt i The Sociology of Science: Theoretical and Empirical Investigations (1942/1973)[1] så används termen i fackböcker som Sismondos Introduction to Science and Technology Studies (2009), Peter Godfrey-Smiths Theory and Reality: An Introduction to the Philosophy of Science (2003) och The Routledge Companion to Philosophy of Science (Psillos och Curd, 2013), likväl som den av mig i Facebooktråden nämnde Mertonmedarbetaren Stephen Cole (2004) i nutid, till synes utan att själva reflektera över att det skulle kunna finnas några problem. Det kan tilläggas att ytterligare en gemensam nämnare är att alla ovanstående böcker har författare som verkar som professorer vid stora amerikanska universitet och givet hur polariserat det samhället är när det gäller dessa ideologiska frågor, så är det anmärkningsvärt att det inte verkar vara något problem där.[2]

Det skall också nämnas att det finns de som har fört in det lilla al:et så att det i stället uttyds communalism, t ex The Oxford Handbook of Philosophy of Science (Humphreys, 2016). För övrigt var det en annan vetenskapssociolog, Bernard Barber, som i sin Science and Social Order (1952) påpekade att termens politiska och ideologiska betydelse var problematisk och föreslog att den skulle ändras till communalism. Likväl används originallydelsen i omtrycket av Mertons uppsats 1973.

Barber är dessutom intressant, för han relaterar communalism direkt tillbaks till Marx genom att sätta samman det med den gamla slogan ”From each according to his abilities, to each according to his needs” (Marx, 1875). Notera också att det endast är vetenskaps(män) som har rätt att dela samlade kunskaper. Vetenskapen vid mitten av förra seklet var inte öppen: vanligt folk omnämns inte beröras av denna rätt. Det är också lite paradoxalt att Merton valde termen trots att han enligt D.M. Millers uttryck var en utpräglad anti-marxist och att hans syfte (likt Weber’s) var att påvisa ”the essential importance of Western, capitalistic and individualistic values for the development of science” (Miller, 2012 i Integrating History and Philosophy of Science: Problems and Prospects s 36). Här kommer vi till frågan om externalism och internalism och något som kan kasta ner oss i kaninhålet till att debattera relativism, men låt oss bara säga att Merton antagligen snarare skulle ha valt epistemisk kommunism som term och att han gjorde en demarkation mellan vetenskap och allmänhet. Antagligen var han också lite naiv, eftersom han i den ursprungliga framläggandet av termen hänvisade i huvudsak till den brittiske vetenskapshistorikern J.D. Bernal, som man med rätta kan kalla marxist. Och kanske var Merton dessutom ännu mer elitistisk, hans mest kända tes förutom CUDOS-normerna är Matteusprincipen: ”Till den som har skall varda givet” (fritt ur Nya testamentet), något som idag är väldigt tydligt i bibliometriska analyser där det verkar finnas en viss ”halo-effekt” där vissa forskare blir extremt välciterade, medan annan forskning som bedöms vara av samma kaliber inte alls når samma erkännande i termer av citeringsstal. Matematiskt beskrivs detta av Zipfs lag, eller Paretoprincipen som enkelt uttryckt beskriver att en liten andel av en population står för merparten av dess genomslag.

Mertons normer är således ett ideal, ett ouppnåeligt mål att sträva efter och i detta hänseende likt politiska ideologier, oavsett färg eller form eller plats på vänster-högerskalan.

Jag har ovan visat att min användning av kommunism är väl belagt i den nutida litteraturen på området. Men jag hävdar också att det är motiverat att använda det även när jag talar med en publik som inte kan förväntas vara vetenskapligt skolad. Nu skall det sägas att artikeln som skärmdumpas i början av Högskoleläckans tråd är i Högskolan i Borås påkostade forskningsmagasin 1866 som kanske inte i första hand vänder sig till en obestämd ”allmänhet” utan ganska direkt till politiker, anslagsgivare och näringslivet som förhoppningsvis skall fatta intresse för vår forskning och kanske även utmanas av den.

Det här är en är en ideologisk fråga! Men inte om politiska ideologier som aldrig har intresserat mig särskilt mycket, om någon nu skulle till att undra. I stället handlar det om demarkationskriteriet mellan vetenskap och allmänhet och kanske är det då en pedagogisk fråga med. Att popularisera har ofta kritiserats för att det innebär att man måste tillrättalägga forskningen så att den blir begriplig för allmänheten som är mindre kunnig och har brister i sin förståelse om hur vetenskapen fungerar. Det kallas ibland ”the deficit model” och lösningen skulle då vara att skydda dem från alla osäkerheter för att i stället med ett enkelt och tillgängligt språk förmedla innehållet utan alla de tvetydigheter och försiktighetsmodaliteteter som annars omgärdar den vetenskapliga praktiken. Skulle det här vara påkallat att skydda läsaren från ett etablerat vetenskapligt begrepp som eventuellt skulle kunna väcka anstöt?

Jag menar att det inte skall vara någon väsensskild skillnad mellan hur man talar om vetenskap och forskning inom och utom akademin utan att det snarare handlar om hur man ramar in sina budskap för att göra det tydligt begripligt. I artikeln som tråden handlar om gör jag det genom att precisera vad jag menar genom att både kontextualisera mitt resonemang till ett historiskt skeende och att ange att jag talar om normer (se ovan). Därtill genom att precisera vad jag menar med kommunistisk: öppenhet och ett kritiskt förhållningssätt, saker som alluderar på de övriga CUDOS-normerna med. Men visst är det ett litet dilemma här och valet av begrepp måste därför göras så att det kan ges den betydelse som jag avser, men samtidigt inte missförstås. Om vi nu ändå skulle kosta på oss att byta begrepp, eftersom det är så besudlat, vad skulle jag då säga? Direktöversättningen av communalism är kommunalism. Jag är inte säker på att det är mer begripligt för läsaren. Det finns risk att det uttolkas som ”kommunalt” i en snäv bemärkelse där forskare skulle betraktas som ”kommunalråd”, alltså ganska långt från den ifrån det ideal av öppenhet och autonomi som efterfrågas? Därtill, har någon slagit upp ”communal” i ett lexikon? Det finns rätt taskiga konnotationer av det begreppet med, om än kanske inte i allmänhetens medvetande eller mitt, innan jag slog upp det. Och kollektiv är alldeles för oprecist och kollektivt ägd får det att låta som en vara eller gods. Möjligen skulle gemensam fungera men jag är rädd att det är ännu vagare, särskilt om vi sätter saken i relation till ämnet för den ursprungliga artikeln.

Relativt open access, vilket som sagt var föremålet för hela artikeln finns det en ännu starkare ideologisk poäng med att använda det i och för sig besudlade men samtidigt ursprungligen väldigt innehållslika begreppet kommunism, som ovanstående alternativ saknar.

För givet att vetenskapen enligt Mertons normsystem skall sträva mot epistemologisk kommunism så är det nuvarande publiceringssystemet en hämsko för denna öppenhet. Om vetenskapen faktiskt skall vara tillgänglig för alla och inte enbart de med biblioteksaccess vid de större universiteten eller tvärdyra medlemskap i vetenskapliga organisationer, så måste sättet som vetenskaplig publicering görs på ändras. Detta är den ideologiska fråga som en stor del av den ursprungliga Open Accessrörelsen främst inom biblioteks- och informationsvetenskap, tar sin utgångspunkt i. Det har ofta rapporterats att Elsevier har en markup på sina tjänster på upp emot 40 %, en siffra som inte ens hypade teknikföretag som Apple når upp till. Men det finns en del som talar för att det inte är rekordet och att det finns förlag som ligger flera tiotal procent högre. De har bara inte uppmärksammats för det, eftersom detta är uppgifter som kan vara svåra att belägga, årsredovisningar och andra kontrollmekanismer till trots. Samtidigt jobbar de flesta akademiker gratis genom såväl redaktörskap och sakkunniggranskning som genom att skänka bort sina manuskript och till och med sina rättigheter till dem direkt till förlagen utan annan ersättning än att i bästa fall erhålla en citering som kan utläsas i ytterligare ett kommersiellt företags (denna gång antingen ovan nämnda Elseviers Scopus, eller den av ett bankkonglomerat med Baring Bank i spetsen: Clarivate Web of Science).

kommunism spelar faktiskt en viss ideologisk roll här, som är tydligt ovan. Dessutom hänfördes termen ursprungligen såväl hos Merton, som hos Barber, till Marx och möjligheten att den utopiska synen på ägande åtminstone skulle kunna bli social verklighet i vetenskapen!

By Amada44 (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons [https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3AAttention_Sign.svg]

Till sist, att byta en term för att den eventuellt kan missuppfattas av personer som inte kan (eller vill) se bortom en ideologiskt enkelspårig föreställning av dess enda betydelse? Finns det då inte en risk att vi hamnar i samma situation som i den så kallade identitetspolitikdiskursen, där människor måste skyddas från vissa begrepp eller händelser? Jag brukar alltid triggervarna när jag pratar med nya studenter om de mest ohyggliga forskningsetiska överträdelserna i modern tid, men frågan är om jag nu måste göra det innan jag talar om framväxten av vetenskapens ethos???

[1] Notera att Meron använder communism i uppräkningen av CUDOS normerna i början av texten, men att han sedan sätter ordet inom citationstecken, ”Communism” när dess innehåll fördjupas senare i texten. Det är också värt att notera att den ursprungliga lydelsen faktiskt används i den omtryckta boken från 1973 men att han i texten på sid 274 också hänvisar till ”the communal character of science” i vidare beskrivningen av tesen.

[2] En sökning i Google Books på [“philosophy of science” merton communalism] (76 träffar) respektive [“philosophy of science” merton communism] (415 träffar) är inte helt meningsfull eftersom det dels finns överlapp och dels nämns den politiska ideologin communism i böcker som relaterar till merton utan att hans normer åsyftas, men det kan ändå ge viss vägledning till hur begreppet används. Ofta framgår det redan av den korta beskrivningen under respektive bok.

Forskningspropositionen öppnar för fler frågor om prestationsbaserad resurstilldelning

Så var det klart: Ingen omfördelning baserad på prestation (publicering och citering) för 2017 men däremot avisering om ett införande (när?) av en modell för samhällsimpact som VINNOVA tagit fram. Sedan en ny utredning som skall ta fram en modell för resurstilldelning som skall presenteras i budgetpropositionen 2018.

Cat picture borrowed from https://twitter.com/AcademiaObscura

Den aviserade ökningen av miniminivån från 8k till 12k (SEK) per student som i DN-debattartikeln endast angavs gälla högskolorna var förstås en otydlig formulering och innebär även en generell ökning även för universiteten. Synd, för annars hade det kunnat leda till att det faktiskt blev en reell ”utsmetning” av anslagen som de stora jättarna ofta beklagat sig så över, men som knappast skett i praktiken. Under 2009-2016 har endast 10 % av anslagen tilldelats till högskolorna och de nya universiteten (s.56).

Det hela är lite förvirrande, särskilt som det innebär att ryckigheten i hur resursfördelningen skall gå till fortsätter. Till exempel förklaras förra årets modell där alla lärosäten fick minst 5 miljoner, oavsett hur de presterade i kvalitetssnurran med att det skett vid flera tillfällen och att det hade som syfte att fler lärosäten skulle få ”möjligheter att utveckla sin forskning och utbildning på forskarnivå” (s.57). Men var det inte konstigt att Stockholms universitet var en sådan vinnare i den omfördelningen då de tilldelades över 22Mkr för att täcka upp för brister i fördelningsmodellen?

Så trots att regeringen fortsatt ställer sig bakom en prestationsbaserad tilldelningsmodell, så väljer den alltså att justera den med egna kriterier (eller för nästa år ingen omfördelning alls!) vilket innebär att det i praktiken är väldigt svårt för lärosätena att relatera till dess väntade utfall.

Hela propositionen finns tillgänglig här: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2016/11/prop.-20161750/

Det finns massor av andra intressanta aspekter gällande öppen tillgång till data och SwePub, men det får vänta tills jag är tillbaks från veckans begivenhet, workshopen: Accelerated Academy i Leiden. Mitt bidrag heter The performativity of the citation (länk till ppt och abstract kommer efter presentationen).

Ordsamförekomst (co-word analysis) med visualiseringar av Clinton vs. Trump-debatten.

Samförekomstanalys

clintonbinaryassociatstrtfidf80104

Clintons debattinlägg (n=104 fraser).

Dessa båda visualiseringar avbildar samförekomsten av substantivfraser vad gäller frekvens/intensitetoch klustring i den första presidentvalsdebatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump, 26 september, 2016.

Jag har arbetar med här med VOSviewer (www.vosviewer.com), en programvara/verktyg utvecklat av scientometrikerna Nees Jan van Eck and Ludo Waltman på CWTS vid Leidens universitet. Det finns en mängd dokumentation på deras webplats, men nedan ger jag min uttolkning av programmets funktion.

Analys

trumpbinaryassociatstrtfidf80126

Trumps repliker (n=126 fraser).

Verktyget erbjuder (förutom dess huvudsakliga syfte, visualisering av aggregerad citeringsdata), att göra co-wordanalyser, en teknik utvecklad inom ANT på 80-talet, som säkerligen utvecklats av lingvister oberoende av dem mycket tidigare. Utöver enkel co-wordanalys är VOSviewer lite mer sofistikerat. Det lånar nämligen lingvistiska tekniker för att tagga ordklasser och identifierar sedan substantivfraser (subst-subst, eller adjektiv-substantiv) för att få mer meningsfulla saker att mäta. Det har också (en rätt dålig teknik) att ta borst plural-s men att döma av ”united state” som jag såg någonstans i bilderna, så trunkerar de bara alla ’s’. Sist erbjuder det en teknik för att välja bort vardagliga termer (TF-IDF) och jag valde på att behålla 80% av fraserna här.

Layout

Det var analysdelen, sedan har det en egen layoutteknik som heter ”Visualisation of Similarities” (VOS) som liknar den mer utvecklade layoutalgoritmen MDS, men till skillnad från den senare så säger sig forskarna ha löst problemet med att MDS har en ”hästskoform” så att ändarna på skänklarna så att säga ser ut att komma nära varandra i visualiseringen, trots att de borde vara så långt från varandra som möjligt. Klustringen är lite blackboxad, men man kan ställa in tröskelvärden för att få olika antal kluster och man har möjlighet att välja färgskalor osv. Sist, det finns både som command-line och som WYSIWYG och jag gillar det sistnämnda eftersom det erbjuder forskaren att interagera med de olika parametrarna.

Visualisering

När det gäller dessa visualiseringar så har jag tweakat lite grann. Det utgår från transkript från debatten i den 26:e september. Jag har skapat en fil för Clintons repliker, en per rad och en för Trumps. Eftersom VOSviewer jobbar med bibliografiska data har jag skapat en taggad fil där jag lurar systemet att varje replik är en titel på ett verk och därmed kan jag be den utföra analyserna på titel/repliknivå.

clintonbinaryassociatstrtfidf80104

Clintons debattinlägg (n=104 fraser). Klicka för fullskärm.

trumpbinaryassociatstrtfidf80126

Trumps repliker (n=126 fraser). Klicka för fullskärm.

Här avbildas de mest relevanta (TF-IDF=80%) substantivfraserna som använts åtminstone två gånger av respektive kandidat i debatten. Storlek på fras=frekvens och spatiell lokalisering=samförekomststyrka. Färgerna som getts till klustren visar endast skillnader mellan områden och har inte harmoniserats mellan visualiseringarna.

Beskrivande statistik:

  • Trump: 124 repliker (datafil)
  • Clinton: 87 repliker (datafil)
  • Holt: 97 repliker (ingen datafil tillgänglig)

Det bör noteras att Trump har många fler repliker än Clinton, vilket bottnar sig i att han har en tendens att avbryta som bland annat noteras här och här.

Källa

Presidential Candidates Debates: “Presidential Debate at Hofstra University in Hempstead, New York,” September 26, 2016. Online by Gerhard Peters and John T. Woolley, The American Presidency Project. http://www.presidency.ucsb.edu/ws/?pid=118971.

First dynamic network maps with Gephi!

So, this week we had Mathieu Jacomy from Sciences-Po, Paris to visit us and he gave a really great Workshop on Gephi and the various scientometrics tools made by the Médialab, such as ScienceScape and Table 2 Net. With these tools, you have infinitely many ways to combine data to do network analysis. You just need category data formatted in a csv file to be able to map away!

Especially the second part wasIMG_1458 great, where Mathieu changed the direction of the workshop to a problem that I had ventilated, namely to create dynamic maps that could be animated on the screen. You can see this below, but first some preliminaries based on a static visualisation. Here’s a photo of Mathieu and our benefactor and workshop participant, professor Sándor Darányi. This workshop was organized by my dear colleague Nasrine Olson in association with the Strategic Research Program in Data Science.

Static view

8550subsetHere is a static image containing keywords related to the journal titles in which the articles having the keywords were published in. The data set covers the years 1956 to 2014 and publication data is harvested from Web of Science, see below for a thorough description of the data. In all 8500 papers were browsed for keywords and for clarity, only keywords and journal tiles occurring more than 50 times (111 nodes, 986 edges) are shown in the visualisation to the right (click to enlarge).

In the workshop we worked with metric data from Web of Science. In my case, I had downloaded article entries pertaining to refugee studies which is the wider area of a pre study for a research project I am involved in right now. The project, led by our new professor at University of Borås, Annemaree Lloyd, is about gaining knowledge information needs of refugees as they enter a new country/continent.

In this set about 8.500 papers/reviews in the social sciences (psychiatry and public health excluded) are searched for keywords and journal tiles using the Medialab tools.

The journal tiles are red in the visualisation above, and the keywords pertaining to articles in the respective journals are found in turquoise.

Dynamic view

Below is an animation that I was able to do after the workshop, quite impressive, in my view (Note: large file, 25 MiB) 5 minutes. The action starts around the or 1 minute 40 secs into the film:

The animation contains 7634 nodes (in plain text: bubbles: i.e. journal titles and keywords), and 19596 edges ( lines or links between the nodes).

Here:s an animated GIF to give a rudimentary feel of how the full animation will look if you don’t have a large quota:8550_SO_KW_ed5minb

Tutorial – How-to – Dynamic networks in Gephi

In the following I describe how the animation was created. Note that all cleaning of WoS data was done before starting the procedure and is not part of the tutorial.

Here are the steps to make the dynamic network:

Step 1

Use http://tools.medialab.sciences-po.fr/sciencescape/wok_utils.php

(Web of Knowledge to CSV):

  1. Upload your WoK file (WoS plain text file)
  2. Download result     (CSV)

Table2Net

Step 2:

http://tools.medialab.sciences-po.fr/table2net/

Create network file from CSV

You can then chose to make a Normal network which will only map data based on one variable (e.g. keywords), but here we chose a bipartite network, which means that we don’t just focus on keywords per se, but also on journal titles, which could be approximated as a world map of science. In the end we get clusters of specific keywords mapped to clusters of journals, which will constitute a dynamic world map of sorts.

Normal network:

Network of tags linked
  1. Nodes
    1. ID Keywords (plus)
    2. Semicolon separated
  2. Links: Row number

Bipartite network:

  1. Network of tags linked to Sources
  1. Nodes 1:
    • ID Keywords (plus)
    • Semicolon separated
Nodes 2:
  • SO
  • One expression per line
  1. Links (none)
  2. Additional settings
    1. PY

In the Bipartite section, I also added the dynamics of the data, namely by asking the algorithm to add one column pertaning to the years in which each of the journals in the SO-field, and the keywords (plus) in the ID-field were found. Based on this, I was able to create the dynamic map that shows the development of the published literature between 1956 and 2014 regarding refugee studies.

Gephi does not have an export module for video (yet, maybe it will be found in the 0.9.0 release coming December 20th), so instead I made a screencast using Screencast-O-matic that was later saved and trimmed as a five minute video file in the end.

 

 

Teknologi är blott politik med andra medel

Övergripande evalueringar av det svenska forskningspolitiska systemet saknas nästan helt. Detta är lite förvånande, med tanke på alla inspel till regeringens kommande forskningsproposition som just nu duggar tätt. Några tidningar reproducerar idag en TT-nyhet (1, 2, 3) om en aktuell OECD-rapport som i brist på källhänvisning eller ens avgivande av titeln på rapporten kunde ha gått mig förbi (Insert: Rapporten är en uppföljning av en tidigare utförd evaluering från 2012 (1)). På högskoleläckan gavs dock en länk till ett Vinnovaseminarium Cameldär rapporten hade diskuterats idag. Jag har endast hunnit skumma rapporten, och förutom att den verkar vederhäftig och faktaspäckad i sin analys (trots att den helt saknar referenser till empiriska källdata eller till och med referenser!) så ger den flera ganska kritiska kommentarer till svensk forskningspolitik av idag. I TT-nyheten framställs kritiken vara riktad mot den tidigare Alliansregeringen och även om pekpinnar riktas i den riktningen, så står det klart att även det akademiska ledarskapet vid de svenska lärosätena förtjänar granskning.

Det är notabelt att rapporten genomgående lyfter fram Vinnovas roll i den svenska forskningspolitiken: De skall ansvara för att samhälleliga utmaningar möts, de prisas för sina satsningar på EU-initiativ och att VINNOVA skulle kunna erbjuda ett korrelat mot dominansen av akademiker bland forskningsrådens ledamöter[!] (s 22)

Till rapportens mer specifika bidrag vill jag lyfta följande:

Resonemanget om kraven på ökade basanslag, som nästan enhälligt lyfts av akademin idag är särskilt viktigt att skärskåda och reflektera över:

“While Swedish universities have for some decades made it clear that they want to receive a higher proportion of their research income in the form of institutional funding or GUF*, evidence from international experience or statistics does not show any clear way to connect the proportion of university income from this source with overall performance” (s 13),

och lite längre ner verkar rapporten snarare lägga ansvaret på lärosätenas ledningar:

“it appears that Sweden’s “good but not sufficiently excellent” scientific performance points to a failure by university management to be selective combined with sub-optimal mechanisms affecting the allocation of funds (whether from TPF with its medium-sized instruments or from the way the universities allocate GUF Internally).” (ibid.)

Kan det månne vara att de flesta lärosätena har försökt kopiera den nationella resurstilldelningsprincipen (bibliometri och externa anslag) ner på fakultets-, institutions- eller till och med individnivå? Detta utan evidens att sådana modeller fungerar på dessa lägre nivåer. Ytterligare en aspekt är att lärosätenas ledningar riskerar att frånsäga sig möjligheten till strategiska satsningar när de bakbinds av de mekanistiska systemen?

Så här skriver jag och Pieta Eklund i ett längre utdrag ur vår rapport om resurstilldelningsmodeller vid svenska lärosäten:

“(L)ärosätenas ledningar riskerar att förlora möjligheten att bedriva ett aktivt kvalitetsgrundande arbete när till synes neutrala och förment sakliga data tillåts utöva direkt avräkning mot forskarnas prestationer i en resursfördelningsmodell. För att utveckla detta resonemang vill vi argumentera för att en tilltro till en alltför standardiserad, och en för vetenskapen generellt utvecklad bibliometrisk indikatormodell riskerar att bli en hämsko för den ledning som aktivt vill styra forskningen mot att utveckla egna profilområden och satsningar på vad som vid lärosätet uppfattas som starka miljöer. Det är exempelvis tveksamt om en indikatormodell som endast ger incitament att publicera i specifika kanaler kan gynna forskningens kvalitet annat än att stärka lärosätets prestation i den nationella tilldelningen. En sådan instrumentell syn på det vetenskapliga publicerandet är problematisk av flera skäl. Förutom att det helt missar publicerandets aktiva roll i den vetenskapliga praktiken som en integrerad del av vad det innebär ”att forska”, riskerar man att förlora initiativet att leda den egna verksamheten. När man sätter sin tillit till externa processer eller till och med de automatiserade verktyg som indikatormodellerna erbjuder så tvingas man att underställa sig detta verktygs agens och betrakta detta som styrande för de egna kvalitetsgranskningssystemen. Slutligen är detta kortsiktigt, då såväl indexets tekniska funktion som politikens inriktning och nationella modell är i ständig omvandling. Vad som gynnar lärosätet och dess forskare vid en tidpunkt kan mycket väl vara negligerbart, eller i värsta fall verka negativt i den ekonomiska fördelningen fyra till fem år senare när utfallet av prestationer mäts och värderas.” (Nelhans och Eklund, 2015, s 51-52)

En mycket glädjande uppmaning är att OECD-rapporten föreslår att Sverige skall satsa mer på foresight och andra övningar för att bättre identifiera strategiska områden värda att satsa på. Mindre glädjande är avsaknaden av humaniora och samhällsvetenskaperna med sin kritiska förmåga att granska och ställa den implicita teknikdeterminismen i “innovationssystem” i strålkastarljuset. Det behövs mer än tekniskt “know-how” för att nå framgång i forskning och innovation; det krävs reflexiv förmåga att relatera kortsiktiga lösningar till långsiktiga samhälleliga och ekologiska problem. Informationsteknologins snabba utveckling reser många frågor om övervakning och kontroll. Och att mänsklig integritet kommer i skymundan är mer regel än undantag. För vem kan förvägra reglering eller underrättelsetjänsters möjlighet att lyssna av krypterade elektroniska nätverk som Skype, WhatsApp och Kik, när det avslöjas att terroristerna bakom de avskyvärda attackerna i Paris verkar ha begagnat sig av dessa kommunikationsmedel för att undvika att bli upptäckta? Teknologi är blott politik med andra medel.

Referenser:

Nelhans, G. & Eklund, P. (2015). Resursfördelningsmodeller på bibliometrisk grund vid ett urval svenska lärosäten. Vetenskap för profession Nr. 30, ISSN 1654-6520. Borås: Högskolan i Borås (1).

OECD Reviews of Innovation Policy: Sweden 2015. Overall Assessment and Recommendations Preliminary Version (1).

* Här är en kort förkortningsordlista: TPF: Third Party Funding = externa anslag; GUF: General University Funds = basanslag, om jag förstår rapporten rätt.

Goofing around med JIF och brain scanning

Idag blev jag uppmärksammad av en kollega om en ny studie, publicerad i PloS ONE, som utges för att beskriva sambandet mellan uppfattad prestige i vetenskapliga journaler och belöningscentra i forskares hjärnor.

Goofy olympics - javelin throw

(CC Tom Simpson: https://www.flickr.com/photos/randar/)

Nu står det klart att Journal Impact Factor står i direkt kontakt med centra för belöningsförväntan i forskarhes hjärnor. Betyder det att ‘homo academicus bibliometrica’ som art äntligen har uppkommit?

http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371%2Fjournal.pone.0142537

Att bibliometri fungerar som ett incitament på forskares publicerings- och refereringspraktiker är något som jag länge hävdat, men mer anekdotiskt och även om det börjat komma en del studier som påvisar samband, så finns det fortfarande många ser förändrade och likriktade traditioner som något oproblematiskt och/eller som ett steg mot en mer vetenskaplig forskarpraktik, eftersom det implicerar att forskare publicerar sig i sakkunniggranskade publiceringkanaler. I ett sådant ljus framhåller forskarna (som arbetar vid det Socialneurovetenskapliga labbet(!) vid instituionen för psykiatri och psykoterapi vid Lübecks universitet) följande:

”Thus, the JIF as a novel and powerful paradigm in academia has already shaped the neural architecture of reward processing in science.”

Säkert, men här påstås vi få vi en sällsynt inblick i hur processen ser ut ner på neuronnivå. Reduktionism in absurdum, skulle man kunna säga. Här är ett axplock av reonemang som forskarna framhåller som analys av de erhållna resultaten:

“Incorporation of the JIF into the reward system thus seems to be related to goal-directed behavior during the publication process. However, we are unable to decide whether publication in higher-impact journals is the cause or consequence of the reward signal in the NAcc.”

”On the one hand, it is possible that past experiences with publication in higher-impact journals shaped the sensitivity of the reward circuits to this measure. On the other hand, it might be the case that greater reward signaling of the NAcc, as a motivational force, led to more effort and persistence in order to achieve a higher JIF for one’s findings.”

”The results of this study show how scientists have adapted to the predominant reward structure in the environment and have incorporated the currently prevailing paradigm of the scientific community to ’publish [in high-impact journals] or perish’ in order to guider behavior.”

Det är klart att det är ett skämt, men det finns en allvarlig underton, inte minst i min tillspetsade tolkning att forskarhjärnor faktiskt har utvecklats evolutionsmässigt till att triggas av skillnader i JIF. Men man skall samtidigt beakta att studien är publicerad i PloS ONE och att den uppenbarligen håller för deras publiceringsstandarder. Så även om det är ett skämt, så kan man fundera över relevansen och vad som faktiskt är avsikten. Är det ett försök till en variant av Sokals uttjatade ”hoax’? I så fall undrar jag vem man vill dra ner byxorna på. Skämtet fastnar ju lite i vrångstrupen när man beaktar att studien skall vara utförd vid ett tyskt labb och att forskarna tydligen har scannat sina försökspersoner i en avancerad MRI-apparat i tiomiljonersklassen. De har sedan gjort sig omaket att skriva ihop artikeln med uppenbara jönserier:

”One participant was excluded from further analyses due to excessive sleepiness during the whole task. Notably, this was the only neuroscientist with a permanent position”

…och så vidare.

Sedan har de betalat PloS $1,495 USD för att få publicera den.

Ärligt talat, är inte skämtet på deras egen bekostnad (i dubbel bemärkelse)?

 

 

SOUorter animering 1922-1979

Efter att ha följt Christophers och Sverkers övningar i SOUniversum vill jag dra mitt strå till stacken. Nedan en film som visar omnämnanden av orter i SOU:er som publicerats mellan 1922 och 1979. Originaldata har skapats av Christopher (rulla ner till rubriken Datamängder, filen heter SOU1922-1996artal-ort-filtered.csv.zip).

Jag har valt ut de ca 400 mest frekvent förekommande ortsnamnen (baserat på filen Platserfrekvens.txt) och georefererade dessa via http://www.findlatitudeandlongitude.com/batch-geocode/.

En del konstigheter inträffade (bland annat återfanns en del svenska orter plötsligt i södra Spanien eller i USA), så jag begränsade utsnittet till koordinater inom Europa. Av ursprungliga 771180 datapunkter reducerades materialet till 538356 st. Dessa presenteras i nedanstående animering. Den startar 1922 och slutar 1979. Avklingningen är ett år, så det finns ingen kumulativitet i materialet, något som enkelt går att justera i bakgrundsdata.

Verktyget som använts är World Wide Telescope av Curtis Wong, Microsoft Research. Det har fördelen at det kan integreras med Excel och att man förutom att visualisera data kan göra “åkningar” över datamaterialet, något som jag prövar i slutet av filmen (från ca 1:15).

Bakgrundsarbetet utfördes i Excel, matchningen av ortsamn till frekvenslistan med funktionen VLOOKUP. Det finns mycket att förbättra, t ex skulle det vara bra med en tidsskala och skalan på bubblornas storlek skulle kunna vara lite bredare så att man tydligare ser skillnader i frekvens mellan orterna. Slutligen glömde jag slå på “smoothing” så att åkningarna skulle bli lite mjukare.

Originaldata: WWT-filen finns 1922-1979.wtt