”’Mea culpa’, jag har uppbådat en chimera” var inte svaret vi fick…

Jag debatterar rätt ofta öppen tillgång och särskilt Plan S, efter att europeiska finansiärer gått ut och meddelat att de från och med januari 2020 inte kommer att finansiera vetenskaplig publicering som sker på ett ur deras (och många andras) perspektiv ohållbart sätt.

Jag upplever dock att det är svårt att faktiskt föra debatten eftersom man sällan får svar på sak och att det är faktiskt vanligare att inte få var på ett inlägg än att få det, vare sig det är på sociala medier eller på äldre medias debattsidor.

Det senaste exemplet var en diskussion kring innebörden i Plan S och huruvida den innebär en “låsning vid Gold OA” och att denna låsning skulle vara skriven i “det dokument parter ombads signera -Plan-S – inte reklamen på hemsidan. I detta dokument stod explicit att bara Gold OA skulle godtas.* För den som tycker debatten är snårig med alla begrepp så vill jag förtydliga att Gold open access är en form av finansiering av öppen tillgång som misstros av vissa debattörer och som dras över en kan att betyda “låg kvalitet” eller tom “predatorisk forskning”. Detta trots att det finns minst lika många goda exempel på god publicering inom denna form som publicering underi andra finansieringsformer. Ett belägg kan man få genom att granska tidskrifter som indexeras av DOAJ, som enligt egen utsago “indexes and provides access to high quality, open access, peer-reviewed journals”. Om man accepterar deras påstående så är det värt att notera att 28 % av deras i dagsläget långt över 10.000 listade tidskrifter bekostas genom APC:er, alltså författaravgifter och därmed är att betrakta som “Gold OA”. Om alla dessa tidskrifter, eller ens en stor del faktiskt har låg kvalitet låter jag någon annan avgöra.

Jag skall inte föra diskussionen vidare här, utan i stället lyfta några reflektioner över debatten om Open access och Plan S så som den har varit fram till nu.

Det är mycket positivt att det vetenskapliga publiceringssystemet har kommit i blickpunkten och att gemene forskare börjat uppmärksamma dess förutsättningar i såväl positiva och negativa termer. Det är också positivt att det innebär ökade kunskaper om publiceringskulturens mångskiftande natur och att förutsättningar för publicering och tillgång till forskning skiftar enormt mellan såväl discipliner som olika aktörer i forskarsamhället. Mest tydligt är att oavsett om publicering är dyrt eller billigt i absoluta termer så är det tydligt att många aktörer menar att det nuvarande publiceringssystemet inte fungerar särskilt väl.

Här brukar man argumentera för att såväl kommersiella förlag som stora vetenskapssamfund gör mycket stora vinster på publiceringsverksamheten, som inte säkert (och i många fall säkert inte) kommer forskarsamhället till godo. Det är inte bara i den globala södern (och utanför väst) som forskare inte har tillgång till ens en bråkdel av den vetenskapliga litteraturen, utan även våra egna universitet och högskolor upplever problemen. För att ta två exempel, uppsägningarna av prenumerationsavtalen med ett viss förlag av såväl de svenska och tyska universitetskonsortierna, samt av University of California mfl amerikanska lärosäten talar sitt tydliga språk. T.o.m. Harvard klagar på kostnaderna och meddelar regelbundet att de väljer att dra in prenumerationer p.g.a. för höga kostnader.

Men det negativa med debatten kring Plan S är att frågan om öppen tillgång har kidnappats av ett svartvitt ”antingen/eller”. Och det värsta är: nästan samtliga som diskuterar Plan S, och i synnerhet ”kritikerna”, gör det baserat på magkänsla och hörsägen. Jag ser sällan källor eller underbyggd kritik som bygger på empiri. När det väl finns källhänvisningar så är det nästan alltid (ja det är nog en överdrift, säg ”förbluffande ofta”) till andra tyckanden, positionsdokument eller editorials som i sin tur bygger på åsikter hos författaren. En stor del av den kritik som lyfts bygger på en missläsning av den dokumentation som presenterats och förlöjligande av såväl positioner som faktiska fakta. Som exempel så kallar en de tio principerna för Plan S, ”reklam”, en annan högprofilerad forskare på sociala medier kallar Plan S en katastrof. En tredje har frågat om inte finansiärerna skall ställas till svars inför domstol för att de står bakom Plan S.

Och rektorerna i Uppsala använder på rektorsbloggen och i Biblioteksbladet uttrycket ”chockterapi” utan att anlägga andra belägg än tyckande och ofullständiga tolkningar situationen. De skriver t ex att rätten att välja publicerings_form_ är lagstadgad i Sverige. Men Högskolelagen anger endast att ”forskningsresultat får fritt publiceras” (alltså utan tillägget “-form”). Det är möjligt att deras läsning faktiskt är giltig, men jag är rädd att den skulle få konstiga effekter om den drogs till sin spets:

Jag kan upplysa** om att i proposition 2009/10:80, som utgör förarbete till att “forskningens frihet” gavs grundlagsskydd så anges i anslutning till detta att just finansiärer äger rätt att sätta ramar (för den akademiska friheten):

”Resurstilldelning och villkor som ställs av t.ex. forskningsfinansiärer, uppdragsgivare och samarbetspartner kan även i fortsättningen ange ramar för forskningen. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller att det ställs krav på att all forskningsverksamhet som bedrivs i statlig, kommunal, landstingskommunal eller enskild regi måste omfattas av lagstiftning om skydd för forskningens frihet.”

Och hur skulle det annars vara: ”Jag har rätt att publicera i guldboksform: ro hit med en miljon”, skulle annars vara ett rimligt men självklart oansvarigt krav hos forskarsamhället.

Nåväl, lång ”rant”. Jag diskuterar gärna vidare, men prova att göra det på ett juste sätt. Till den som inte gillar planen, och jag kan gärna dela med mig om mina kritiska reflektioner med, men först när jag slipper försvara vad den faktiskt uttrycker, oavsett om jag håller med eller inte. Vidare föreslår jag att vi alla agerar konstruktivt och ger vårt strå till stacken för att bidra till att svara på hur ett hållbart publiceringslandskap skall uppnås.

___
* För mitt vidkommande och framför allt för min professionella gärning skulle det vara jätteintressant om ett sådant dokument finns, men tyvärr har det inte kunnat uppbådas (ping, om någon känner till det, så säg gärna till!).

** EDIT En tidigare version var väldigt oklar här. Jag städade lite i texten.

DN debatt om forskningspolitik och citeringsräkning

Det har varit en ganska intressant forskningspolitisk debatt i DN där bland annat jag gått i svaromål mot ett inlägg av Bo Rothstein som hävdar att svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är provinsiell, åtminstone vad gäller citeringstal i Google Scholar.

Det kan vara svårt att göra reda för debatten genom att endast söka efter den, varför jag gjort en liten översikt över debatten här:
Originalartikeln av Bo finns här:
http://www.dn.se/debatt/svensk-samhallsforskning-ar-alldeles-for-provinsiell (2012-08-15).

Replikerna företräds först av ett inlägg av Arne Jarrick på Vetenskapsrådet:
http://www.dn.se/debatt/ofta-citerad-forskning-ingen-garanti-for-kvalitet (2012-08-15).

Därefter publicerade såväl Björn Hammarfelt, nydisputerad vid institutionen för ABM i Uppsala som undertecknad var sin replik till Rothsteins utspel:

http://www.dn.se/debatt/forskning-ar-inget-100-meterslopp (Björns) (2012-08-16).

http://www.dn.se/debatt/citeringar-inget-matt-pa-kvalitet (mitt) (2012-08-16).

Sist kan man notera två redaktionella kommentarer, dels en från DN:s ledarredaktion som enligt mitt tycke är riktigt välbalanserad: http://www.dn.se/ledare/signerat/forskning-lite-provinsialism-skadar-inte (2012-08-16), samt en på GP:s ledarsida som i stort sett återger den förra:
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1039746-hur-mater-vi-bra-forskning-?ref=fb (2012-08-19).

Nu har också Rothstein fått in sin slutreplik där han fört in en liten slutkläm om att historikerprofessorer i genomsnitt endast publicerar en artikel var 25 år och att där finns en forskningskultur där internationell publicering inte värderas alls:

http://www.dn.se/debatt/en-forskningskultur-dar-internationell-publicering-inte-alls-varderas (2012-08-20).

Inte nog med det, ett par dagar senare kommer i stort sett samma replik in i GP (2012-08-22), riktad mot den ovan nämnda ledaren i den tidningen, men inte på redaktionell plats utan under Fria Ord, en plats som vanligtvis tar in läsarnas inlägg.

Efterbörd

Debatten är därmed avslutad, men som den databasoholic jag är ville jag pröva dessa påståenden i en datakälla som uppenbarligen inte använts av Bo. Jag prövade vad jag skulle finna om jag sökte jag ut alla poster över refereegranskade tidskriftsartiklar som listats under HSV-klassificeringen “Historia” (notera att det inte nödvändigtvis innebär att författaren är historiker) i de svenska lärosätenas egna publikationsdatabaser. Av 518 artiklar var 304 (58,6 %) på engelska, 156 (30,1 %) på svenska och resten på 9 andra språk eller oklassificerade. Huruvida det är få eller många artiklar har inte undersökts men det motsvarar (till antalet) ganska väl siffran som erhålls vid motsvarande sökning på statsvetenskapliga refereegranskade tidskriftsartiklar (inkl offentlig förvaltning och globaliseringsstudier) (566 st), men här är andelen engelskspråkiga publikationer betydligt högre: 87 %. Siffrorna är inte representativa eftersom jag varken begränsat analysen till ett specifikt tidsintervall eller kontrollerat för antalet forskare i respektive ämne, eller ens till om alla artiklar faktiskt publicerats av företrädarna för respektive ämne.

Vad vill jag då visa med denna trubbiga redogörelse? Jo, att det plakatspråk som används för att helt desavouera ett godtyckligt ämnes trovärdighet främst tilltalar meningsfränder med redan förutfattade föreställningar om sakernas tillstånd (det räcker med att läsa kommentarerna på Rothsteins inlägg för att se vilka antiintellektuella krafter som uppbådas) döljer en mycket mer nyanserad empiri. Det är improduktivt för debatten och leder endast till kontroverser mellan företrädare för ämnen som hellre gräver ner sig i skyttegravar än att konstruktivt söka möten och kanske till och med samarbeten mellan ämnena. Historieämnet liksom andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen skulle säkert må bra av att öka sin internationella exponering, men det uppmuntras inte av denna typ av argumentation.

 

(redigerat 2012-08-23, språkliga korrigeringar)

Mer om utredningen om forskningsmedelstilldelning till lärosätena

Fortfarande finns mycket lite information om den rapport som var resultatet av den utvärdering som Anders Flodström arbetat med under det senaste året. I ett nummer av Universitetsläraren (18/2011) intervjuas dock Flodström, som meddelar att han avråder från den av Regeringen efterfrågade modellen att utnyttja peer review för fördelning av medel till lärosätena. Istället förordas att Kungliga Biblioteketes SwePub-databas utgöra grunden för ett system som skall kompletteras med ett system av “Impact Factor”. Hur exakt detta skall se ut framgår inte av svaren och vi får vänta på att rapporten publiceras för att ta del av de uppgifterna, men det lutar åt att de hittills utnyttjade systemet med fältnormerade publikations- och citeringsmått byts mot ett system som gissningsvis baseras på tidskrifters “Journal Impact Factor”. Flodström är noga med att framhålla att en bibliometrisk udd är nödvändig:

“– Till en sådan databas måste man också tillföra en ”impact factor”, (mängden citeringar) och där föreslår jag att Vetenskapsrådet ska stå för den informationen.” (Flodström i Universitetsläraren 18/2011)

Men “citeringar” eller “impact factor”, det är frågan…

Sociala medier och vetenskapens praktik

Forskare vid LSE:s “Impact of the Social Sciences Project” diskuterar hur sociala medier allt mer börjar fungera som en  inofficiell miljö för bedömning av vetenskaplig kvalitet samt hur vetenskaplig kommunikation förändras som en konsekvens av nya teknologier. Nyckelmeningen i inlägget är:

Social media can be seen as a constantly shifting system of peer evaluation, where our standing is based on the value we bring to the network. How do we as scholars assign value to what we do on social media and how we do it? How it relates to more conventional and accepted measures such as publishing in peer-reviewed journals or speaking at conferences? Impact of Social Sciences

Jag uppfattar att LSE-forskarna har ett normativt förhållningssätt och att de menar att de kan bidra till att fostra forskare att behålla sin tilltro till peer-reviewade publikationer trots de sociala mediernas intåg i den akademiska debatten.