Det har varit en ganska intressant forskningspolitisk debatt i DN där bland annat jag gått i svaromål mot ett inlägg av Bo Rothstein som hävdar att svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är provinsiell, åtminstone vad gäller citeringstal i Google Scholar.
Det kan vara svårt att göra reda för debatten genom att endast söka efter den, varför jag gjort en liten översikt över debatten här:
Originalartikeln av Bo finns här:
http://www.dn.se/debatt/svensk-samhallsforskning-ar-alldeles-for-provinsiell (2012-08-15).
Replikerna företräds först av ett inlägg av Arne Jarrick på Vetenskapsrådet:
http://www.dn.se/debatt/ofta-citerad-forskning-ingen-garanti-for-kvalitet (2012-08-15).
Därefter publicerade såväl Björn Hammarfelt, nydisputerad vid institutionen för ABM i Uppsala som undertecknad var sin replik till Rothsteins utspel:
http://www.dn.se/debatt/forskning-ar-inget-100-meterslopp (Björns) (2012-08-16).
http://www.dn.se/debatt/citeringar-inget-matt-pa-kvalitet (mitt) (2012-08-16).
Sist kan man notera två redaktionella kommentarer, dels en från DN:s ledarredaktion som enligt mitt tycke är riktigt välbalanserad: http://www.dn.se/ledare/signerat/forskning-lite-provinsialism-skadar-inte (2012-08-16), samt en på GP:s ledarsida som i stort sett återger den förra:
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1039746-hur-mater-vi-bra-forskning-?ref=fb (2012-08-19).
Nu har också Rothstein fått in sin slutreplik där han fört in en liten slutkläm om att historikerprofessorer i genomsnitt endast publicerar en artikel var 25 år och att där finns en forskningskultur där internationell publicering inte värderas alls:
http://www.dn.se/debatt/en-forskningskultur-dar-internationell-publicering-inte-alls-varderas (2012-08-20).
Inte nog med det, ett par dagar senare kommer i stort sett samma replik in i GP (2012-08-22), riktad mot den ovan nämnda ledaren i den tidningen, men inte på redaktionell plats utan under Fria Ord, en plats som vanligtvis tar in läsarnas inlägg.
Efterbörd
Debatten är därmed avslutad, men som den databasoholic jag är ville jag pröva dessa påståenden i en datakälla som uppenbarligen inte använts av Bo. Jag prövade vad jag skulle finna om jag sökte jag ut alla poster över refereegranskade tidskriftsartiklar som listats under HSV-klassificeringen “Historia” (notera att det inte nödvändigtvis innebär att författaren är historiker) i de svenska lärosätenas egna publikationsdatabaser. Av 518 artiklar var 304 (58,6 %) på engelska, 156 (30,1 %) på svenska och resten på 9 andra språk eller oklassificerade. Huruvida det är få eller många artiklar har inte undersökts men det motsvarar (till antalet) ganska väl siffran som erhålls vid motsvarande sökning på statsvetenskapliga refereegranskade tidskriftsartiklar (inkl offentlig förvaltning och globaliseringsstudier) (566 st), men här är andelen engelskspråkiga publikationer betydligt högre: 87 %. Siffrorna är inte representativa eftersom jag varken begränsat analysen till ett specifikt tidsintervall eller kontrollerat för antalet forskare i respektive ämne, eller ens till om alla artiklar faktiskt publicerats av företrädarna för respektive ämne.
Vad vill jag då visa med denna trubbiga redogörelse? Jo, att det plakatspråk som används för att helt desavouera ett godtyckligt ämnes trovärdighet främst tilltalar meningsfränder med redan förutfattade föreställningar om sakernas tillstånd (det räcker med att läsa kommentarerna på Rothsteins inlägg för att se vilka antiintellektuella krafter som uppbådas) döljer en mycket mer nyanserad empiri. Det är improduktivt för debatten och leder endast till kontroverser mellan företrädare för ämnen som hellre gräver ner sig i skyttegravar än att konstruktivt söka möten och kanske till och med samarbeten mellan ämnena. Historieämnet liksom andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen skulle säkert må bra av att öka sin internationella exponering, men det uppmuntras inte av denna typ av argumentation.
(redigerat 2012-08-23, språkliga korrigeringar)