Plan S och lärosätena – borde de vara mer aktiva och ta ansvar?

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

Dubrovnik portal / eget foto

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

I korthet formaliserar Plan S ett antal villkor för öppen tillgång som följer en lång tradition (med dagens mått mätt): Omedelbar öppen tillgång till minst sakkunniggranskat manuskript (alltså utan embargotider för åtkomsten), att publikationen skall vara maskinläsbar (alltså i någon form av xml) och en tydlig väg bort från så kallad hybridpublicering (”dubbeldippning”, där förlagen tar betalt både för prenumeration och för att köpa ut artikeln för ”öppen tillgång”.

I och med de reviderade implementeringsguiden så förtydligades att det finns många olika vägar till öppen tillgång, inklusive flip av tidskrifter till en fullt öppen modell, bekostad av antingen APC:er, transformativa ”read-and-publish-avtal” (likt det som Norge tecknat med Elsevier, även om det inte är klart att just det avtalet är Plan S tillämpligt) eller fullt öppna tidskrifter med extern finansiering av exempelvis forskningsråd eller andra aktörer. Men också att parallellpublicering i öppna arkiv (av minst sakkunniggranskat manuskript) och i specialfallet hybridtidskrifter med tydlig väg till fullt öppet tillgänglig modell.

Plan S driver alltså på övergången till öppen tillgång och om det är något jag tycker att man skall vara uppmärksam på är att det förstås finns vinstdrivande intressen som gärna vill sko sig på övergången och att koalitionen bakom Plan S inte mer aktivt sökt samordna initiativet med forskardrivna initiativ till öppen tillgång, inte minst preprintarkiv och andra infrastrukturlösningar som OpenAIRE och nationalla publiceringsdatabaser som svenska SwePub och DiVA. Om det skall gå att skapa alternativ till genomkommersialiserade publiceringslösningar så måste det också finnas alternativ som

För just nu så är det faktiskt endast (vissa/hur många?) forskare, som i det länkade brevet ovan, som är riktigt kritiska till den föreslagna vägen. Till och med de flesta kommersiella förlagen uttrycker att de antingen redan är kompatibla (se exv Springer Nature som lanserat sig som utförare av ”Transformative Publishing”) eller indikerar hur de kommer att fortsätta arbeta i relation till Plan S (se tex Wiley’s kommentar om att ”Building Bridges, Not Barriers” nu i veckan).

Jag menar att risken är att vi forskare står kvar själva och kräver att ”vi måste behålla våra värderade hybridtidskrifter”, när resterande aktörer genomför förändringen. Genom att Plan S också väldigt tydligt visar hur de vill minska fokus på forskningsevaluering genom att värdera vilken ”kanal” forskningen publicerats i (läs ’journal impact factor’ eller ’prestigefyllda tidskrifter/förlag’), utan istället värdera forskning för dess eget kvalitativa innehåll, så visar de att de följer sådana viktiga (och i allmänhet hos forskare väl förankrade) ansatser som den så kallade ”San Fransiscodeklarationen” (DORA) eller Leidenmanifestet för ’ansvarsfull bibliometrisk evaluering’.

Min uppfattning är att kritik är viktig, men att vi Plan S inte avviker särskilt mycket från den utstakade väg som behöver tas för att fortsätta och i bästa fall förbättra det vetenskapliga publiceringssystemet så att det gynnar att god forskning kan spridas och återfinnas på ett sätt som gagnar kunskapsbildning. Det nuvarande publieringssystemet har en mängd problem men det är också sant att de värsta scenariorna för Plan S skapar minst lika problematiska strukturer. Därför menar jag att det är viktigt att vi forskare därför gör vår röst hörd genom att med konstruktiv och med kunskaper om det nuvarande publiceringssystemets fördelar och nackdelar visa hur vi vill att ett fungerande och diversifierat system som passar olika former av forskning kan genomföras.

Forskargruppers storlek och skilda typer av citeringsgenomslag

En studie i Nature diskuterar forskargruppsstorlek och drar slutsatser om vilken typ av forskning dn genererar på basis av bibliometriska data. Den lyfts i en Curieartikel här, som jag var inbjuden att kommentera, men då artikeln mer lade fokus på gruppstorlek och mina kommentarer snarare handlade om studiens upplägg och vilka slutsatser man kan dra på basis av jättemycket data så kom de inte med. Det ger mig dock möjlighet att utveckla mina resonemang lite mer. Texten nedan utgår från mina svar på journalistens frågor som var om disruptiveness är ett vettigt mått och om jag hade några synpunkter på författarnas metod och slutsatser.

Jag har inga speciella åsikter om forskarnas resultat men vill samtidigt lyfta några kritiska kommentarer gällande hur långt man kan dra statistiska data och hur man med en suggestiv benämning konstruerar fangtasieggande tolkningar. Författarna använder distinktionen ’disruptive research’ som står i kontrast ’developmental, eller mer kumulativt betonad forskning. Vem vill inte vara omvälvande? Mönstret går igen från Kuhns vetenskapsteori, han talar om revolutionerande gentemot pusselläggande forskning.

Den här artikeln är uttryck för en ny form av bibliometrisk studier som för enkelhets skull kan gå under beteckningen Science of Science efter en av sina utmärkande artiklar av Santo Fortunato et al, eller komplexa system, som använder numeriska modeller med enorma dataset för att identifiera statistiskt hållbara lagbundenheter om de fenomen de studerar. I den här studien: 24 miljoner artiklar och 38 miljoner forskare och deras publikationer under mer än ett halvt decennium. Det är å ena sidan bibliometrikerns våta dröm, men å andra sidan skulle jag vilja påstå att det finns risk att alla data döljer minst lika mycket som de plockar fram.

För lika mycket som lagbundenheter och statistiska samband kan beskrivas i termer av centralmått och korrelation mellan variabler, lika lite kan de säga om det faktiska innehållet i forskningen och vad det faktiskt är som gör att viss forskning får stort genomslag.

Själva måttet i sig är ganska intressant, att det går att skilja mellan artiklar som blir refererade av en litteratur som delar ursprungsartikelns referenser och artiklar för vilka de refererande artiklarna hänvisar till en helt annan litteratur, men frågan är exakt vad det visar.

I korthet kan man säga att vad som identifierats är ett slags gränsgångarnatur där en studie får stort genomslag i ett annat ämne än i vilket det är publicerat inom. Det är inte ovanligt när det gäller exempelvis metavetenskaplige discipliner som filosofi eller sociologi som får genomslag i exempelvis ekonomiområdet eller hälsoforskning. Jag har sett det i geografi, där GIS-teoretiska papers fått genomslag i epidemiologi eller entomologi(!) och därmed fått ett uppsving pga ett mycket större upptagningsområde i det refererande forskningsområdet.

Men problemet är att forskarna i mindre grad verkar kunna besvara varför det ser ut på ett visst sätt eller hur mekanismen för disruptiveness fungerar, istället att de med relativt stor säkerhet kan identifiera dessa mönster där de förekommer.

Som förklaring skulle man kunna resonera kring att ett stort team svårligen kan vara gränsgångare på det sätt som lyfts fram här, eftersom de av sin natur tenderar att vara mer mång- eller tvärvetenskaplig. Ett stort team av likasinnade monovetenskapliga forskare skulle antagligen vara redundant. Men något som jag alltså tycker att studien verkar sakna är förmågan att söka förstå den nya indikatorns funktion eller betydelse. Disruptiveness har ingen specifik definition utan blir en etikett på ett statistiskt samband som uppstår i modellen.

Så ja, det är ett intressant mått som är relativt distinkt och som kanske till och med kommer att införlivas i citeringsindexen tillsammans med råa citeringstal och aggregerade mått som h-index och Scopus nya ”prominence score”, men frågan är vad det kan säga om enskilda artiklar. När väl disruption har kunnat uppmätas har så lång tid gått att artikeln i sig antagligen redan har fått sitt genomslag i sitt eget fält eller slagit i ett annat fält.

En nyhetsartikel i Nature drar lite längre slutsatser än författarna själva. Dess slutsatser är intressanta, men jag är lite frågande till hur författaren menar att måttet på disruptiveness kan påverka utvärdering av forskning eller påverka finansieringsmekanismer annat än att säga att större storlek kanske inte har så stor betydelse, statistiskt sett. Men det är däremot intressant att artikeln visar att citeringsdata kan användas till mer än att bara mäta frekvens och att citeringsmönster snarare än deras frekvens kan vara användbara för att identifiera spännande fenomen.

Men 20, 40 eller 60 miljoner uppmätta datapunkter är inte imponerande annat än att det påvisar tillgång till mycket data och jag är övertygad om att man kan påvisa samma typ av mönster med ett dataset som är tre ordningar mindre (10.000-100.000 datapunkter). Men för en tidskrift som Nature är nog ”miljoner” ett måste.

Sammantaget, det har gått åt en enorm mängd data för att visa att stora och små forskargrupper statistiskt sett har skilda former av impact, men att det inte går att identifiera vilken typ av impact en specifik forskargrupp kommer att få. För som det anges i artikeln: Mindre forskargrupper tenderar att vara få genomslag längre fram i tiden – om de över huvud taget får något genomslag.

”’Mea culpa’, jag har uppbådat en chimera” var inte svaret vi fick…

Jag debatterar rätt ofta öppen tillgång och särskilt Plan S, efter att europeiska finansiärer gått ut och meddelat att de från och med januari 2020 inte kommer att finansiera vetenskaplig publicering som sker på ett ur deras (och många andras) perspektiv ohållbart sätt.

Jag upplever dock att det är svårt att faktiskt föra debatten eftersom man sällan får svar på sak och att det är faktiskt vanligare att inte få var på ett inlägg än att få det, vare sig det är på sociala medier eller på äldre medias debattsidor.

Det senaste exemplet var en diskussion kring innebörden i Plan S och huruvida den innebär en “låsning vid Gold OA” och att denna låsning skulle vara skriven i “det dokument parter ombads signera -Plan-S – inte reklamen på hemsidan. I detta dokument stod explicit att bara Gold OA skulle godtas.* För den som tycker debatten är snårig med alla begrepp så vill jag förtydliga att Gold open access är en form av finansiering av öppen tillgång som misstros av vissa debattörer och som dras över en kan att betyda “låg kvalitet” eller tom “predatorisk forskning”. Detta trots att det finns minst lika många goda exempel på god publicering inom denna form som publicering underi andra finansieringsformer. Ett belägg kan man få genom att granska tidskrifter som indexeras av DOAJ, som enligt egen utsago “indexes and provides access to high quality, open access, peer-reviewed journals”. Om man accepterar deras påstående så är det värt att notera att 28 % av deras i dagsläget långt över 10.000 listade tidskrifter bekostas genom APC:er, alltså författaravgifter och därmed är att betrakta som “Gold OA”. Om alla dessa tidskrifter, eller ens en stor del faktiskt har låg kvalitet låter jag någon annan avgöra.

Jag skall inte föra diskussionen vidare här, utan i stället lyfta några reflektioner över debatten om Open access och Plan S så som den har varit fram till nu.

Det är mycket positivt att det vetenskapliga publiceringssystemet har kommit i blickpunkten och att gemene forskare börjat uppmärksamma dess förutsättningar i såväl positiva och negativa termer. Det är också positivt att det innebär ökade kunskaper om publiceringskulturens mångskiftande natur och att förutsättningar för publicering och tillgång till forskning skiftar enormt mellan såväl discipliner som olika aktörer i forskarsamhället. Mest tydligt är att oavsett om publicering är dyrt eller billigt i absoluta termer så är det tydligt att många aktörer menar att det nuvarande publiceringssystemet inte fungerar särskilt väl.

Här brukar man argumentera för att såväl kommersiella förlag som stora vetenskapssamfund gör mycket stora vinster på publiceringsverksamheten, som inte säkert (och i många fall säkert inte) kommer forskarsamhället till godo. Det är inte bara i den globala södern (och utanför väst) som forskare inte har tillgång till ens en bråkdel av den vetenskapliga litteraturen, utan även våra egna universitet och högskolor upplever problemen. För att ta två exempel, uppsägningarna av prenumerationsavtalen med ett viss förlag av såväl de svenska och tyska universitetskonsortierna, samt av University of California mfl amerikanska lärosäten talar sitt tydliga språk. T.o.m. Harvard klagar på kostnaderna och meddelar regelbundet att de väljer att dra in prenumerationer p.g.a. för höga kostnader.

Men det negativa med debatten kring Plan S är att frågan om öppen tillgång har kidnappats av ett svartvitt ”antingen/eller”. Och det värsta är: nästan samtliga som diskuterar Plan S, och i synnerhet ”kritikerna”, gör det baserat på magkänsla och hörsägen. Jag ser sällan källor eller underbyggd kritik som bygger på empiri. När det väl finns källhänvisningar så är det nästan alltid (ja det är nog en överdrift, säg ”förbluffande ofta”) till andra tyckanden, positionsdokument eller editorials som i sin tur bygger på åsikter hos författaren. En stor del av den kritik som lyfts bygger på en missläsning av den dokumentation som presenterats och förlöjligande av såväl positioner som faktiska fakta. Som exempel så kallar en de tio principerna för Plan S, ”reklam”, en annan högprofilerad forskare på sociala medier kallar Plan S en katastrof. En tredje har frågat om inte finansiärerna skall ställas till svars inför domstol för att de står bakom Plan S.

Och rektorerna i Uppsala använder på rektorsbloggen och i Biblioteksbladet uttrycket ”chockterapi” utan att anlägga andra belägg än tyckande och ofullständiga tolkningar situationen. De skriver t ex att rätten att välja publicerings_form_ är lagstadgad i Sverige. Men Högskolelagen anger endast att ”forskningsresultat får fritt publiceras” (alltså utan tillägget “-form”). Det är möjligt att deras läsning faktiskt är giltig, men jag är rädd att den skulle få konstiga effekter om den drogs till sin spets:

Jag kan upplysa** om att i proposition 2009/10:80, som utgör förarbete till att “forskningens frihet” gavs grundlagsskydd så anges i anslutning till detta att just finansiärer äger rätt att sätta ramar (för den akademiska friheten):

”Resurstilldelning och villkor som ställs av t.ex. forskningsfinansiärer, uppdragsgivare och samarbetspartner kan även i fortsättningen ange ramar för forskningen. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller att det ställs krav på att all forskningsverksamhet som bedrivs i statlig, kommunal, landstingskommunal eller enskild regi måste omfattas av lagstiftning om skydd för forskningens frihet.”

Och hur skulle det annars vara: ”Jag har rätt att publicera i guldboksform: ro hit med en miljon”, skulle annars vara ett rimligt men självklart oansvarigt krav hos forskarsamhället.

Nåväl, lång ”rant”. Jag diskuterar gärna vidare, men prova att göra det på ett juste sätt. Till den som inte gillar planen, och jag kan gärna dela med mig om mina kritiska reflektioner med, men först när jag slipper försvara vad den faktiskt uttrycker, oavsett om jag håller med eller inte. Vidare föreslår jag att vi alla agerar konstruktivt och ger vårt strå till stacken för att bidra till att svara på hur ett hållbart publiceringslandskap skall uppnås.

___
* För mitt vidkommande och framför allt för min professionella gärning skulle det vara jätteintressant om ett sådant dokument finns, men tyvärr har det inte kunnat uppbådas (ping, om någon känner till det, så säg gärna till!).

** EDIT En tidigare version var väldigt oklar här. Jag städade lite i texten.

Plan S eller inte, det är frågan

Agnes Wold har gissningsvis plötsligt stött på Plan S genom ett öppet brev från 111 professorer och en krönika i SvD och fick ett spel: ”vansinnigt”, ”så dumt att man svimmar”, ”verklighetsfrämmande”, superlativen haglade. Det är ingen mening att återge alla tweets, men en av trådarna kan som utmynnar i mina kommentarer nedan återges här

Jag håller förstås inte med och är lite orolig över att forskare som borde vara mer à jour med den vetenskapliga publiceringskulturen – utanför sina egna snäva ramar – kan göra så grova förenklingar av ett så komplext fenomen och framför allt, fullständigt blanda bort korten, så till den milda grad att jag själv fick den kommentaren kastad på mig för att försöka bringa reda. Jag återger mina tweets, som jag menar ger en bra grund för att förstå problematiken och bilda sig en grundad förståelse om vad som står på spel. Jag har här lagt en källa till varje text för att underbygga mina argument:

Agnes, jag hoppas att du tar dig tid att sätta dig in i vad öppen tillgång faktiskt innebär och motiven bakom. Det är inte fluga (som internet!) utan en omvälvning av forskarsamhället som pågått lika länge som digitaliseringen. Det handlar inte om förbud, utan om tillgång. (1/6) [Se OpenAccess.se]

Jfr PubMedCentral och debatten kring dess etablering för tio år sedan. Förlagen skrek i högan sky, anställde PR-expert som gav dem argument för att stoppa PMC, samma argument som vi ser nu: ”friheten hotad!” och ”bristande kvalitet!” Konsultarvodet lär ha gått på $0.5M! (2/6) [Det är sant, jag lovar!]

Vi kan tala om det vetenskapliga normsystemet (CUDOS), mänskliga rättigheter (ja, faktiskt: artikel 27 är relevant) och vem som skall ha möjlighet att agera i vetenskapssamhället. Vet du om att inte ens högskolorna har tillgång till Nature, Science eller NEJM utan embargo? (3/6) [t ex NEJM på HB: 3 mån embargo]

Inte heller Lancet, men det har ingen i Sveriege, pga av att förhandlingarna, gällande just öppen tillgång och ett visst förlags föreslagna kostnadsökningar ej accepterades av våra rektorer. Hur tror du tillgången till publ. ser ut i övriga Europa eller söder om Sahara? (4/6) [Info om uppsägningen]

Plan S är ett aktivt (törs jag säga progressivt) men ej invändningsfritt sätt att stå upp för forskningens kommunalitet som forskningsråd i Europa samt andra org (Wellcome Trust, B&M Gates fund, RJ) + vidare stöd tagit ansvar för när resten av forskarsamhället halkat efter (5/6) [Plan S Funders and supporters]

Stödet för öppen tillgång är vitt och brett, inte enbart hos ”administratörer” (vilket nesligt främmandegörande!) och jag utmanar dig att nämna några forskningsaktörer i Sverige, så skall jag berätta året de skrev under upprop som i allt väsentligt går i riktning av plan S! (6/6) [Den här karamellen håller jag på(!)]

Source: https://wonderopolis.org/wonder/do-ostriches-really-bury-their-heads-in-the-sand/

Jag hoppas på konstruktiv debatt kring denna fråga, men oroas av att främst seniora forskare svarar med en sådan ryggmärgsreflex, utan att sätta sig in i frågan ordentligt. Men jag har hopp om att upplysning och fördjupning i frågan kommer att ge resultat. Framför allt tror jag att utkomsten av KB:s fem utredningsgrupper som sedan 2017 har arbetat med några av de kluriga frågorna kring öppen tillgång kommer ge möjlighet till mer initierad diskussion. [KB:s fem utredningar]

”Akademisk frihet kräver någon form av ansvar”

Debattartikel publicerad på SvD Debatt Måndag 26 november 2018

Hans Ellegren skriver på SvD Debatt 22/11 om akademisk frihet i relation till öppen tillgång (ÖT) till vetenskapliga publikationer och att den nyligen framkastade planS (som i korthet endast tillåter användning av omedelbart fritt tillgängliga publikationer när forskare slutredovisar sina projekt) utgör ett särskilt hot. Då dess innehåll endast presenterats i tio programmatiska punkter – eftersomförslaget till implementering publiceras först i denna vecka – är det svårt att göra några detaljerade analyser av dess verkan.¹ Ellegrens huvudpoäng är att en övergång till ÖT som anger under vilka former publikationerna skall tillgängliggöras inskränker den akademiska friheten. Även om jag är benägen att hålla med i princip, så menar jag att de komplexa villkor som gäller kring publicering (med såväl inomdisciplinära, policyrelaterade och ekonomiska komponenter) gör det svårt att beskriva det som om vi befinner oss i ett tillstånd av “publiceringsnirvana” som plötsligt hotas av ÖT.

Akademisk frihet är förstås en oomtvistlig princip för hela det vetenskapliga projektet, men kan inte existera utan någon form av skyldighet och ansvar. Inte minst Helsingforsdeklarationen från 1964 kringskär många friheter som tidigare missbrukats genom brott mot mänskliga rättigheter. Vidare innefattar högskolelagen, som Ellegren och andra har lyft till försvar för sin ståndpunkt, flera skrivningar som både begränsar och förtydligar vad denna frihet innebär. Där talas till exempel i fjärde paragrafenom hög kvalitet, effektivt utnyttjande av resurser och fortlöpande kvalitetsarbete. Särskilt den mellersta av dessa punkter är relevant i sammanhanget där öppen tillgång eftersträvar transparens i vad vi betalar för.

Det är dock förvånande att Ellegren lutar sig mot legislativa formuleringar till försvar, när det är just statens och EU:s (förmodade) inskränkning av friheten som problematiseras i debattinlägget. Jag brukar i ställetvälja vetenskapens eget normsystem som stöd. Där heter det till exempel i sociologen Robert K Mertons formulering att vetenskapen skall vara kommun(al)istisk, gemensamt ägd, universell i betydelsen att vetenskapens validitet (och utsträckt av mig för detta resonemang: rättigheten att tillgå dess resultat) skall vara oberoende av social eller personlig status.

Tillsammans med oegennytta och kravet på att vetenskapliga anspråk skall kritiskt granskas, framträder här, som jag ser det, en bild av ett vetenskapligt landskap där även rättigheten att tillgå vetenskapliga resultat är av högsta betydelse.

Intresseorganisationen Fair Open Access Alliance har i debatten kring planS formulerat liknande argument när de skriver att “din frihet att publicera varhelst du vill slutar där mina rättigheter att fritt läsa din forskning tar vid.”² För mig som är verksam vid en högskola i Västsverige som aspirerar till att bli ett universitet är detta ett högst relevant argument. För inte ens vårt biblioteks budget tillåter oss att hålla oss à jour med forskningsfronten på alla relevanta områden. Begränsningarna gäller till och med ledande tidskrifter som New England Journal of Medicine (embargo tre månader), Natures tidskrifter (embargo ettår) och Science. Så medan jag i dagkan publicera i dessa tidskrifter, så kan jag inte läsa dem omedelbart – i Sverige! Det är inte svårt att räkna ut att tillgången är sämre i länder med lägre anslag till forskningen och att forskningens fri- och rättigheter därmed skiljer sig över världen. Såväl Mertons ägande- och universalitetsprinciper är således skarpt kringskurna av den stängda tillgången till forskningspublikationer i dag.

“Hybridpublicering”som Ellegren framhåller för öppet tillgängliggörande är ett gissel. Formen skapades från början som en övergångsform på väg mot ÖT men har mer eller mindre permanentats då den utnyttjas av förlagen för att “dubbeldippa”,det vill säga att ta ut både prenumerationsavgifter och artikelprocesseringsavgifter (APC:er) för öppen tillgång. Det kan handla om 5 000 dollar för en enskild artikel samtidigt som transparensen är närmast obefintlig om vad det är vi faktiskt betalar för. Men det bör påpekas att planS alls inte förbjuder hybridpublicering, utan finansiärerna meddelarendast att de inte kommer bekosta den. Skälet till detta torde redan stå klart men belyses särskilt av följande episod. Vid det nyligen havererade försöket att börsintroducera förlagsjätten Springer/Nature framgick det att förlaget såg just dessa APC:er som ett sätt att påvisa potentiella vinstmarginaler för investerare eftersom avgifterna skulle kunna drivas upp av tidskrifternas så kallade journal impact factor!³

Avslutningsvis vill jag framhålla att Kungliga bibliotekets utredningsgrupper kring öppen tillgång⁴ aldrig föreslagit att endast publikationer i godkända tidskrifter skulle komma i beaktande när forskares meriter ska värderas. Detta gäller i synnerhet gruppen som i ett utkast som varit tillgängligt för “inspel” under oktober gett rekommendationer för hur öppen tillgång kan sättas i relation till meritvärdering och medelstilldelning. Genom sitt vaga påstående om att sådana tankar “florerat” försöker Ellegren smutskasta ett omfattande utredningsarbete om att hantera några av stötestenarna med öppen tillgång där ett drygt trettiotal företrädare från det breda akademiska landskapet i Sverige bidragit under det senaste året. Man kan fråga sig varför Kungl. Vetenskapsakademin inte bidrog till dess arbete genom att kommentera utkastens innehåll i den öppna inspelsrundan i stället för att döma arbetet på hörsägen.

Det är samtidigt intressant att Kungl. Vetenskapsakademin redan för tio år sedan anslöt sig till den så kallade Berlindeklarationen om openaccess,⁶ där undertecknarna bland annat avser att göra framsteg mot öppen tillgång genom att (i min översättning) “förorda att öppet tillgänglig publicering skall erkännas vid befordran och meritvärdering”. Det skulle vara intressant att höra hur de bidrar till detta i dag.

Gustaf Nelhans
fildr, universitetslektor i biblioteks-och informationsvetenskap och medlem i KB:s utredningsgrupp “Meriterings- och medelstilldelningssystemen i relation till incitament för öppen tillgång”

Fotnoter

  1. https://www.coalition-s.org/coalition-s-adopts-implementation-guidance/
  2. “Your academic freedom to publish wherever you want ends where my right to freely access your research starts”, https://www.fairopenaccess.org/wp-content/uploads/2018/10/Fair-Open-Access-Alliance-recommendations-Plan-S.pdf/
  3. https://www.timeshighereducation.com/blog/linking-impact-factor-open-access-charges-creates-more-inequality-academic-publishing
  4. https://openaccess.blogg.kb.se/samordningsuppdrag/utredningsgrupper/
  5. https://www.kva.se/sv/nyheter/akademien-stoder-fri-tillgang-till-forskningsresultat
  6. “Advocating that open access publication be recognized in promotion and tenure evaluation”, https://openaccess.mpg.de/Berlin-Declaration

 

Förordas verkligen öppen tillgång som ett meritvärde i sig och i vilken mån är den akademiska friheten hotad? Några reflektioner över den pågående debatten om öppen tillgång.

På professionsförbundets webplats har dess styrelsemedlem Magnus Nilsson publicerat en kort text som hävdar att det i flera sammanhang existerar en situtation där öppen tillgång till publikationer sägs vara upphöjd till en vetenskaplig merit i sig själv. Vidare hävdas och att öppen tillgång därmed skulle påverka forskningens frihet. Då såväl belägg som faktiska argument saknas, så har jag tagit mig friheten att försöka reda ut begreppen.

I korthet argumenterar jag för att det knappast finns någon som förespråkar att publicering med öppen tillgång skulle vara en merit i sig samt att argumenten om begränsad frihet är att dra dess innebörd för långt då argumentet därmed skulle kunna anläggas på en rad accepterade villkor för forskningens genomförande som vore de inskränkningar på den akademiska friheten.

Eftersom det inte är tydligt vem eller vad Magnus Nilsson argumenterar mot så är det omöjligt att sakligt diskutera frågan. Men då det samtidigt cirkulerar en så stor mängd osubstantierade resonemang kring öppen tillgång och dess eventuella effekter så skall jag skall ändå göra några försök. Jag tycker nämligen att det är märkligt att en diskussion som pågått under så många år skall kunna anses vara kontroversiellt eller kunna inskränka forskningens frihet.

Diskussionen kring öppen tillgång rör skenande prenumerationskostnader för biblioteken samt inlåsning av forskningsresultat som inte görs samhället tillgodo, vare sig till professioner, som sjuksköterskor och lärare i den offentliga sektorn eller akademikerkolleger i den globala södern som saknar enorma budgetar att köpa förlagens ”deals”. Detta samtidigt som forskarna står för en allt större andel av arbetet i relation till publicering (i form av den underliggande forskningen, manusskrivande, sakkunniggranskning, redaktörsarbete och i allmänhet både språkgranskning och ibland även textsättning då förlagens antingen slutat, eller erbjuder undermåliga tjänster). Till detta tillkommer att distributionen i allt högre grad sker genom digitala medier, där traditionell köp-sälj inte verkar på samma sätt. En distribuerad text i elektronisk form byter inte plats i fysisk mening på samma sätt som ett skickat tidskriftsnummer eller bokvolym, varför traditionella ekonomiska principerför att köpa och sälja en vara bryter samman. Man kan så att säga ”äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Samtidigt låter vi de ekonomiska villkoren för publicering kvarstå enligt traditionell modell. Gissa vilka som skrattar hela vägen till banken?

Jag uppfattar öppen tillgång är strävan att vända på ett icke fungerande publiceringssystem såväl vad gäller ekonomi och tillgänglighet och att se till att kostnader för vetenskaplig publicering skall stå i relation till faktiska kostnader och att forskningen därefter skall göras tillgänglig till mänskligheten utan barriärer. Mertons normer i ett nötskal och knappast något att ifrågasätta i sig själv.

Men vad som ifrågasätts i Nilssons korta inlägg på professionsförbundets sida är snarare former för publicering med öppen tillgång och att detta på något sätt skulle inskränka på forskningens frihet.

Jag vill därför klargöra tre saker. Knappast någon som aktivt arbetar med öppen tillgänglighet förespråkar att det skall vara ett meritvärderingskriterium på forskning i sig själv. Jag skulle helt enkelt vilja se vilka belägg som finns för detta påstående. Inte heller har några ansatser att införa inskränkningar av forskningens frihet presenterats den senaste tiden som står i konflikt med forskningens principer. Vidare vill jag understryka att öppen tillgång i sig inte är en publikationsform utan ett sätt att tillgängliggöra forskning som kan publiceras i många olika former, exempelvis i bokform, tidskrifter eller repositorier.

Det är också viktigt att betona att forskarsamhället inte verkar i ett vakuum och det går inte att ställa sig utanför omgivande samhällets krav på exemplevis ansvarsskyldighet eller någon form av ekonomisk robusthet. Eftersom högskolelagen används som slagträ i debatten så kan det vara på sin plats att påminna om att dess fjärde paragraf talar om att ”Verksamheten ska avpassas så att en hög kvalitet nås i utbildningen och forskningen”; att ”De tillgängliga resurserna ska utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.”, samt att ”Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna”.

Den springande punkten är om rådande modell för publicering står i samklang med denna paragraf. Under lång tid har det varnats för att den rådande situationen inte är hållbar och nyligen har Sveriges rektorer till och med valt att avbryta förhandlingarna med ett större förlag, när acceptabla ekonomiska villkor inte kunnat uppnås.

Alla som varit verksamma i forskning de senaste decennierna och sökt forskningsmedel måste ha noterat att finansiärer som VR, RJ, med flera sedan lång tid markerat att endast den forskning som publicerats öppet tillgängligt kan värderas i slutbedömningen av forskningsprojekt. EU-finansiering likaså, liksom andra internationella anslagsgivare som organisationer för välgörande ändamål som Wellcome Trust och Bill and Melinda Gates Foundation. Men det står var och en fritt att välja att inte söka och ta emot sådan finansiering, sköta sin forskning på sin kammare och ge ut den på källarhålsförlag, ”vanity presses” eller låsa in den i sin byrålåda. Men om du tar emot medel så förväntar sig finansiärena att forskarsamhället medverkar till att göra resultaten tillgängliga direkt.

För att ta ett mer aktuellt exempel som Magnus Nilsson eventuellt avser, ”Plan S” så finns där inga formuleringar om att öppen tillgång skall vara ett meriteringskriterium. Inte heller påtvingar den forskare en speciell publiceringsform, annat än att denna i sin tur skall erbjuda öppen tillgång. Däremot innehåller den ett djärvt förslag om att en specifik typ av finansiering för publicering inte längre skall accepteras som öppet tillgänglig. Vad som avses är så kallad ”hybridpublicering”, en metod som konserverar de skenande publiceringskostnaderna samtidigt som forskare betalar extremt höga artikelavgifter (”article processing charges”, APC:er) för att köpa loss sina publikationer. Dessa avgifter är i allmänhet långt högre än vad APC:erna för fullt öppna tidskrifter (tidigare kallad guld oa) är. Den bästa källan som finns tillgänglig har beräknat att europeiska forskare i snitt betalar €2.500 i APC för hybridtidskrifter, medan motsvarande kostnad för tidskrifter med öppen tillgång är €1.500 [https://treemaps.intact-project.org]. Vidare finns en rad publiceringsformer som tillämpar öppen tillgång där kostnaderna antingen tas på ett nationellt eller internationellt plan (sk “offsetavtal”), eller genom andra finansieringsmodeller som verkligen gör publiceringen “gratis” för forskarna. Huruvida Plan S modell för att begränsa förlagensmöjligheter att “dubbeldippa” kommer fungera är dock osäkert. Förlagen har nämligen redan funnit vägar runt hybridförbudet, genom att konstruera ”dubletttidskrifter” av sina framstående prenumerationstidskrifter, där samma redaktionsråd, submissionportal och till och med inriktning och layout på den ”nya” tidskriften blir resultatet. Den lilla skillnaden är att den nya tidskriften, i något fall med tillnamnet ”X” i titeln [se https://www.journals.elsevier.com/water-research-x], är en så kallad fullt öppet tillgänglig tidskrift finansierad genom APC:er eller genom kommande offsetavtal. ett annat namn för denna lösning skulle i akademin vara ”självplagiat”, något som räcker för att fälla forskare för oredlighet och som därför borde gå under beteckningen “klandervärd publicering, eller varför inte “predatory publishing”?

Enligt argumentationen i den korta texten på professionsförbundets sida så skulle öppen tillgång motverka forskningens frihet. Om så var fallet så skulle det vara allvarligt, men frågan är om det är sant. för med en sådan tolkning av ordet frihet så har publicering aldrig varit fri. Som forskare är du inte fri att fuska. Du är inte fri att plagiera andras verk. För att bedömas vid tillsättning eller befordran så skall forskningen vara sakkunniggranskad och i allmänhet publicerad, i vissa fall godkänns ”accepterad, men ännu ej publicerad forskning”. Är inte detta en inskränkning i forskarens frihet? Många tillsättningar efterfrågar internationell publicering och/eller specificerar tidskriftspublicering. Är inte också det att inskränka forskningens frihet?

För att återvända till högskolelagen, så innehåller den en mängd påbud som borde uppfattas som inskränkning enligt Nilssons principer: Samverkan med det omgivande samhället, att högskolan skall informera om sin verksamhet, forskningsresultat skall komma till nytta, främja en hållbar utveckling, jämställdhet, samt främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. Det intressanta är att öppen tillgång står i direkt positiv relation med samtliga av dessa påbud.

Jag ser fram emot att läsa Magnus Nilssons belägg för att öppen tillgång anförs som vetenskaplig merit i sig själv och faktiska argument för att öppen tillgång hotar den akademiska friheten i praktiken.

 

Gustaf

H-index: ’aitch’* eller ’age’?

Det är knappast möjligt att påstå att 80 citeringar står i ”viss kontrast” till ett H-index på 11 som Olsson gör på ARW:s blogg den 27 april. Det står nämligen i fullständig kontrast, eftersom det är matematiskt omöjligt att mäta H till 11 med 80 citeringar över huvud taget. Det minsta antalet citeringar som måste finnas är 121 (11 artiklar à 11 citeringar), men eftersom fördelningen av citeringstal är extremt snedfördelade så behöver en forskare i praktiken ha långt många fler artiklar och till dem erhållna citeringar indexerade för att nå upp till värdet. Det är anmärkningsvärt att felet inte uppdagades när (A.) den första bloggtexten skrevs, (B.) inte kommenterades av ARW när jag tog upp saken på Högskoleläckan och (C.) att den fortfarande får stå okommenterad när det uppenbarligen är en felaktig uppgift, oaktat att det är en sakkunnig som lämnat den.

Men är då den presenterade skillnaden i H mellan den med högst och lägst värde väsentlig? Det kan den förstås vara, men skillnader i citeringstal på individnivå är extremt vanskligt att mäta med sådana enkla indikatorer och bör användas med stor försiktighet. Användningen av H-index som indikator på individnivå är sedan det introducerades av Hirsch 2005 starkt ifrågasatt av bibliometrisk expertis, som de flesta känner till. Det räcker inte att vara i samma ämnesområde, utan forskare som jämförs måste också ha extremt lika forskartrajectories för att det på någon mån skall vara meningsfullt att använda måttet. H-index kan oftast utläsas som Age-Index med nästan samma uttal. En forskare med fler forskarår har både åtnjutit fler år för publicering och därtill hunnit refereras av andra forskare under längre tid.

Om man därför uppfinner en hemmasnickrad ”citizen bibliometrisk” indijator och dividerar H med antalet år sedan disputation (en inte alldeles ovanlig (och omdiskuterad) praktik vid sakkunnigutlåtanden som min kollega Björn Hammarfelt har visat i samarbete med Alex Rushford (2017)), så får vi följande mer jämna jämförelsetal för de båda sökande som diskuteras:

Sökande 1 H=11 År=13 Års-H=0,85
Sökande 2 H=34 År=29 Års-H=1,17

Därmed inte sagt att års-H är en bra indikator, men den kontrollerar åtminstone för tid. Flera andra mått har utvecklats för att råda bot på tidsproblemet liksom en rad andra svagheter med beräkningen, vilket Wikipediaartikeln om H-index tar upp på ett ganska bra sätt.

Referens
Björn Hammarfelt, Alexander D. Rushforth; Indicators as judgment devices: An empirical study of citizen bibliometrics in research evaluation, Research Evaluation, Volume 26, Issue 3, 1 July 2017, Pages 169–180, https://doi.org/10.1093/reseval/rvx018

* Uttalet av bokstaven H enligt engelska Wikipedia

(Uppdaterad med förtydliganden)

Vetenskapens normer: (epistemisk) kommunism?

Märk väl: det är en bloggpost, och som sådan är den behäftad med de fel och brister som en ganska snabbt författad text kan ha, men samtidigt förhoppningsvis av en viss fräschhet som en inte allt för redigerad och tillrättalagd text kan ha. Jag avser inte ändra i själva texten, men jag förbehåller mig rätten att ändra i mina ställningstaganden, särskilt om jag möts av goda argument! Den är också skriven efter privatforskarprinciper, alltså endast på basis av källor som jag funnit genom att söka på nätet, i Google Books eller nämnda forskares hemsidor. Jag förbehåller mig rätten att lägga till referenser mer formellt senare, men det bör gå att finna alla källor genom de uppgifter som anges i texten.

I Facebookgruppen Högskoleläckan pågår just nu en intressant diskussion där ett citat från ett uttalande om vetenskens ideal som jag gjort i en tidningsartikel kom att ifrågasättas. En forskare som jag inte känner tog en skärmdump ur ett lokalt forskningsmagasin vid högskolan i Borås som också publicerats på vår web, där jag uttalade mig som sakkunnig om öppen tillgänglighet till vetenskapliga publikationer i ett samtal med två kolleger vid lärosätet.

Ingressen till Facebookinlägget i ”Högskoleläckan” angav:

Olycklig formulering, eller en bra användning av “kommunistisk”?

“Vetenskap är kommunistisk; ingen äger något – alla delar är öppna, kritiska och så vidare.”

Därtill kom länken till artikeln, men inte den skärmdump som Facebook automatiskt gör när en webbadress anges, utan personen som lade upp den hade bemödat sig att göra en egen skärmdump där hela den strof där ovanstående sägs var markerad med rosa. Det skall nämnas att personen senare lade till en redigering där han erbjöd sig att ta bort inlägget ”om så önskas”. Det har jag inte önskat, men jag vill understryka att den bild som angör artikeln innehåller ytterligare två personer som är experter på öppen tillgänglighet i forskarvärlden, så kallad Open Access (OA), men som inte har något med denna diskussion att göra.

Diskussionen har gått fram och tillbaks och jag tänker inte uttala mig om själva diskussionen här, den har gått relativt civiliserat till, för att vara ’läckan, men jag har bestämt mig för att försöka formulera ett svar som reaktion på den sakliga kritik och diskussion som förts.

I huvudsak berör jag tre saker här: är kommunism ett så besudlat ord att det inte går att särskilja dess användning från en totalitär politisk och social situation som lett till mängder av människors lidande och förlust av liv, sedan om vetenskap och allmänhet skall skiljas från varandra och sist något om vad vetenskapens öppenhet får kosta och en liten bonus.

Jag vill börja med att understryka att valet av ord är högst medvetet, men också att jag förstås är medveten om det ”bagage” som det kan tänkas föra med sig. Men i det vida forskningsfält som jag tillhör vetenskapsteori, eller mer allmänt ”forskning om forskning”, som intresserar sig för såväl vetenskapens fundament, historia, processer och sociala funktioner, psykologi som kanske till och med, dess många ”stammar” så används i hög grad begreppet communism när forskarna talar om den epistemiska normen att vetenskapen både till sitt innehåll och till sitt praktiska genomförande skall vara fri, tillgänglig och möjlig att kritiskt granska av var och envar. Det betyder inte att den faktiskt är det, vilket exempelvis Ian Mitroffs studie om ”mot-normer” från tidigt 70-tal visar, liksom John Zimans förslag att motnormen för communism skall utläsas ”proprietär” vilket också är ett uttryck för denna diskrepans mellan ”bör” och ”är”. Omedveten om detta föreslog mig en doktorand nyligen ”partikulär” som motnorm när förutsättningarna för det egna forskningsprojektet diskuterades i ett papper.

Alltså, förutom Robert K. Mertons ursprungliga formulering av CUDOS-normerna som communism, universalism, disinterestedness och organized scepticicism i uppsatsen The Normative Structure of Science omtryckt i The Sociology of Science: Theoretical and Empirical Investigations (1942/1973)[1] så används termen i fackböcker som Sismondos Introduction to Science and Technology Studies (2009), Peter Godfrey-Smiths Theory and Reality: An Introduction to the Philosophy of Science (2003) och The Routledge Companion to Philosophy of Science (Psillos och Curd, 2013), likväl som den av mig i Facebooktråden nämnde Mertonmedarbetaren Stephen Cole (2004) i nutid, till synes utan att själva reflektera över att det skulle kunna finnas några problem. Det kan tilläggas att ytterligare en gemensam nämnare är att alla ovanstående böcker har författare som verkar som professorer vid stora amerikanska universitet och givet hur polariserat det samhället är när det gäller dessa ideologiska frågor, så är det anmärkningsvärt att det inte verkar vara något problem där.[2]

Det skall också nämnas att det finns de som har fört in det lilla al:et så att det i stället uttyds communalism, t ex The Oxford Handbook of Philosophy of Science (Humphreys, 2016). För övrigt var det en annan vetenskapssociolog, Bernard Barber, som i sin Science and Social Order (1952) påpekade att termens politiska och ideologiska betydelse var problematisk och föreslog att den skulle ändras till communalism. Likväl används originallydelsen i omtrycket av Mertons uppsats 1973.

Barber är dessutom intressant, för han relaterar communalism direkt tillbaks till Marx genom att sätta samman det med den gamla slogan ”From each according to his abilities, to each according to his needs” (Marx, 1875). Notera också att det endast är vetenskaps(män) som har rätt att dela samlade kunskaper. Vetenskapen vid mitten av förra seklet var inte öppen: vanligt folk omnämns inte beröras av denna rätt. Det är också lite paradoxalt att Merton valde termen trots att han enligt D.M. Millers uttryck var en utpräglad anti-marxist och att hans syfte (likt Weber’s) var att påvisa ”the essential importance of Western, capitalistic and individualistic values for the development of science” (Miller, 2012 i Integrating History and Philosophy of Science: Problems and Prospects s 36). Här kommer vi till frågan om externalism och internalism och något som kan kasta ner oss i kaninhålet till att debattera relativism, men låt oss bara säga att Merton antagligen snarare skulle ha valt epistemisk kommunism som term och att han gjorde en demarkation mellan vetenskap och allmänhet. Antagligen var han också lite naiv, eftersom han i den ursprungliga framläggandet av termen hänvisade i huvudsak till den brittiske vetenskapshistorikern J.D. Bernal, som man med rätta kan kalla marxist. Och kanske var Merton dessutom ännu mer elitistisk, hans mest kända tes förutom CUDOS-normerna är Matteusprincipen: ”Till den som har skall varda givet” (fritt ur Nya testamentet), något som idag är väldigt tydligt i bibliometriska analyser där det verkar finnas en viss ”halo-effekt” där vissa forskare blir extremt välciterade, medan annan forskning som bedöms vara av samma kaliber inte alls når samma erkännande i termer av citeringsstal. Matematiskt beskrivs detta av Zipfs lag, eller Paretoprincipen som enkelt uttryckt beskriver att en liten andel av en population står för merparten av dess genomslag.

Mertons normer är således ett ideal, ett ouppnåeligt mål att sträva efter och i detta hänseende likt politiska ideologier, oavsett färg eller form eller plats på vänster-högerskalan.

Jag har ovan visat att min användning av kommunism är väl belagt i den nutida litteraturen på området. Men jag hävdar också att det är motiverat att använda det även när jag talar med en publik som inte kan förväntas vara vetenskapligt skolad. Nu skall det sägas att artikeln som skärmdumpas i början av Högskoleläckans tråd är i Högskolan i Borås påkostade forskningsmagasin 1866 som kanske inte i första hand vänder sig till en obestämd ”allmänhet” utan ganska direkt till politiker, anslagsgivare och näringslivet som förhoppningsvis skall fatta intresse för vår forskning och kanske även utmanas av den.

Det här är en är en ideologisk fråga! Men inte om politiska ideologier som aldrig har intresserat mig särskilt mycket, om någon nu skulle till att undra. I stället handlar det om demarkationskriteriet mellan vetenskap och allmänhet och kanske är det då en pedagogisk fråga med. Att popularisera har ofta kritiserats för att det innebär att man måste tillrättalägga forskningen så att den blir begriplig för allmänheten som är mindre kunnig och har brister i sin förståelse om hur vetenskapen fungerar. Det kallas ibland ”the deficit model” och lösningen skulle då vara att skydda dem från alla osäkerheter för att i stället med ett enkelt och tillgängligt språk förmedla innehållet utan alla de tvetydigheter och försiktighetsmodaliteteter som annars omgärdar den vetenskapliga praktiken. Skulle det här vara påkallat att skydda läsaren från ett etablerat vetenskapligt begrepp som eventuellt skulle kunna väcka anstöt?

Jag menar att det inte skall vara någon väsensskild skillnad mellan hur man talar om vetenskap och forskning inom och utom akademin utan att det snarare handlar om hur man ramar in sina budskap för att göra det tydligt begripligt. I artikeln som tråden handlar om gör jag det genom att precisera vad jag menar genom att både kontextualisera mitt resonemang till ett historiskt skeende och att ange att jag talar om normer (se ovan). Därtill genom att precisera vad jag menar med kommunistisk: öppenhet och ett kritiskt förhållningssätt, saker som alluderar på de övriga CUDOS-normerna med. Men visst är det ett litet dilemma här och valet av begrepp måste därför göras så att det kan ges den betydelse som jag avser, men samtidigt inte missförstås. Om vi nu ändå skulle kosta på oss att byta begrepp, eftersom det är så besudlat, vad skulle jag då säga? Direktöversättningen av communalism är kommunalism. Jag är inte säker på att det är mer begripligt för läsaren. Det finns risk att det uttolkas som ”kommunalt” i en snäv bemärkelse där forskare skulle betraktas som ”kommunalråd”, alltså ganska långt från den ifrån det ideal av öppenhet och autonomi som efterfrågas? Därtill, har någon slagit upp ”communal” i ett lexikon? Det finns rätt taskiga konnotationer av det begreppet med, om än kanske inte i allmänhetens medvetande eller mitt, innan jag slog upp det. Och kollektiv är alldeles för oprecist och kollektivt ägd får det att låta som en vara eller gods. Möjligen skulle gemensam fungera men jag är rädd att det är ännu vagare, särskilt om vi sätter saken i relation till ämnet för den ursprungliga artikeln.

Relativt open access, vilket som sagt var föremålet för hela artikeln finns det en ännu starkare ideologisk poäng med att använda det i och för sig besudlade men samtidigt ursprungligen väldigt innehållslika begreppet kommunism, som ovanstående alternativ saknar.

För givet att vetenskapen enligt Mertons normsystem skall sträva mot epistemologisk kommunism så är det nuvarande publiceringssystemet en hämsko för denna öppenhet. Om vetenskapen faktiskt skall vara tillgänglig för alla och inte enbart de med biblioteksaccess vid de större universiteten eller tvärdyra medlemskap i vetenskapliga organisationer, så måste sättet som vetenskaplig publicering görs på ändras. Detta är den ideologiska fråga som en stor del av den ursprungliga Open Accessrörelsen främst inom biblioteks- och informationsvetenskap, tar sin utgångspunkt i. Det har ofta rapporterats att Elsevier har en markup på sina tjänster på upp emot 40 %, en siffra som inte ens hypade teknikföretag som Apple når upp till. Men det finns en del som talar för att det inte är rekordet och att det finns förlag som ligger flera tiotal procent högre. De har bara inte uppmärksammats för det, eftersom detta är uppgifter som kan vara svåra att belägga, årsredovisningar och andra kontrollmekanismer till trots. Samtidigt jobbar de flesta akademiker gratis genom såväl redaktörskap och sakkunniggranskning som genom att skänka bort sina manuskript och till och med sina rättigheter till dem direkt till förlagen utan annan ersättning än att i bästa fall erhålla en citering som kan utläsas i ytterligare ett kommersiellt företags (denna gång antingen ovan nämnda Elseviers Scopus, eller den av ett bankkonglomerat med Baring Bank i spetsen: Clarivate Web of Science).

kommunism spelar faktiskt en viss ideologisk roll här, som är tydligt ovan. Dessutom hänfördes termen ursprungligen såväl hos Merton, som hos Barber, till Marx och möjligheten att den utopiska synen på ägande åtminstone skulle kunna bli social verklighet i vetenskapen!

By Amada44 (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons [https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3AAttention_Sign.svg]

Till sist, att byta en term för att den eventuellt kan missuppfattas av personer som inte kan (eller vill) se bortom en ideologiskt enkelspårig föreställning av dess enda betydelse? Finns det då inte en risk att vi hamnar i samma situation som i den så kallade identitetspolitikdiskursen, där människor måste skyddas från vissa begrepp eller händelser? Jag brukar alltid triggervarna när jag pratar med nya studenter om de mest ohyggliga forskningsetiska överträdelserna i modern tid, men frågan är om jag nu måste göra det innan jag talar om framväxten av vetenskapens ethos???

[1] Notera att Meron använder communism i uppräkningen av CUDOS normerna i början av texten, men att han sedan sätter ordet inom citationstecken, ”Communism” när dess innehåll fördjupas senare i texten. Det är också värt att notera att den ursprungliga lydelsen faktiskt används i den omtryckta boken från 1973 men att han i texten på sid 274 också hänvisar till ”the communal character of science” i vidare beskrivningen av tesen.

[2] En sökning i Google Books på [“philosophy of science” merton communalism] (76 träffar) respektive [“philosophy of science” merton communism] (415 träffar) är inte helt meningsfull eftersom det dels finns överlapp och dels nämns den politiska ideologin communism i böcker som relaterar till merton utan att hans normer åsyftas, men det kan ändå ge viss vägledning till hur begreppet används. Ofta framgår det redan av den korta beskrivningen under respektive bok.

Forskningspropositionen öppnar för fler frågor om prestationsbaserad resurstilldelning

Så var det klart: Ingen omfördelning baserad på prestation (publicering och citering) för 2017 men däremot avisering om ett införande (när?) av en modell för samhällsimpact som VINNOVA tagit fram. Sedan en ny utredning som skall ta fram en modell för resurstilldelning som skall presenteras i budgetpropositionen 2018.

Cat picture borrowed from https://twitter.com/AcademiaObscura

Den aviserade ökningen av miniminivån från 8k till 12k (SEK) per student som i DN-debattartikeln endast angavs gälla högskolorna var förstås en otydlig formulering och innebär även en generell ökning även för universiteten. Synd, för annars hade det kunnat leda till att det faktiskt blev en reell ”utsmetning” av anslagen som de stora jättarna ofta beklagat sig så över, men som knappast skett i praktiken. Under 2009-2016 har endast 10 % av anslagen tilldelats till högskolorna och de nya universiteten (s.56).

Det hela är lite förvirrande, särskilt som det innebär att ryckigheten i hur resursfördelningen skall gå till fortsätter. Till exempel förklaras förra årets modell där alla lärosäten fick minst 5 miljoner, oavsett hur de presterade i kvalitetssnurran med att det skett vid flera tillfällen och att det hade som syfte att fler lärosäten skulle få ”möjligheter att utveckla sin forskning och utbildning på forskarnivå” (s.57). Men var det inte konstigt att Stockholms universitet var en sådan vinnare i den omfördelningen då de tilldelades över 22Mkr för att täcka upp för brister i fördelningsmodellen?

Så trots att regeringen fortsatt ställer sig bakom en prestationsbaserad tilldelningsmodell, så väljer den alltså att justera den med egna kriterier (eller för nästa år ingen omfördelning alls!) vilket innebär att det i praktiken är väldigt svårt för lärosätena att relatera till dess väntade utfall.

Hela propositionen finns tillgänglig här: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2016/11/prop.-20161750/

Det finns massor av andra intressanta aspekter gällande öppen tillgång till data och SwePub, men det får vänta tills jag är tillbaks från veckans begivenhet, workshopen: Accelerated Academy i Leiden. Mitt bidrag heter The performativity of the citation (länk till ppt och abstract kommer efter presentationen).

Ordsamförekomst (co-word analysis) med visualiseringar av Clinton vs. Trump-debatten.

Samförekomstanalys

clintonbinaryassociatstrtfidf80104

Clintons debattinlägg (n=104 fraser).

Dessa båda visualiseringar avbildar samförekomsten av substantivfraser vad gäller frekvens/intensitetoch klustring i den första presidentvalsdebatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump, 26 september, 2016.

Jag har arbetar med här med VOSviewer (www.vosviewer.com), en programvara/verktyg utvecklat av scientometrikerna Nees Jan van Eck and Ludo Waltman på CWTS vid Leidens universitet. Det finns en mängd dokumentation på deras webplats, men nedan ger jag min uttolkning av programmets funktion.

Analys

trumpbinaryassociatstrtfidf80126

Trumps repliker (n=126 fraser).

Verktyget erbjuder (förutom dess huvudsakliga syfte, visualisering av aggregerad citeringsdata), att göra co-wordanalyser, en teknik utvecklad inom ANT på 80-talet, som säkerligen utvecklats av lingvister oberoende av dem mycket tidigare. Utöver enkel co-wordanalys är VOSviewer lite mer sofistikerat. Det lånar nämligen lingvistiska tekniker för att tagga ordklasser och identifierar sedan substantivfraser (subst-subst, eller adjektiv-substantiv) för att få mer meningsfulla saker att mäta. Det har också (en rätt dålig teknik) att ta borst plural-s men att döma av ”united state” som jag såg någonstans i bilderna, så trunkerar de bara alla ’s’. Sist erbjuder det en teknik för att välja bort vardagliga termer (TF-IDF) och jag valde på att behålla 80% av fraserna här.

Layout

Det var analysdelen, sedan har det en egen layoutteknik som heter ”Visualisation of Similarities” (VOS) som liknar den mer utvecklade layoutalgoritmen MDS, men till skillnad från den senare så säger sig forskarna ha löst problemet med att MDS har en ”hästskoform” så att ändarna på skänklarna så att säga ser ut att komma nära varandra i visualiseringen, trots att de borde vara så långt från varandra som möjligt. Klustringen är lite blackboxad, men man kan ställa in tröskelvärden för att få olika antal kluster och man har möjlighet att välja färgskalor osv. Sist, det finns både som command-line och som WYSIWYG och jag gillar det sistnämnda eftersom det erbjuder forskaren att interagera med de olika parametrarna.

Visualisering

När det gäller dessa visualiseringar så har jag tweakat lite grann. Det utgår från transkript från debatten i den 26:e september. Jag har skapat en fil för Clintons repliker, en per rad och en för Trumps. Eftersom VOSviewer jobbar med bibliografiska data har jag skapat en taggad fil där jag lurar systemet att varje replik är en titel på ett verk och därmed kan jag be den utföra analyserna på titel/repliknivå.

clintonbinaryassociatstrtfidf80104

Clintons debattinlägg (n=104 fraser). Klicka för fullskärm.

trumpbinaryassociatstrtfidf80126

Trumps repliker (n=126 fraser). Klicka för fullskärm.

Här avbildas de mest relevanta (TF-IDF=80%) substantivfraserna som använts åtminstone två gånger av respektive kandidat i debatten. Storlek på fras=frekvens och spatiell lokalisering=samförekomststyrka. Färgerna som getts till klustren visar endast skillnader mellan områden och har inte harmoniserats mellan visualiseringarna.

Beskrivande statistik:

  • Trump: 124 repliker (datafil)
  • Clinton: 87 repliker (datafil)
  • Holt: 97 repliker (ingen datafil tillgänglig)

Det bör noteras att Trump har många fler repliker än Clinton, vilket bottnar sig i att han har en tendens att avbryta som bland annat noteras här och här.

Källa

Presidential Candidates Debates: “Presidential Debate at Hofstra University in Hempstead, New York,” September 26, 2016. Online by Gerhard Peters and John T. Woolley, The American Presidency Project. http://www.presidency.ucsb.edu/ws/?pid=118971.