Plan S och lärosätena – borde de vara mer aktiva och ta ansvar?

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

Dubrovnik portal / eget foto

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

I korthet formaliserar Plan S ett antal villkor för öppen tillgång som följer en lång tradition (med dagens mått mätt): Omedelbar öppen tillgång till minst sakkunniggranskat manuskript (alltså utan embargotider för åtkomsten), att publikationen skall vara maskinläsbar (alltså i någon form av xml) och en tydlig väg bort från så kallad hybridpublicering (”dubbeldippning”, där förlagen tar betalt både för prenumeration och för att köpa ut artikeln för ”öppen tillgång”.

I och med de reviderade implementeringsguiden så förtydligades att det finns många olika vägar till öppen tillgång, inklusive flip av tidskrifter till en fullt öppen modell, bekostad av antingen APC:er, transformativa ”read-and-publish-avtal” (likt det som Norge tecknat med Elsevier, även om det inte är klart att just det avtalet är Plan S tillämpligt) eller fullt öppna tidskrifter med extern finansiering av exempelvis forskningsråd eller andra aktörer. Men också att parallellpublicering i öppna arkiv (av minst sakkunniggranskat manuskript) och i specialfallet hybridtidskrifter med tydlig väg till fullt öppet tillgänglig modell.

Plan S driver alltså på övergången till öppen tillgång och om det är något jag tycker att man skall vara uppmärksam på är att det förstås finns vinstdrivande intressen som gärna vill sko sig på övergången och att koalitionen bakom Plan S inte mer aktivt sökt samordna initiativet med forskardrivna initiativ till öppen tillgång, inte minst preprintarkiv och andra infrastrukturlösningar som OpenAIRE och nationalla publiceringsdatabaser som svenska SwePub och DiVA. Om det skall gå att skapa alternativ till genomkommersialiserade publiceringslösningar så måste det också finnas alternativ som

För just nu så är det faktiskt endast (vissa/hur många?) forskare, som i det länkade brevet ovan, som är riktigt kritiska till den föreslagna vägen. Till och med de flesta kommersiella förlagen uttrycker att de antingen redan är kompatibla (se exv Springer Nature som lanserat sig som utförare av ”Transformative Publishing”) eller indikerar hur de kommer att fortsätta arbeta i relation till Plan S (se tex Wiley’s kommentar om att ”Building Bridges, Not Barriers” nu i veckan).

Jag menar att risken är att vi forskare står kvar själva och kräver att ”vi måste behålla våra värderade hybridtidskrifter”, när resterande aktörer genomför förändringen. Genom att Plan S också väldigt tydligt visar hur de vill minska fokus på forskningsevaluering genom att värdera vilken ”kanal” forskningen publicerats i (läs ’journal impact factor’ eller ’prestigefyllda tidskrifter/förlag’), utan istället värdera forskning för dess eget kvalitativa innehåll, så visar de att de följer sådana viktiga (och i allmänhet hos forskare väl förankrade) ansatser som den så kallade ”San Fransiscodeklarationen” (DORA) eller Leidenmanifestet för ’ansvarsfull bibliometrisk evaluering’.

Min uppfattning är att kritik är viktig, men att vi Plan S inte avviker särskilt mycket från den utstakade väg som behöver tas för att fortsätta och i bästa fall förbättra det vetenskapliga publiceringssystemet så att det gynnar att god forskning kan spridas och återfinnas på ett sätt som gagnar kunskapsbildning. Det nuvarande publieringssystemet har en mängd problem men det är också sant att de värsta scenariorna för Plan S skapar minst lika problematiska strukturer. Därför menar jag att det är viktigt att vi forskare därför gör vår röst hörd genom att med konstruktiv och med kunskaper om det nuvarande publiceringssystemets fördelar och nackdelar visa hur vi vill att ett fungerande och diversifierat system som passar olika former av forskning kan genomföras.

”’Mea culpa’, jag har uppbådat en chimera” var inte svaret vi fick…

Jag debatterar rätt ofta öppen tillgång och särskilt Plan S, efter att europeiska finansiärer gått ut och meddelat att de från och med januari 2020 inte kommer att finansiera vetenskaplig publicering som sker på ett ur deras (och många andras) perspektiv ohållbart sätt.

Jag upplever dock att det är svårt att faktiskt föra debatten eftersom man sällan får svar på sak och att det är faktiskt vanligare att inte få var på ett inlägg än att få det, vare sig det är på sociala medier eller på äldre medias debattsidor.

Det senaste exemplet var en diskussion kring innebörden i Plan S och huruvida den innebär en “låsning vid Gold OA” och att denna låsning skulle vara skriven i “det dokument parter ombads signera -Plan-S – inte reklamen på hemsidan. I detta dokument stod explicit att bara Gold OA skulle godtas.* För den som tycker debatten är snårig med alla begrepp så vill jag förtydliga att Gold open access är en form av finansiering av öppen tillgång som misstros av vissa debattörer och som dras över en kan att betyda “låg kvalitet” eller tom “predatorisk forskning”. Detta trots att det finns minst lika många goda exempel på god publicering inom denna form som publicering underi andra finansieringsformer. Ett belägg kan man få genom att granska tidskrifter som indexeras av DOAJ, som enligt egen utsago “indexes and provides access to high quality, open access, peer-reviewed journals”. Om man accepterar deras påstående så är det värt att notera att 28 % av deras i dagsläget långt över 10.000 listade tidskrifter bekostas genom APC:er, alltså författaravgifter och därmed är att betrakta som “Gold OA”. Om alla dessa tidskrifter, eller ens en stor del faktiskt har låg kvalitet låter jag någon annan avgöra.

Jag skall inte föra diskussionen vidare här, utan i stället lyfta några reflektioner över debatten om Open access och Plan S så som den har varit fram till nu.

Det är mycket positivt att det vetenskapliga publiceringssystemet har kommit i blickpunkten och att gemene forskare börjat uppmärksamma dess förutsättningar i såväl positiva och negativa termer. Det är också positivt att det innebär ökade kunskaper om publiceringskulturens mångskiftande natur och att förutsättningar för publicering och tillgång till forskning skiftar enormt mellan såväl discipliner som olika aktörer i forskarsamhället. Mest tydligt är att oavsett om publicering är dyrt eller billigt i absoluta termer så är det tydligt att många aktörer menar att det nuvarande publiceringssystemet inte fungerar särskilt väl.

Här brukar man argumentera för att såväl kommersiella förlag som stora vetenskapssamfund gör mycket stora vinster på publiceringsverksamheten, som inte säkert (och i många fall säkert inte) kommer forskarsamhället till godo. Det är inte bara i den globala södern (och utanför väst) som forskare inte har tillgång till ens en bråkdel av den vetenskapliga litteraturen, utan även våra egna universitet och högskolor upplever problemen. För att ta två exempel, uppsägningarna av prenumerationsavtalen med ett viss förlag av såväl de svenska och tyska universitetskonsortierna, samt av University of California mfl amerikanska lärosäten talar sitt tydliga språk. T.o.m. Harvard klagar på kostnaderna och meddelar regelbundet att de väljer att dra in prenumerationer p.g.a. för höga kostnader.

Men det negativa med debatten kring Plan S är att frågan om öppen tillgång har kidnappats av ett svartvitt ”antingen/eller”. Och det värsta är: nästan samtliga som diskuterar Plan S, och i synnerhet ”kritikerna”, gör det baserat på magkänsla och hörsägen. Jag ser sällan källor eller underbyggd kritik som bygger på empiri. När det väl finns källhänvisningar så är det nästan alltid (ja det är nog en överdrift, säg ”förbluffande ofta”) till andra tyckanden, positionsdokument eller editorials som i sin tur bygger på åsikter hos författaren. En stor del av den kritik som lyfts bygger på en missläsning av den dokumentation som presenterats och förlöjligande av såväl positioner som faktiska fakta. Som exempel så kallar en de tio principerna för Plan S, ”reklam”, en annan högprofilerad forskare på sociala medier kallar Plan S en katastrof. En tredje har frågat om inte finansiärerna skall ställas till svars inför domstol för att de står bakom Plan S.

Och rektorerna i Uppsala använder på rektorsbloggen och i Biblioteksbladet uttrycket ”chockterapi” utan att anlägga andra belägg än tyckande och ofullständiga tolkningar situationen. De skriver t ex att rätten att välja publicerings_form_ är lagstadgad i Sverige. Men Högskolelagen anger endast att ”forskningsresultat får fritt publiceras” (alltså utan tillägget “-form”). Det är möjligt att deras läsning faktiskt är giltig, men jag är rädd att den skulle få konstiga effekter om den drogs till sin spets:

Jag kan upplysa** om att i proposition 2009/10:80, som utgör förarbete till att “forskningens frihet” gavs grundlagsskydd så anges i anslutning till detta att just finansiärer äger rätt att sätta ramar (för den akademiska friheten):

”Resurstilldelning och villkor som ställs av t.ex. forskningsfinansiärer, uppdragsgivare och samarbetspartner kan även i fortsättningen ange ramar för forskningen. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller att det ställs krav på att all forskningsverksamhet som bedrivs i statlig, kommunal, landstingskommunal eller enskild regi måste omfattas av lagstiftning om skydd för forskningens frihet.”

Och hur skulle det annars vara: ”Jag har rätt att publicera i guldboksform: ro hit med en miljon”, skulle annars vara ett rimligt men självklart oansvarigt krav hos forskarsamhället.

Nåväl, lång ”rant”. Jag diskuterar gärna vidare, men prova att göra det på ett juste sätt. Till den som inte gillar planen, och jag kan gärna dela med mig om mina kritiska reflektioner med, men först när jag slipper försvara vad den faktiskt uttrycker, oavsett om jag håller med eller inte. Vidare föreslår jag att vi alla agerar konstruktivt och ger vårt strå till stacken för att bidra till att svara på hur ett hållbart publiceringslandskap skall uppnås.

___
* För mitt vidkommande och framför allt för min professionella gärning skulle det vara jätteintressant om ett sådant dokument finns, men tyvärr har det inte kunnat uppbådas (ping, om någon känner till det, så säg gärna till!).

** EDIT En tidigare version var väldigt oklar här. Jag städade lite i texten.

Plan S eller inte, det är frågan

Agnes Wold har gissningsvis plötsligt stött på Plan S genom ett öppet brev från 111 professorer och en krönika i SvD och fick ett spel: ”vansinnigt”, ”så dumt att man svimmar”, ”verklighetsfrämmande”, superlativen haglade. Det är ingen mening att återge alla tweets, men en av trådarna kan som utmynnar i mina kommentarer nedan återges här

Jag håller förstås inte med och är lite orolig över att forskare som borde vara mer à jour med den vetenskapliga publiceringskulturen – utanför sina egna snäva ramar – kan göra så grova förenklingar av ett så komplext fenomen och framför allt, fullständigt blanda bort korten, så till den milda grad att jag själv fick den kommentaren kastad på mig för att försöka bringa reda. Jag återger mina tweets, som jag menar ger en bra grund för att förstå problematiken och bilda sig en grundad förståelse om vad som står på spel. Jag har här lagt en källa till varje text för att underbygga mina argument:

Agnes, jag hoppas att du tar dig tid att sätta dig in i vad öppen tillgång faktiskt innebär och motiven bakom. Det är inte fluga (som internet!) utan en omvälvning av forskarsamhället som pågått lika länge som digitaliseringen. Det handlar inte om förbud, utan om tillgång. (1/6) [Se OpenAccess.se]

Jfr PubMedCentral och debatten kring dess etablering för tio år sedan. Förlagen skrek i högan sky, anställde PR-expert som gav dem argument för att stoppa PMC, samma argument som vi ser nu: ”friheten hotad!” och ”bristande kvalitet!” Konsultarvodet lär ha gått på $0.5M! (2/6) [Det är sant, jag lovar!]

Vi kan tala om det vetenskapliga normsystemet (CUDOS), mänskliga rättigheter (ja, faktiskt: artikel 27 är relevant) och vem som skall ha möjlighet att agera i vetenskapssamhället. Vet du om att inte ens högskolorna har tillgång till Nature, Science eller NEJM utan embargo? (3/6) [t ex NEJM på HB: 3 mån embargo]

Inte heller Lancet, men det har ingen i Sveriege, pga av att förhandlingarna, gällande just öppen tillgång och ett visst förlags föreslagna kostnadsökningar ej accepterades av våra rektorer. Hur tror du tillgången till publ. ser ut i övriga Europa eller söder om Sahara? (4/6) [Info om uppsägningen]

Plan S är ett aktivt (törs jag säga progressivt) men ej invändningsfritt sätt att stå upp för forskningens kommunalitet som forskningsråd i Europa samt andra org (Wellcome Trust, B&M Gates fund, RJ) + vidare stöd tagit ansvar för när resten av forskarsamhället halkat efter (5/6) [Plan S Funders and supporters]

Stödet för öppen tillgång är vitt och brett, inte enbart hos ”administratörer” (vilket nesligt främmandegörande!) och jag utmanar dig att nämna några forskningsaktörer i Sverige, så skall jag berätta året de skrev under upprop som i allt väsentligt går i riktning av plan S! (6/6) [Den här karamellen håller jag på(!)]

Source: https://wonderopolis.org/wonder/do-ostriches-really-bury-their-heads-in-the-sand/

Jag hoppas på konstruktiv debatt kring denna fråga, men oroas av att främst seniora forskare svarar med en sådan ryggmärgsreflex, utan att sätta sig in i frågan ordentligt. Men jag har hopp om att upplysning och fördjupning i frågan kommer att ge resultat. Framför allt tror jag att utkomsten av KB:s fem utredningsgrupper som sedan 2017 har arbetat med några av de kluriga frågorna kring öppen tillgång kommer ge möjlighet till mer initierad diskussion. [KB:s fem utredningar]

”Akademisk frihet kräver någon form av ansvar”

Debattartikel publicerad på SvD Debatt Måndag 26 november 2018

Hans Ellegren skriver på SvD Debatt 22/11 om akademisk frihet i relation till öppen tillgång (ÖT) till vetenskapliga publikationer och att den nyligen framkastade planS (som i korthet endast tillåter användning av omedelbart fritt tillgängliga publikationer när forskare slutredovisar sina projekt) utgör ett särskilt hot. Då dess innehåll endast presenterats i tio programmatiska punkter – eftersomförslaget till implementering publiceras först i denna vecka – är det svårt att göra några detaljerade analyser av dess verkan.¹ Ellegrens huvudpoäng är att en övergång till ÖT som anger under vilka former publikationerna skall tillgängliggöras inskränker den akademiska friheten. Även om jag är benägen att hålla med i princip, så menar jag att de komplexa villkor som gäller kring publicering (med såväl inomdisciplinära, policyrelaterade och ekonomiska komponenter) gör det svårt att beskriva det som om vi befinner oss i ett tillstånd av “publiceringsnirvana” som plötsligt hotas av ÖT.

Akademisk frihet är förstås en oomtvistlig princip för hela det vetenskapliga projektet, men kan inte existera utan någon form av skyldighet och ansvar. Inte minst Helsingforsdeklarationen från 1964 kringskär många friheter som tidigare missbrukats genom brott mot mänskliga rättigheter. Vidare innefattar högskolelagen, som Ellegren och andra har lyft till försvar för sin ståndpunkt, flera skrivningar som både begränsar och förtydligar vad denna frihet innebär. Där talas till exempel i fjärde paragrafenom hög kvalitet, effektivt utnyttjande av resurser och fortlöpande kvalitetsarbete. Särskilt den mellersta av dessa punkter är relevant i sammanhanget där öppen tillgång eftersträvar transparens i vad vi betalar för.

Det är dock förvånande att Ellegren lutar sig mot legislativa formuleringar till försvar, när det är just statens och EU:s (förmodade) inskränkning av friheten som problematiseras i debattinlägget. Jag brukar i ställetvälja vetenskapens eget normsystem som stöd. Där heter det till exempel i sociologen Robert K Mertons formulering att vetenskapen skall vara kommun(al)istisk, gemensamt ägd, universell i betydelsen att vetenskapens validitet (och utsträckt av mig för detta resonemang: rättigheten att tillgå dess resultat) skall vara oberoende av social eller personlig status.

Tillsammans med oegennytta och kravet på att vetenskapliga anspråk skall kritiskt granskas, framträder här, som jag ser det, en bild av ett vetenskapligt landskap där även rättigheten att tillgå vetenskapliga resultat är av högsta betydelse.

Intresseorganisationen Fair Open Access Alliance har i debatten kring planS formulerat liknande argument när de skriver att “din frihet att publicera varhelst du vill slutar där mina rättigheter att fritt läsa din forskning tar vid.”² För mig som är verksam vid en högskola i Västsverige som aspirerar till att bli ett universitet är detta ett högst relevant argument. För inte ens vårt biblioteks budget tillåter oss att hålla oss à jour med forskningsfronten på alla relevanta områden. Begränsningarna gäller till och med ledande tidskrifter som New England Journal of Medicine (embargo tre månader), Natures tidskrifter (embargo ettår) och Science. Så medan jag i dagkan publicera i dessa tidskrifter, så kan jag inte läsa dem omedelbart – i Sverige! Det är inte svårt att räkna ut att tillgången är sämre i länder med lägre anslag till forskningen och att forskningens fri- och rättigheter därmed skiljer sig över världen. Såväl Mertons ägande- och universalitetsprinciper är således skarpt kringskurna av den stängda tillgången till forskningspublikationer i dag.

“Hybridpublicering”som Ellegren framhåller för öppet tillgängliggörande är ett gissel. Formen skapades från början som en övergångsform på väg mot ÖT men har mer eller mindre permanentats då den utnyttjas av förlagen för att “dubbeldippa”,det vill säga att ta ut både prenumerationsavgifter och artikelprocesseringsavgifter (APC:er) för öppen tillgång. Det kan handla om 5 000 dollar för en enskild artikel samtidigt som transparensen är närmast obefintlig om vad det är vi faktiskt betalar för. Men det bör påpekas att planS alls inte förbjuder hybridpublicering, utan finansiärerna meddelarendast att de inte kommer bekosta den. Skälet till detta torde redan stå klart men belyses särskilt av följande episod. Vid det nyligen havererade försöket att börsintroducera förlagsjätten Springer/Nature framgick det att förlaget såg just dessa APC:er som ett sätt att påvisa potentiella vinstmarginaler för investerare eftersom avgifterna skulle kunna drivas upp av tidskrifternas så kallade journal impact factor!³

Avslutningsvis vill jag framhålla att Kungliga bibliotekets utredningsgrupper kring öppen tillgång⁴ aldrig föreslagit att endast publikationer i godkända tidskrifter skulle komma i beaktande när forskares meriter ska värderas. Detta gäller i synnerhet gruppen som i ett utkast som varit tillgängligt för “inspel” under oktober gett rekommendationer för hur öppen tillgång kan sättas i relation till meritvärdering och medelstilldelning. Genom sitt vaga påstående om att sådana tankar “florerat” försöker Ellegren smutskasta ett omfattande utredningsarbete om att hantera några av stötestenarna med öppen tillgång där ett drygt trettiotal företrädare från det breda akademiska landskapet i Sverige bidragit under det senaste året. Man kan fråga sig varför Kungl. Vetenskapsakademin inte bidrog till dess arbete genom att kommentera utkastens innehåll i den öppna inspelsrundan i stället för att döma arbetet på hörsägen.

Det är samtidigt intressant att Kungl. Vetenskapsakademin redan för tio år sedan anslöt sig till den så kallade Berlindeklarationen om openaccess,⁶ där undertecknarna bland annat avser att göra framsteg mot öppen tillgång genom att (i min översättning) “förorda att öppet tillgänglig publicering skall erkännas vid befordran och meritvärdering”. Det skulle vara intressant att höra hur de bidrar till detta i dag.

Gustaf Nelhans
fildr, universitetslektor i biblioteks-och informationsvetenskap och medlem i KB:s utredningsgrupp “Meriterings- och medelstilldelningssystemen i relation till incitament för öppen tillgång”

Fotnoter

  1. https://www.coalition-s.org/coalition-s-adopts-implementation-guidance/
  2. “Your academic freedom to publish wherever you want ends where my right to freely access your research starts”, https://www.fairopenaccess.org/wp-content/uploads/2018/10/Fair-Open-Access-Alliance-recommendations-Plan-S.pdf/
  3. https://www.timeshighereducation.com/blog/linking-impact-factor-open-access-charges-creates-more-inequality-academic-publishing
  4. https://openaccess.blogg.kb.se/samordningsuppdrag/utredningsgrupper/
  5. https://www.kva.se/sv/nyheter/akademien-stoder-fri-tillgang-till-forskningsresultat
  6. “Advocating that open access publication be recognized in promotion and tenure evaluation”, https://openaccess.mpg.de/Berlin-Declaration