Plan S eller inte, det är frågan

Agnes Wold har gissningsvis plötsligt stött på Plan S genom ett öppet brev från 111 professorer och en krönika i SvD och fick ett spel: ”vansinnigt”, ”så dumt att man svimmar”, ”verklighetsfrämmande”, superlativen haglade. Det är ingen mening att återge alla tweets, men en av trådarna kan som utmynnar i mina kommentarer nedan återges här

Jag håller förstås inte med och är lite orolig över att forskare som borde vara mer à jour med den vetenskapliga publiceringskulturen – utanför sina egna snäva ramar – kan göra så grova förenklingar av ett så komplext fenomen och framför allt, fullständigt blanda bort korten, så till den milda grad att jag själv fick den kommentaren kastad på mig för att försöka bringa reda. Jag återger mina tweets, som jag menar ger en bra grund för att förstå problematiken och bilda sig en grundad förståelse om vad som står på spel. Jag har här lagt en källa till varje text för att underbygga mina argument:

Agnes, jag hoppas att du tar dig tid att sätta dig in i vad öppen tillgång faktiskt innebär och motiven bakom. Det är inte fluga (som internet!) utan en omvälvning av forskarsamhället som pågått lika länge som digitaliseringen. Det handlar inte om förbud, utan om tillgång. (1/6) [Se OpenAccess.se]

Jfr PubMedCentral och debatten kring dess etablering för tio år sedan. Förlagen skrek i högan sky, anställde PR-expert som gav dem argument för att stoppa PMC, samma argument som vi ser nu: ”friheten hotad!” och ”bristande kvalitet!” Konsultarvodet lär ha gått på $0.5M! (2/6) [Det är sant, jag lovar!]

Vi kan tala om det vetenskapliga normsystemet (CUDOS), mänskliga rättigheter (ja, faktiskt: artikel 27 är relevant) och vem som skall ha möjlighet att agera i vetenskapssamhället. Vet du om att inte ens högskolorna har tillgång till Nature, Science eller NEJM utan embargo? (3/6) [t ex NEJM på HB: 3 mån embargo]

Inte heller Lancet, men det har ingen i Sveriege, pga av att förhandlingarna, gällande just öppen tillgång och ett visst förlags föreslagna kostnadsökningar ej accepterades av våra rektorer. Hur tror du tillgången till publ. ser ut i övriga Europa eller söder om Sahara? (4/6) [Info om uppsägningen]

Plan S är ett aktivt (törs jag säga progressivt) men ej invändningsfritt sätt att stå upp för forskningens kommunalitet som forskningsråd i Europa samt andra org (Wellcome Trust, B&M Gates fund, RJ) + vidare stöd tagit ansvar för när resten av forskarsamhället halkat efter (5/6) [Plan S Funders and supporters]

Stödet för öppen tillgång är vitt och brett, inte enbart hos ”administratörer” (vilket nesligt främmandegörande!) och jag utmanar dig att nämna några forskningsaktörer i Sverige, så skall jag berätta året de skrev under upprop som i allt väsentligt går i riktning av plan S! (6/6) [Den här karamellen håller jag på(!)]

Source: https://wonderopolis.org/wonder/do-ostriches-really-bury-their-heads-in-the-sand/

Jag hoppas på konstruktiv debatt kring denna fråga, men oroas av att främst seniora forskare svarar med en sådan ryggmärgsreflex, utan att sätta sig in i frågan ordentligt. Men jag har hopp om att upplysning och fördjupning i frågan kommer att ge resultat. Framför allt tror jag att utkomsten av KB:s fem utredningsgrupper som sedan 2017 har arbetat med några av de kluriga frågorna kring öppen tillgång kommer ge möjlighet till mer initierad diskussion. [KB:s fem utredningar]

Förordas verkligen öppen tillgång som ett meritvärde i sig och i vilken mån är den akademiska friheten hotad? Några reflektioner över den pågående debatten om öppen tillgång.

På professionsförbundets webplats har dess styrelsemedlem Magnus Nilsson publicerat en kort text som hävdar att det i flera sammanhang existerar en situtation där öppen tillgång till publikationer sägs vara upphöjd till en vetenskaplig merit i sig själv. Vidare hävdas och att öppen tillgång därmed skulle påverka forskningens frihet. Då såväl belägg som faktiska argument saknas, så har jag tagit mig friheten att försöka reda ut begreppen.

I korthet argumenterar jag för att det knappast finns någon som förespråkar att publicering med öppen tillgång skulle vara en merit i sig samt att argumenten om begränsad frihet är att dra dess innebörd för långt då argumentet därmed skulle kunna anläggas på en rad accepterade villkor för forskningens genomförande som vore de inskränkningar på den akademiska friheten.

Eftersom det inte är tydligt vem eller vad Magnus Nilsson argumenterar mot så är det omöjligt att sakligt diskutera frågan. Men då det samtidigt cirkulerar en så stor mängd osubstantierade resonemang kring öppen tillgång och dess eventuella effekter så skall jag skall ändå göra några försök. Jag tycker nämligen att det är märkligt att en diskussion som pågått under så många år skall kunna anses vara kontroversiellt eller kunna inskränka forskningens frihet.

Diskussionen kring öppen tillgång rör skenande prenumerationskostnader för biblioteken samt inlåsning av forskningsresultat som inte görs samhället tillgodo, vare sig till professioner, som sjuksköterskor och lärare i den offentliga sektorn eller akademikerkolleger i den globala södern som saknar enorma budgetar att köpa förlagens ”deals”. Detta samtidigt som forskarna står för en allt större andel av arbetet i relation till publicering (i form av den underliggande forskningen, manusskrivande, sakkunniggranskning, redaktörsarbete och i allmänhet både språkgranskning och ibland även textsättning då förlagens antingen slutat, eller erbjuder undermåliga tjänster). Till detta tillkommer att distributionen i allt högre grad sker genom digitala medier, där traditionell köp-sälj inte verkar på samma sätt. En distribuerad text i elektronisk form byter inte plats i fysisk mening på samma sätt som ett skickat tidskriftsnummer eller bokvolym, varför traditionella ekonomiska principerför att köpa och sälja en vara bryter samman. Man kan så att säga ”äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Samtidigt låter vi de ekonomiska villkoren för publicering kvarstå enligt traditionell modell. Gissa vilka som skrattar hela vägen till banken?

Jag uppfattar öppen tillgång är strävan att vända på ett icke fungerande publiceringssystem såväl vad gäller ekonomi och tillgänglighet och att se till att kostnader för vetenskaplig publicering skall stå i relation till faktiska kostnader och att forskningen därefter skall göras tillgänglig till mänskligheten utan barriärer. Mertons normer i ett nötskal och knappast något att ifrågasätta i sig själv.

Men vad som ifrågasätts i Nilssons korta inlägg på professionsförbundets sida är snarare former för publicering med öppen tillgång och att detta på något sätt skulle inskränka på forskningens frihet.

Jag vill därför klargöra tre saker. Knappast någon som aktivt arbetar med öppen tillgänglighet förespråkar att det skall vara ett meritvärderingskriterium på forskning i sig själv. Jag skulle helt enkelt vilja se vilka belägg som finns för detta påstående. Inte heller har några ansatser att införa inskränkningar av forskningens frihet presenterats den senaste tiden som står i konflikt med forskningens principer. Vidare vill jag understryka att öppen tillgång i sig inte är en publikationsform utan ett sätt att tillgängliggöra forskning som kan publiceras i många olika former, exempelvis i bokform, tidskrifter eller repositorier.

Det är också viktigt att betona att forskarsamhället inte verkar i ett vakuum och det går inte att ställa sig utanför omgivande samhällets krav på exemplevis ansvarsskyldighet eller någon form av ekonomisk robusthet. Eftersom högskolelagen används som slagträ i debatten så kan det vara på sin plats att påminna om att dess fjärde paragraf talar om att ”Verksamheten ska avpassas så att en hög kvalitet nås i utbildningen och forskningen”; att ”De tillgängliga resurserna ska utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.”, samt att ”Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna”.

Den springande punkten är om rådande modell för publicering står i samklang med denna paragraf. Under lång tid har det varnats för att den rådande situationen inte är hållbar och nyligen har Sveriges rektorer till och med valt att avbryta förhandlingarna med ett större förlag, när acceptabla ekonomiska villkor inte kunnat uppnås.

Alla som varit verksamma i forskning de senaste decennierna och sökt forskningsmedel måste ha noterat att finansiärer som VR, RJ, med flera sedan lång tid markerat att endast den forskning som publicerats öppet tillgängligt kan värderas i slutbedömningen av forskningsprojekt. EU-finansiering likaså, liksom andra internationella anslagsgivare som organisationer för välgörande ändamål som Wellcome Trust och Bill and Melinda Gates Foundation. Men det står var och en fritt att välja att inte söka och ta emot sådan finansiering, sköta sin forskning på sin kammare och ge ut den på källarhålsförlag, ”vanity presses” eller låsa in den i sin byrålåda. Men om du tar emot medel så förväntar sig finansiärena att forskarsamhället medverkar till att göra resultaten tillgängliga direkt.

För att ta ett mer aktuellt exempel som Magnus Nilsson eventuellt avser, ”Plan S” så finns där inga formuleringar om att öppen tillgång skall vara ett meriteringskriterium. Inte heller påtvingar den forskare en speciell publiceringsform, annat än att denna i sin tur skall erbjuda öppen tillgång. Däremot innehåller den ett djärvt förslag om att en specifik typ av finansiering för publicering inte längre skall accepteras som öppet tillgänglig. Vad som avses är så kallad ”hybridpublicering”, en metod som konserverar de skenande publiceringskostnaderna samtidigt som forskare betalar extremt höga artikelavgifter (”article processing charges”, APC:er) för att köpa loss sina publikationer. Dessa avgifter är i allmänhet långt högre än vad APC:erna för fullt öppna tidskrifter (tidigare kallad guld oa) är. Den bästa källan som finns tillgänglig har beräknat att europeiska forskare i snitt betalar €2.500 i APC för hybridtidskrifter, medan motsvarande kostnad för tidskrifter med öppen tillgång är €1.500 [https://treemaps.intact-project.org]. Vidare finns en rad publiceringsformer som tillämpar öppen tillgång där kostnaderna antingen tas på ett nationellt eller internationellt plan (sk “offsetavtal”), eller genom andra finansieringsmodeller som verkligen gör publiceringen “gratis” för forskarna. Huruvida Plan S modell för att begränsa förlagensmöjligheter att “dubbeldippa” kommer fungera är dock osäkert. Förlagen har nämligen redan funnit vägar runt hybridförbudet, genom att konstruera ”dubletttidskrifter” av sina framstående prenumerationstidskrifter, där samma redaktionsråd, submissionportal och till och med inriktning och layout på den ”nya” tidskriften blir resultatet. Den lilla skillnaden är att den nya tidskriften, i något fall med tillnamnet ”X” i titeln [se https://www.journals.elsevier.com/water-research-x], är en så kallad fullt öppet tillgänglig tidskrift finansierad genom APC:er eller genom kommande offsetavtal. ett annat namn för denna lösning skulle i akademin vara ”självplagiat”, något som räcker för att fälla forskare för oredlighet och som därför borde gå under beteckningen “klandervärd publicering, eller varför inte “predatory publishing”?

Enligt argumentationen i den korta texten på professionsförbundets sida så skulle öppen tillgång motverka forskningens frihet. Om så var fallet så skulle det vara allvarligt, men frågan är om det är sant. för med en sådan tolkning av ordet frihet så har publicering aldrig varit fri. Som forskare är du inte fri att fuska. Du är inte fri att plagiera andras verk. För att bedömas vid tillsättning eller befordran så skall forskningen vara sakkunniggranskad och i allmänhet publicerad, i vissa fall godkänns ”accepterad, men ännu ej publicerad forskning”. Är inte detta en inskränkning i forskarens frihet? Många tillsättningar efterfrågar internationell publicering och/eller specificerar tidskriftspublicering. Är inte också det att inskränka forskningens frihet?

För att återvända till högskolelagen, så innehåller den en mängd påbud som borde uppfattas som inskränkning enligt Nilssons principer: Samverkan med det omgivande samhället, att högskolan skall informera om sin verksamhet, forskningsresultat skall komma till nytta, främja en hållbar utveckling, jämställdhet, samt främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. Det intressanta är att öppen tillgång står i direkt positiv relation med samtliga av dessa påbud.

Jag ser fram emot att läsa Magnus Nilssons belägg för att öppen tillgång anförs som vetenskaplig merit i sig själv och faktiska argument för att öppen tillgång hotar den akademiska friheten i praktiken.

 

Gustaf