”’Mea culpa’, jag har uppbådat en chimera” var inte svaret vi fick…

Jag debatterar rätt ofta öppen tillgång och särskilt Plan S, efter att europeiska finansiärer gått ut och meddelat att de från och med januari 2020 inte kommer att finansiera vetenskaplig publicering som sker på ett ur deras (och många andras) perspektiv ohållbart sätt.

Jag upplever dock att det är svårt att faktiskt föra debatten eftersom man sällan får svar på sak och att det är faktiskt vanligare att inte få var på ett inlägg än att få det, vare sig det är på sociala medier eller på äldre medias debattsidor.

Det senaste exemplet var en diskussion kring innebörden i Plan S och huruvida den innebär en “låsning vid Gold OA” och att denna låsning skulle vara skriven i “det dokument parter ombads signera -Plan-S – inte reklamen på hemsidan. I detta dokument stod explicit att bara Gold OA skulle godtas.* För den som tycker debatten är snårig med alla begrepp så vill jag förtydliga att Gold open access är en form av finansiering av öppen tillgång som misstros av vissa debattörer och som dras över en kan att betyda “låg kvalitet” eller tom “predatorisk forskning”. Detta trots att det finns minst lika många goda exempel på god publicering inom denna form som publicering underi andra finansieringsformer. Ett belägg kan man få genom att granska tidskrifter som indexeras av DOAJ, som enligt egen utsago “indexes and provides access to high quality, open access, peer-reviewed journals”. Om man accepterar deras påstående så är det värt att notera att 28 % av deras i dagsläget långt över 10.000 listade tidskrifter bekostas genom APC:er, alltså författaravgifter och därmed är att betrakta som “Gold OA”. Om alla dessa tidskrifter, eller ens en stor del faktiskt har låg kvalitet låter jag någon annan avgöra.

Jag skall inte föra diskussionen vidare här, utan i stället lyfta några reflektioner över debatten om Open access och Plan S så som den har varit fram till nu.

Det är mycket positivt att det vetenskapliga publiceringssystemet har kommit i blickpunkten och att gemene forskare börjat uppmärksamma dess förutsättningar i såväl positiva och negativa termer. Det är också positivt att det innebär ökade kunskaper om publiceringskulturens mångskiftande natur och att förutsättningar för publicering och tillgång till forskning skiftar enormt mellan såväl discipliner som olika aktörer i forskarsamhället. Mest tydligt är att oavsett om publicering är dyrt eller billigt i absoluta termer så är det tydligt att många aktörer menar att det nuvarande publiceringssystemet inte fungerar särskilt väl.

Här brukar man argumentera för att såväl kommersiella förlag som stora vetenskapssamfund gör mycket stora vinster på publiceringsverksamheten, som inte säkert (och i många fall säkert inte) kommer forskarsamhället till godo. Det är inte bara i den globala södern (och utanför väst) som forskare inte har tillgång till ens en bråkdel av den vetenskapliga litteraturen, utan även våra egna universitet och högskolor upplever problemen. För att ta två exempel, uppsägningarna av prenumerationsavtalen med ett viss förlag av såväl de svenska och tyska universitetskonsortierna, samt av University of California mfl amerikanska lärosäten talar sitt tydliga språk. T.o.m. Harvard klagar på kostnaderna och meddelar regelbundet att de väljer att dra in prenumerationer p.g.a. för höga kostnader.

Men det negativa med debatten kring Plan S är att frågan om öppen tillgång har kidnappats av ett svartvitt ”antingen/eller”. Och det värsta är: nästan samtliga som diskuterar Plan S, och i synnerhet ”kritikerna”, gör det baserat på magkänsla och hörsägen. Jag ser sällan källor eller underbyggd kritik som bygger på empiri. När det väl finns källhänvisningar så är det nästan alltid (ja det är nog en överdrift, säg ”förbluffande ofta”) till andra tyckanden, positionsdokument eller editorials som i sin tur bygger på åsikter hos författaren. En stor del av den kritik som lyfts bygger på en missläsning av den dokumentation som presenterats och förlöjligande av såväl positioner som faktiska fakta. Som exempel så kallar en de tio principerna för Plan S, ”reklam”, en annan högprofilerad forskare på sociala medier kallar Plan S en katastrof. En tredje har frågat om inte finansiärerna skall ställas till svars inför domstol för att de står bakom Plan S.

Och rektorerna i Uppsala använder på rektorsbloggen och i Biblioteksbladet uttrycket ”chockterapi” utan att anlägga andra belägg än tyckande och ofullständiga tolkningar situationen. De skriver t ex att rätten att välja publicerings_form_ är lagstadgad i Sverige. Men Högskolelagen anger endast att ”forskningsresultat får fritt publiceras” (alltså utan tillägget “-form”). Det är möjligt att deras läsning faktiskt är giltig, men jag är rädd att den skulle få konstiga effekter om den drogs till sin spets:

Jag kan upplysa** om att i proposition 2009/10:80, som utgör förarbete till att “forskningens frihet” gavs grundlagsskydd så anges i anslutning till detta att just finansiärer äger rätt att sätta ramar (för den akademiska friheten):

”Resurstilldelning och villkor som ställs av t.ex. forskningsfinansiärer, uppdragsgivare och samarbetspartner kan även i fortsättningen ange ramar för forskningen. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller att det ställs krav på att all forskningsverksamhet som bedrivs i statlig, kommunal, landstingskommunal eller enskild regi måste omfattas av lagstiftning om skydd för forskningens frihet.”

Och hur skulle det annars vara: ”Jag har rätt att publicera i guldboksform: ro hit med en miljon”, skulle annars vara ett rimligt men självklart oansvarigt krav hos forskarsamhället.

Nåväl, lång ”rant”. Jag diskuterar gärna vidare, men prova att göra det på ett juste sätt. Till den som inte gillar planen, och jag kan gärna dela med mig om mina kritiska reflektioner med, men först när jag slipper försvara vad den faktiskt uttrycker, oavsett om jag håller med eller inte. Vidare föreslår jag att vi alla agerar konstruktivt och ger vårt strå till stacken för att bidra till att svara på hur ett hållbart publiceringslandskap skall uppnås.

___
* För mitt vidkommande och framför allt för min professionella gärning skulle det vara jätteintressant om ett sådant dokument finns, men tyvärr har det inte kunnat uppbådas (ping, om någon känner till det, så säg gärna till!).

** EDIT En tidigare version var väldigt oklar här. Jag städade lite i texten.

Plan S eller inte, det är frågan

Agnes Wold har gissningsvis plötsligt stött på Plan S genom ett öppet brev från 111 professorer och en krönika i SvD och fick ett spel: ”vansinnigt”, ”så dumt att man svimmar”, ”verklighetsfrämmande”, superlativen haglade. Det är ingen mening att återge alla tweets, men en av trådarna kan som utmynnar i mina kommentarer nedan återges här

Jag håller förstås inte med och är lite orolig över att forskare som borde vara mer à jour med den vetenskapliga publiceringskulturen – utanför sina egna snäva ramar – kan göra så grova förenklingar av ett så komplext fenomen och framför allt, fullständigt blanda bort korten, så till den milda grad att jag själv fick den kommentaren kastad på mig för att försöka bringa reda. Jag återger mina tweets, som jag menar ger en bra grund för att förstå problematiken och bilda sig en grundad förståelse om vad som står på spel. Jag har här lagt en källa till varje text för att underbygga mina argument:

Agnes, jag hoppas att du tar dig tid att sätta dig in i vad öppen tillgång faktiskt innebär och motiven bakom. Det är inte fluga (som internet!) utan en omvälvning av forskarsamhället som pågått lika länge som digitaliseringen. Det handlar inte om förbud, utan om tillgång. (1/6) [Se OpenAccess.se]

Jfr PubMedCentral och debatten kring dess etablering för tio år sedan. Förlagen skrek i högan sky, anställde PR-expert som gav dem argument för att stoppa PMC, samma argument som vi ser nu: ”friheten hotad!” och ”bristande kvalitet!” Konsultarvodet lär ha gått på $0.5M! (2/6) [Det är sant, jag lovar!]

Vi kan tala om det vetenskapliga normsystemet (CUDOS), mänskliga rättigheter (ja, faktiskt: artikel 27 är relevant) och vem som skall ha möjlighet att agera i vetenskapssamhället. Vet du om att inte ens högskolorna har tillgång till Nature, Science eller NEJM utan embargo? (3/6) [t ex NEJM på HB: 3 mån embargo]

Inte heller Lancet, men det har ingen i Sveriege, pga av att förhandlingarna, gällande just öppen tillgång och ett visst förlags föreslagna kostnadsökningar ej accepterades av våra rektorer. Hur tror du tillgången till publ. ser ut i övriga Europa eller söder om Sahara? (4/6) [Info om uppsägningen]

Plan S är ett aktivt (törs jag säga progressivt) men ej invändningsfritt sätt att stå upp för forskningens kommunalitet som forskningsråd i Europa samt andra org (Wellcome Trust, B&M Gates fund, RJ) + vidare stöd tagit ansvar för när resten av forskarsamhället halkat efter (5/6) [Plan S Funders and supporters]

Stödet för öppen tillgång är vitt och brett, inte enbart hos ”administratörer” (vilket nesligt främmandegörande!) och jag utmanar dig att nämna några forskningsaktörer i Sverige, så skall jag berätta året de skrev under upprop som i allt väsentligt går i riktning av plan S! (6/6) [Den här karamellen håller jag på(!)]

Source: https://wonderopolis.org/wonder/do-ostriches-really-bury-their-heads-in-the-sand/

Jag hoppas på konstruktiv debatt kring denna fråga, men oroas av att främst seniora forskare svarar med en sådan ryggmärgsreflex, utan att sätta sig in i frågan ordentligt. Men jag har hopp om att upplysning och fördjupning i frågan kommer att ge resultat. Framför allt tror jag att utkomsten av KB:s fem utredningsgrupper som sedan 2017 har arbetat med några av de kluriga frågorna kring öppen tillgång kommer ge möjlighet till mer initierad diskussion. [KB:s fem utredningar]

”Akademisk frihet kräver någon form av ansvar”

Debattartikel publicerad på SvD Debatt Måndag 26 november 2018

Hans Ellegren skriver på SvD Debatt 22/11 om akademisk frihet i relation till öppen tillgång (ÖT) till vetenskapliga publikationer och att den nyligen framkastade planS (som i korthet endast tillåter användning av omedelbart fritt tillgängliga publikationer när forskare slutredovisar sina projekt) utgör ett särskilt hot. Då dess innehåll endast presenterats i tio programmatiska punkter – eftersomförslaget till implementering publiceras först i denna vecka – är det svårt att göra några detaljerade analyser av dess verkan.¹ Ellegrens huvudpoäng är att en övergång till ÖT som anger under vilka former publikationerna skall tillgängliggöras inskränker den akademiska friheten. Även om jag är benägen att hålla med i princip, så menar jag att de komplexa villkor som gäller kring publicering (med såväl inomdisciplinära, policyrelaterade och ekonomiska komponenter) gör det svårt att beskriva det som om vi befinner oss i ett tillstånd av “publiceringsnirvana” som plötsligt hotas av ÖT.

Akademisk frihet är förstås en oomtvistlig princip för hela det vetenskapliga projektet, men kan inte existera utan någon form av skyldighet och ansvar. Inte minst Helsingforsdeklarationen från 1964 kringskär många friheter som tidigare missbrukats genom brott mot mänskliga rättigheter. Vidare innefattar högskolelagen, som Ellegren och andra har lyft till försvar för sin ståndpunkt, flera skrivningar som både begränsar och förtydligar vad denna frihet innebär. Där talas till exempel i fjärde paragrafenom hög kvalitet, effektivt utnyttjande av resurser och fortlöpande kvalitetsarbete. Särskilt den mellersta av dessa punkter är relevant i sammanhanget där öppen tillgång eftersträvar transparens i vad vi betalar för.

Det är dock förvånande att Ellegren lutar sig mot legislativa formuleringar till försvar, när det är just statens och EU:s (förmodade) inskränkning av friheten som problematiseras i debattinlägget. Jag brukar i ställetvälja vetenskapens eget normsystem som stöd. Där heter det till exempel i sociologen Robert K Mertons formulering att vetenskapen skall vara kommun(al)istisk, gemensamt ägd, universell i betydelsen att vetenskapens validitet (och utsträckt av mig för detta resonemang: rättigheten att tillgå dess resultat) skall vara oberoende av social eller personlig status.

Tillsammans med oegennytta och kravet på att vetenskapliga anspråk skall kritiskt granskas, framträder här, som jag ser det, en bild av ett vetenskapligt landskap där även rättigheten att tillgå vetenskapliga resultat är av högsta betydelse.

Intresseorganisationen Fair Open Access Alliance har i debatten kring planS formulerat liknande argument när de skriver att “din frihet att publicera varhelst du vill slutar där mina rättigheter att fritt läsa din forskning tar vid.”² För mig som är verksam vid en högskola i Västsverige som aspirerar till att bli ett universitet är detta ett högst relevant argument. För inte ens vårt biblioteks budget tillåter oss att hålla oss à jour med forskningsfronten på alla relevanta områden. Begränsningarna gäller till och med ledande tidskrifter som New England Journal of Medicine (embargo tre månader), Natures tidskrifter (embargo ettår) och Science. Så medan jag i dagkan publicera i dessa tidskrifter, så kan jag inte läsa dem omedelbart – i Sverige! Det är inte svårt att räkna ut att tillgången är sämre i länder med lägre anslag till forskningen och att forskningens fri- och rättigheter därmed skiljer sig över världen. Såväl Mertons ägande- och universalitetsprinciper är således skarpt kringskurna av den stängda tillgången till forskningspublikationer i dag.

“Hybridpublicering”som Ellegren framhåller för öppet tillgängliggörande är ett gissel. Formen skapades från början som en övergångsform på väg mot ÖT men har mer eller mindre permanentats då den utnyttjas av förlagen för att “dubbeldippa”,det vill säga att ta ut både prenumerationsavgifter och artikelprocesseringsavgifter (APC:er) för öppen tillgång. Det kan handla om 5 000 dollar för en enskild artikel samtidigt som transparensen är närmast obefintlig om vad det är vi faktiskt betalar för. Men det bör påpekas att planS alls inte förbjuder hybridpublicering, utan finansiärerna meddelarendast att de inte kommer bekosta den. Skälet till detta torde redan stå klart men belyses särskilt av följande episod. Vid det nyligen havererade försöket att börsintroducera förlagsjätten Springer/Nature framgick det att förlaget såg just dessa APC:er som ett sätt att påvisa potentiella vinstmarginaler för investerare eftersom avgifterna skulle kunna drivas upp av tidskrifternas så kallade journal impact factor!³

Avslutningsvis vill jag framhålla att Kungliga bibliotekets utredningsgrupper kring öppen tillgång⁴ aldrig föreslagit att endast publikationer i godkända tidskrifter skulle komma i beaktande när forskares meriter ska värderas. Detta gäller i synnerhet gruppen som i ett utkast som varit tillgängligt för “inspel” under oktober gett rekommendationer för hur öppen tillgång kan sättas i relation till meritvärdering och medelstilldelning. Genom sitt vaga påstående om att sådana tankar “florerat” försöker Ellegren smutskasta ett omfattande utredningsarbete om att hantera några av stötestenarna med öppen tillgång där ett drygt trettiotal företrädare från det breda akademiska landskapet i Sverige bidragit under det senaste året. Man kan fråga sig varför Kungl. Vetenskapsakademin inte bidrog till dess arbete genom att kommentera utkastens innehåll i den öppna inspelsrundan i stället för att döma arbetet på hörsägen.

Det är samtidigt intressant att Kungl. Vetenskapsakademin redan för tio år sedan anslöt sig till den så kallade Berlindeklarationen om openaccess,⁶ där undertecknarna bland annat avser att göra framsteg mot öppen tillgång genom att (i min översättning) “förorda att öppet tillgänglig publicering skall erkännas vid befordran och meritvärdering”. Det skulle vara intressant att höra hur de bidrar till detta i dag.

Gustaf Nelhans
fildr, universitetslektor i biblioteks-och informationsvetenskap och medlem i KB:s utredningsgrupp “Meriterings- och medelstilldelningssystemen i relation till incitament för öppen tillgång”

Fotnoter

  1. https://www.coalition-s.org/coalition-s-adopts-implementation-guidance/
  2. “Your academic freedom to publish wherever you want ends where my right to freely access your research starts”, https://www.fairopenaccess.org/wp-content/uploads/2018/10/Fair-Open-Access-Alliance-recommendations-Plan-S.pdf/
  3. https://www.timeshighereducation.com/blog/linking-impact-factor-open-access-charges-creates-more-inequality-academic-publishing
  4. https://openaccess.blogg.kb.se/samordningsuppdrag/utredningsgrupper/
  5. https://www.kva.se/sv/nyheter/akademien-stoder-fri-tillgang-till-forskningsresultat
  6. “Advocating that open access publication be recognized in promotion and tenure evaluation”, https://openaccess.mpg.de/Berlin-Declaration

 

Förordas verkligen öppen tillgång som ett meritvärde i sig och i vilken mån är den akademiska friheten hotad? Några reflektioner över den pågående debatten om öppen tillgång.

På professionsförbundets webplats har dess styrelsemedlem Magnus Nilsson publicerat en kort text som hävdar att det i flera sammanhang existerar en situtation där öppen tillgång till publikationer sägs vara upphöjd till en vetenskaplig merit i sig själv. Vidare hävdas och att öppen tillgång därmed skulle påverka forskningens frihet. Då såväl belägg som faktiska argument saknas, så har jag tagit mig friheten att försöka reda ut begreppen.

I korthet argumenterar jag för att det knappast finns någon som förespråkar att publicering med öppen tillgång skulle vara en merit i sig samt att argumenten om begränsad frihet är att dra dess innebörd för långt då argumentet därmed skulle kunna anläggas på en rad accepterade villkor för forskningens genomförande som vore de inskränkningar på den akademiska friheten.

Eftersom det inte är tydligt vem eller vad Magnus Nilsson argumenterar mot så är det omöjligt att sakligt diskutera frågan. Men då det samtidigt cirkulerar en så stor mängd osubstantierade resonemang kring öppen tillgång och dess eventuella effekter så skall jag skall ändå göra några försök. Jag tycker nämligen att det är märkligt att en diskussion som pågått under så många år skall kunna anses vara kontroversiellt eller kunna inskränka forskningens frihet.

Diskussionen kring öppen tillgång rör skenande prenumerationskostnader för biblioteken samt inlåsning av forskningsresultat som inte görs samhället tillgodo, vare sig till professioner, som sjuksköterskor och lärare i den offentliga sektorn eller akademikerkolleger i den globala södern som saknar enorma budgetar att köpa förlagens ”deals”. Detta samtidigt som forskarna står för en allt större andel av arbetet i relation till publicering (i form av den underliggande forskningen, manusskrivande, sakkunniggranskning, redaktörsarbete och i allmänhet både språkgranskning och ibland även textsättning då förlagens antingen slutat, eller erbjuder undermåliga tjänster). Till detta tillkommer att distributionen i allt högre grad sker genom digitala medier, där traditionell köp-sälj inte verkar på samma sätt. En distribuerad text i elektronisk form byter inte plats i fysisk mening på samma sätt som ett skickat tidskriftsnummer eller bokvolym, varför traditionella ekonomiska principerför att köpa och sälja en vara bryter samman. Man kan så att säga ”äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Samtidigt låter vi de ekonomiska villkoren för publicering kvarstå enligt traditionell modell. Gissa vilka som skrattar hela vägen till banken?

Jag uppfattar öppen tillgång är strävan att vända på ett icke fungerande publiceringssystem såväl vad gäller ekonomi och tillgänglighet och att se till att kostnader för vetenskaplig publicering skall stå i relation till faktiska kostnader och att forskningen därefter skall göras tillgänglig till mänskligheten utan barriärer. Mertons normer i ett nötskal och knappast något att ifrågasätta i sig själv.

Men vad som ifrågasätts i Nilssons korta inlägg på professionsförbundets sida är snarare former för publicering med öppen tillgång och att detta på något sätt skulle inskränka på forskningens frihet.

Jag vill därför klargöra tre saker. Knappast någon som aktivt arbetar med öppen tillgänglighet förespråkar att det skall vara ett meritvärderingskriterium på forskning i sig själv. Jag skulle helt enkelt vilja se vilka belägg som finns för detta påstående. Inte heller har några ansatser att införa inskränkningar av forskningens frihet presenterats den senaste tiden som står i konflikt med forskningens principer. Vidare vill jag understryka att öppen tillgång i sig inte är en publikationsform utan ett sätt att tillgängliggöra forskning som kan publiceras i många olika former, exempelvis i bokform, tidskrifter eller repositorier.

Det är också viktigt att betona att forskarsamhället inte verkar i ett vakuum och det går inte att ställa sig utanför omgivande samhällets krav på exemplevis ansvarsskyldighet eller någon form av ekonomisk robusthet. Eftersom högskolelagen används som slagträ i debatten så kan det vara på sin plats att påminna om att dess fjärde paragraf talar om att ”Verksamheten ska avpassas så att en hög kvalitet nås i utbildningen och forskningen”; att ”De tillgängliga resurserna ska utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.”, samt att ”Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna”.

Den springande punkten är om rådande modell för publicering står i samklang med denna paragraf. Under lång tid har det varnats för att den rådande situationen inte är hållbar och nyligen har Sveriges rektorer till och med valt att avbryta förhandlingarna med ett större förlag, när acceptabla ekonomiska villkor inte kunnat uppnås.

Alla som varit verksamma i forskning de senaste decennierna och sökt forskningsmedel måste ha noterat att finansiärer som VR, RJ, med flera sedan lång tid markerat att endast den forskning som publicerats öppet tillgängligt kan värderas i slutbedömningen av forskningsprojekt. EU-finansiering likaså, liksom andra internationella anslagsgivare som organisationer för välgörande ändamål som Wellcome Trust och Bill and Melinda Gates Foundation. Men det står var och en fritt att välja att inte söka och ta emot sådan finansiering, sköta sin forskning på sin kammare och ge ut den på källarhålsförlag, ”vanity presses” eller låsa in den i sin byrålåda. Men om du tar emot medel så förväntar sig finansiärena att forskarsamhället medverkar till att göra resultaten tillgängliga direkt.

För att ta ett mer aktuellt exempel som Magnus Nilsson eventuellt avser, ”Plan S” så finns där inga formuleringar om att öppen tillgång skall vara ett meriteringskriterium. Inte heller påtvingar den forskare en speciell publiceringsform, annat än att denna i sin tur skall erbjuda öppen tillgång. Däremot innehåller den ett djärvt förslag om att en specifik typ av finansiering för publicering inte längre skall accepteras som öppet tillgänglig. Vad som avses är så kallad ”hybridpublicering”, en metod som konserverar de skenande publiceringskostnaderna samtidigt som forskare betalar extremt höga artikelavgifter (”article processing charges”, APC:er) för att köpa loss sina publikationer. Dessa avgifter är i allmänhet långt högre än vad APC:erna för fullt öppna tidskrifter (tidigare kallad guld oa) är. Den bästa källan som finns tillgänglig har beräknat att europeiska forskare i snitt betalar €2.500 i APC för hybridtidskrifter, medan motsvarande kostnad för tidskrifter med öppen tillgång är €1.500 [https://treemaps.intact-project.org]. Vidare finns en rad publiceringsformer som tillämpar öppen tillgång där kostnaderna antingen tas på ett nationellt eller internationellt plan (sk “offsetavtal”), eller genom andra finansieringsmodeller som verkligen gör publiceringen “gratis” för forskarna. Huruvida Plan S modell för att begränsa förlagensmöjligheter att “dubbeldippa” kommer fungera är dock osäkert. Förlagen har nämligen redan funnit vägar runt hybridförbudet, genom att konstruera ”dubletttidskrifter” av sina framstående prenumerationstidskrifter, där samma redaktionsråd, submissionportal och till och med inriktning och layout på den ”nya” tidskriften blir resultatet. Den lilla skillnaden är att den nya tidskriften, i något fall med tillnamnet ”X” i titeln [se https://www.journals.elsevier.com/water-research-x], är en så kallad fullt öppet tillgänglig tidskrift finansierad genom APC:er eller genom kommande offsetavtal. ett annat namn för denna lösning skulle i akademin vara ”självplagiat”, något som räcker för att fälla forskare för oredlighet och som därför borde gå under beteckningen “klandervärd publicering, eller varför inte “predatory publishing”?

Enligt argumentationen i den korta texten på professionsförbundets sida så skulle öppen tillgång motverka forskningens frihet. Om så var fallet så skulle det vara allvarligt, men frågan är om det är sant. för med en sådan tolkning av ordet frihet så har publicering aldrig varit fri. Som forskare är du inte fri att fuska. Du är inte fri att plagiera andras verk. För att bedömas vid tillsättning eller befordran så skall forskningen vara sakkunniggranskad och i allmänhet publicerad, i vissa fall godkänns ”accepterad, men ännu ej publicerad forskning”. Är inte detta en inskränkning i forskarens frihet? Många tillsättningar efterfrågar internationell publicering och/eller specificerar tidskriftspublicering. Är inte också det att inskränka forskningens frihet?

För att återvända till högskolelagen, så innehåller den en mängd påbud som borde uppfattas som inskränkning enligt Nilssons principer: Samverkan med det omgivande samhället, att högskolan skall informera om sin verksamhet, forskningsresultat skall komma till nytta, främja en hållbar utveckling, jämställdhet, samt främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. Det intressanta är att öppen tillgång står i direkt positiv relation med samtliga av dessa påbud.

Jag ser fram emot att läsa Magnus Nilssons belägg för att öppen tillgång anförs som vetenskaplig merit i sig själv och faktiska argument för att öppen tillgång hotar den akademiska friheten i praktiken.

 

Gustaf

Vetenskapens normer: (epistemisk) kommunism?

Märk väl: det är en bloggpost, och som sådan är den behäftad med de fel och brister som en ganska snabbt författad text kan ha, men samtidigt förhoppningsvis av en viss fräschhet som en inte allt för redigerad och tillrättalagd text kan ha. Jag avser inte ändra i själva texten, men jag förbehåller mig rätten att ändra i mina ställningstaganden, särskilt om jag möts av goda argument! Den är också skriven efter privatforskarprinciper, alltså endast på basis av källor som jag funnit genom att söka på nätet, i Google Books eller nämnda forskares hemsidor. Jag förbehåller mig rätten att lägga till referenser mer formellt senare, men det bör gå att finna alla källor genom de uppgifter som anges i texten.

I Facebookgruppen Högskoleläckan pågår just nu en intressant diskussion där ett citat från ett uttalande om vetenskens ideal som jag gjort i en tidningsartikel kom att ifrågasättas. En forskare som jag inte känner tog en skärmdump ur ett lokalt forskningsmagasin vid högskolan i Borås som också publicerats på vår web, där jag uttalade mig som sakkunnig om öppen tillgänglighet till vetenskapliga publikationer i ett samtal med två kolleger vid lärosätet.

Ingressen till Facebookinlägget i ”Högskoleläckan” angav:

Olycklig formulering, eller en bra användning av “kommunistisk”?

“Vetenskap är kommunistisk; ingen äger något – alla delar är öppna, kritiska och så vidare.”

Därtill kom länken till artikeln, men inte den skärmdump som Facebook automatiskt gör när en webbadress anges, utan personen som lade upp den hade bemödat sig att göra en egen skärmdump där hela den strof där ovanstående sägs var markerad med rosa. Det skall nämnas att personen senare lade till en redigering där han erbjöd sig att ta bort inlägget ”om så önskas”. Det har jag inte önskat, men jag vill understryka att den bild som angör artikeln innehåller ytterligare två personer som är experter på öppen tillgänglighet i forskarvärlden, så kallad Open Access (OA), men som inte har något med denna diskussion att göra.

Diskussionen har gått fram och tillbaks och jag tänker inte uttala mig om själva diskussionen här, den har gått relativt civiliserat till, för att vara ’läckan, men jag har bestämt mig för att försöka formulera ett svar som reaktion på den sakliga kritik och diskussion som förts.

I huvudsak berör jag tre saker här: är kommunism ett så besudlat ord att det inte går att särskilja dess användning från en totalitär politisk och social situation som lett till mängder av människors lidande och förlust av liv, sedan om vetenskap och allmänhet skall skiljas från varandra och sist något om vad vetenskapens öppenhet får kosta och en liten bonus.

Jag vill börja med att understryka att valet av ord är högst medvetet, men också att jag förstås är medveten om det ”bagage” som det kan tänkas föra med sig. Men i det vida forskningsfält som jag tillhör vetenskapsteori, eller mer allmänt ”forskning om forskning”, som intresserar sig för såväl vetenskapens fundament, historia, processer och sociala funktioner, psykologi som kanske till och med, dess många ”stammar” så används i hög grad begreppet communism när forskarna talar om den epistemiska normen att vetenskapen både till sitt innehåll och till sitt praktiska genomförande skall vara fri, tillgänglig och möjlig att kritiskt granska av var och envar. Det betyder inte att den faktiskt är det, vilket exempelvis Ian Mitroffs studie om ”mot-normer” från tidigt 70-tal visar, liksom John Zimans förslag att motnormen för communism skall utläsas ”proprietär” vilket också är ett uttryck för denna diskrepans mellan ”bör” och ”är”. Omedveten om detta föreslog mig en doktorand nyligen ”partikulär” som motnorm när förutsättningarna för det egna forskningsprojektet diskuterades i ett papper.

Alltså, förutom Robert K. Mertons ursprungliga formulering av CUDOS-normerna som communism, universalism, disinterestedness och organized scepticicism i uppsatsen The Normative Structure of Science omtryckt i The Sociology of Science: Theoretical and Empirical Investigations (1942/1973)[1] så används termen i fackböcker som Sismondos Introduction to Science and Technology Studies (2009), Peter Godfrey-Smiths Theory and Reality: An Introduction to the Philosophy of Science (2003) och The Routledge Companion to Philosophy of Science (Psillos och Curd, 2013), likväl som den av mig i Facebooktråden nämnde Mertonmedarbetaren Stephen Cole (2004) i nutid, till synes utan att själva reflektera över att det skulle kunna finnas några problem. Det kan tilläggas att ytterligare en gemensam nämnare är att alla ovanstående böcker har författare som verkar som professorer vid stora amerikanska universitet och givet hur polariserat det samhället är när det gäller dessa ideologiska frågor, så är det anmärkningsvärt att det inte verkar vara något problem där.[2]

Det skall också nämnas att det finns de som har fört in det lilla al:et så att det i stället uttyds communalism, t ex The Oxford Handbook of Philosophy of Science (Humphreys, 2016). För övrigt var det en annan vetenskapssociolog, Bernard Barber, som i sin Science and Social Order (1952) påpekade att termens politiska och ideologiska betydelse var problematisk och föreslog att den skulle ändras till communalism. Likväl används originallydelsen i omtrycket av Mertons uppsats 1973.

Barber är dessutom intressant, för han relaterar communalism direkt tillbaks till Marx genom att sätta samman det med den gamla slogan ”From each according to his abilities, to each according to his needs” (Marx, 1875). Notera också att det endast är vetenskaps(män) som har rätt att dela samlade kunskaper. Vetenskapen vid mitten av förra seklet var inte öppen: vanligt folk omnämns inte beröras av denna rätt. Det är också lite paradoxalt att Merton valde termen trots att han enligt D.M. Millers uttryck var en utpräglad anti-marxist och att hans syfte (likt Weber’s) var att påvisa ”the essential importance of Western, capitalistic and individualistic values for the development of science” (Miller, 2012 i Integrating History and Philosophy of Science: Problems and Prospects s 36). Här kommer vi till frågan om externalism och internalism och något som kan kasta ner oss i kaninhålet till att debattera relativism, men låt oss bara säga att Merton antagligen snarare skulle ha valt epistemisk kommunism som term och att han gjorde en demarkation mellan vetenskap och allmänhet. Antagligen var han också lite naiv, eftersom han i den ursprungliga framläggandet av termen hänvisade i huvudsak till den brittiske vetenskapshistorikern J.D. Bernal, som man med rätta kan kalla marxist. Och kanske var Merton dessutom ännu mer elitistisk, hans mest kända tes förutom CUDOS-normerna är Matteusprincipen: ”Till den som har skall varda givet” (fritt ur Nya testamentet), något som idag är väldigt tydligt i bibliometriska analyser där det verkar finnas en viss ”halo-effekt” där vissa forskare blir extremt välciterade, medan annan forskning som bedöms vara av samma kaliber inte alls når samma erkännande i termer av citeringsstal. Matematiskt beskrivs detta av Zipfs lag, eller Paretoprincipen som enkelt uttryckt beskriver att en liten andel av en population står för merparten av dess genomslag.

Mertons normer är således ett ideal, ett ouppnåeligt mål att sträva efter och i detta hänseende likt politiska ideologier, oavsett färg eller form eller plats på vänster-högerskalan.

Jag har ovan visat att min användning av kommunism är väl belagt i den nutida litteraturen på området. Men jag hävdar också att det är motiverat att använda det även när jag talar med en publik som inte kan förväntas vara vetenskapligt skolad. Nu skall det sägas att artikeln som skärmdumpas i början av Högskoleläckans tråd är i Högskolan i Borås påkostade forskningsmagasin 1866 som kanske inte i första hand vänder sig till en obestämd ”allmänhet” utan ganska direkt till politiker, anslagsgivare och näringslivet som förhoppningsvis skall fatta intresse för vår forskning och kanske även utmanas av den.

Det här är en är en ideologisk fråga! Men inte om politiska ideologier som aldrig har intresserat mig särskilt mycket, om någon nu skulle till att undra. I stället handlar det om demarkationskriteriet mellan vetenskap och allmänhet och kanske är det då en pedagogisk fråga med. Att popularisera har ofta kritiserats för att det innebär att man måste tillrättalägga forskningen så att den blir begriplig för allmänheten som är mindre kunnig och har brister i sin förståelse om hur vetenskapen fungerar. Det kallas ibland ”the deficit model” och lösningen skulle då vara att skydda dem från alla osäkerheter för att i stället med ett enkelt och tillgängligt språk förmedla innehållet utan alla de tvetydigheter och försiktighetsmodaliteteter som annars omgärdar den vetenskapliga praktiken. Skulle det här vara påkallat att skydda läsaren från ett etablerat vetenskapligt begrepp som eventuellt skulle kunna väcka anstöt?

Jag menar att det inte skall vara någon väsensskild skillnad mellan hur man talar om vetenskap och forskning inom och utom akademin utan att det snarare handlar om hur man ramar in sina budskap för att göra det tydligt begripligt. I artikeln som tråden handlar om gör jag det genom att precisera vad jag menar genom att både kontextualisera mitt resonemang till ett historiskt skeende och att ange att jag talar om normer (se ovan). Därtill genom att precisera vad jag menar med kommunistisk: öppenhet och ett kritiskt förhållningssätt, saker som alluderar på de övriga CUDOS-normerna med. Men visst är det ett litet dilemma här och valet av begrepp måste därför göras så att det kan ges den betydelse som jag avser, men samtidigt inte missförstås. Om vi nu ändå skulle kosta på oss att byta begrepp, eftersom det är så besudlat, vad skulle jag då säga? Direktöversättningen av communalism är kommunalism. Jag är inte säker på att det är mer begripligt för läsaren. Det finns risk att det uttolkas som ”kommunalt” i en snäv bemärkelse där forskare skulle betraktas som ”kommunalråd”, alltså ganska långt från den ifrån det ideal av öppenhet och autonomi som efterfrågas? Därtill, har någon slagit upp ”communal” i ett lexikon? Det finns rätt taskiga konnotationer av det begreppet med, om än kanske inte i allmänhetens medvetande eller mitt, innan jag slog upp det. Och kollektiv är alldeles för oprecist och kollektivt ägd får det att låta som en vara eller gods. Möjligen skulle gemensam fungera men jag är rädd att det är ännu vagare, särskilt om vi sätter saken i relation till ämnet för den ursprungliga artikeln.

Relativt open access, vilket som sagt var föremålet för hela artikeln finns det en ännu starkare ideologisk poäng med att använda det i och för sig besudlade men samtidigt ursprungligen väldigt innehållslika begreppet kommunism, som ovanstående alternativ saknar.

För givet att vetenskapen enligt Mertons normsystem skall sträva mot epistemologisk kommunism så är det nuvarande publiceringssystemet en hämsko för denna öppenhet. Om vetenskapen faktiskt skall vara tillgänglig för alla och inte enbart de med biblioteksaccess vid de större universiteten eller tvärdyra medlemskap i vetenskapliga organisationer, så måste sättet som vetenskaplig publicering görs på ändras. Detta är den ideologiska fråga som en stor del av den ursprungliga Open Accessrörelsen främst inom biblioteks- och informationsvetenskap, tar sin utgångspunkt i. Det har ofta rapporterats att Elsevier har en markup på sina tjänster på upp emot 40 %, en siffra som inte ens hypade teknikföretag som Apple når upp till. Men det finns en del som talar för att det inte är rekordet och att det finns förlag som ligger flera tiotal procent högre. De har bara inte uppmärksammats för det, eftersom detta är uppgifter som kan vara svåra att belägga, årsredovisningar och andra kontrollmekanismer till trots. Samtidigt jobbar de flesta akademiker gratis genom såväl redaktörskap och sakkunniggranskning som genom att skänka bort sina manuskript och till och med sina rättigheter till dem direkt till förlagen utan annan ersättning än att i bästa fall erhålla en citering som kan utläsas i ytterligare ett kommersiellt företags (denna gång antingen ovan nämnda Elseviers Scopus, eller den av ett bankkonglomerat med Baring Bank i spetsen: Clarivate Web of Science).

kommunism spelar faktiskt en viss ideologisk roll här, som är tydligt ovan. Dessutom hänfördes termen ursprungligen såväl hos Merton, som hos Barber, till Marx och möjligheten att den utopiska synen på ägande åtminstone skulle kunna bli social verklighet i vetenskapen!

By Amada44 (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons [https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3AAttention_Sign.svg]

Till sist, att byta en term för att den eventuellt kan missuppfattas av personer som inte kan (eller vill) se bortom en ideologiskt enkelspårig föreställning av dess enda betydelse? Finns det då inte en risk att vi hamnar i samma situation som i den så kallade identitetspolitikdiskursen, där människor måste skyddas från vissa begrepp eller händelser? Jag brukar alltid triggervarna när jag pratar med nya studenter om de mest ohyggliga forskningsetiska överträdelserna i modern tid, men frågan är om jag nu måste göra det innan jag talar om framväxten av vetenskapens ethos???

[1] Notera att Meron använder communism i uppräkningen av CUDOS normerna i början av texten, men att han sedan sätter ordet inom citationstecken, ”Communism” när dess innehåll fördjupas senare i texten. Det är också värt att notera att den ursprungliga lydelsen faktiskt används i den omtryckta boken från 1973 men att han i texten på sid 274 också hänvisar till ”the communal character of science” i vidare beskrivningen av tesen.

[2] En sökning i Google Books på [“philosophy of science” merton communalism] (76 träffar) respektive [“philosophy of science” merton communism] (415 träffar) är inte helt meningsfull eftersom det dels finns överlapp och dels nämns den politiska ideologin communism i böcker som relaterar till merton utan att hans normer åsyftas, men det kan ändå ge viss vägledning till hur begreppet används. Ofta framgår det redan av den korta beskrivningen under respektive bok.