Med jämna mellanrum presenterar bekymrade forskare alarmerande uppgfter om att ett specifikt avtal eller en specifik praktik som de ogillar premieras i ett myndighetsbeslut eller avtal som exempelvis Bibsam tecknar. Medan det kan vara relevanta påpekanden missar dessa ofta sin poäng när de endast fokuserar på en enstaka aktör eller är så bombastiska att det är svårt att riktigt ta argumenten på allvar. Problemet är att det saknas intresse att diskutera hur kvalitet, tillgång och tillfälle till vetenskaplig publicering hela tiden står i förhållande till varandra.
Exempelvis kritiseras de tre forskningsfinansiärena Formas, Forte och Vetenskapsrådet för att de tagit inriktningsbeslutet att endast finansiera förlag som publicerar fullt öppet tillgängligt material. Men i debatten är det oftast ett eller ett par förlag som pekas ut som föremål för kritiken, istället för att lyfta blicken och diskutera den bredare problematiken.
Ett sådant inlägg gjordes nyligen på Högskoleläckan. Jag kände mig föranledd att kommentera de olika rollerna i det svenska systemet och avslutade med nedanstående kommentar (svagt redigerad för att utesluta hänvisningar till personer).
“…[B]ibsam finansierar inte, utan förhandlar [avtal med vetenskapliga förslag] på basis av sin antagna handlingsplan att sträva mot fullt öppen publicering. I vanliga fall är det lärosätena som väljer att ingå avtal på basis av förhandlingarna, men […] detta en speciell situation, eftersom finansiärerna valt att gå in med finansieringen.
Därför är det relevant att framhålla att det är formen för öppen tillgång, alltså förlag som ej blandar prenumerationskostnader och författarkostnader (så kallad double-dipping) och inte specifika förlag som är föremål för beslutet, inte ett specifikt förlag (MDPI) som din post gör gällande. Bland andra, och rimligtvis i mångas tycke legitima förlag som finansieras, nämns PLOS, E-life, Copernicus som knappast kan betraktas som oseriösa aktörer.
Problemet, […] är att vissa förlag, och kanske särskilt specifika tidskrifter med tvivelaktiga publiceringspraktiker freeridar på dessa avtal. Tidigare har VR:s generaldirektör angett att just MDPI skall uteslutas. [Det ryktas] att så inte kommer ske. Det blir intressant att se vad som kommer ut av detta. Rimligtvis behöver vi utveckla ett mer finmaskigt nät för att täcka in de aktörer vi vill premiera.
Men ur ett bredare perspektiv är det inte lika lätt att kategorisera traditionella förlag som alltigenom goda, inte ens i jämförelse med MDPI. Elseviers vinstmarginal på 38% kan vara en indikator. MDPI å sin sida håller den uppgiften hemlig, vilket är problematiskt (en fem år gammal uppskattning på bloggen The Scholarly Kitchen anger 1-6% vinst på artikelnivå, vilket å andra sidan låter väldigt lågt).
En annan indikator är masspubliceringar i tidskrifter som finansieras via författaravgifter, där det finns stark kritik mot att kvantitet går före kvalitet och att sakkunniggranskningen blir lidande. En snabb uträkning [baserad på data från JCR och 2024 års JIF] som jag gjorde visar att SpringerNatures Scientific Reports (75,019 publiceringar 2022-23) varav 96% med APC ($2390 i listpris) skulle gett dem 172 miljoner dollar i intäkter. Som en jämförelse: den hårt kritiserade Sustainability från MDPI, som ej indexeras i Norge eller Finland längre, publicerade 44,936 artiklar under samma period, 99 % med APC (~$2750) vilket skulle motsvara 122,5 miljoner dollar. Båda tidskrifterna är starkt kritiserade, den ena från ett traditionellt förlag och den andra från ett fullt öppet. Jag ser inte någon större skillnad.
Det är inte endast ens sak som är rutten inom vetenskaplig publicering och därför är det viktigt att forskarsamhället som en viktig aktör agerar proaktivt och tar plats i biblioteksråd och andra samtal om vetenskaplig publicering så att vi tillsammans med finansiärer och bibliotek kan verka för bättre förutsättningar för vetenskaplig kommunikation.”
