Angående arXiv som giltig publiceringskanal för öppen tillgång / Plan S

Diskussionen om varför arXiv svårligen kan fungera som etablerad publiceringskanal för öppet tillgängliga alster har stötts och blötts i Högskoleläckan en mängd gånger. Nedan försöker jag presentera argumenten så tydligt som möjligt för att visa varför arXiv, i sin nuvarande form, svårligen kan accepteras som ändstation för vetenskaplig publicering enligt öppen tillgång, men väl som kommunikationskanal för forskning ”in progress”. Texten var från början skrivet som en kommentar i ’läckan, men pga dess längd valde jag att lägga den här i stället. Jag har låtit det behålla sin argumenterande ton, så ursäkta om den är lite förmanande.

För att klargöra frågan om *rXiv och öppen tillgång en gång för alla:

– Ett av de viktigaste argumenten mot öppen tillgång är att det finns risk att kvaliteten hotas, sant?

– Preprintarkiv som arXiv saknar inbyggda system för sakkunniggranskning, eller hur? (ja, jag vet att man kan uppdatera arXiv-versionen med accepterat manus, men handen på hjärtat, hur ofta sker det i praktiken?)

– Ergo: preprints kan inte ses som en slutprodukt för vetenskaplig forskning. Det betyder inte att de inte fungerar just som preprintservrar för utbyte mellan forskare. Och ingenting hindrar oss från att fortsätta använda preprints för att kommunicera vår forskning under tiden som den sker.

Men! Mig veterligen, och rätta mig gärna om jag har fel, så kräver de flesta discipliner att forskare redovisar sakkunniggranskade publiceringar vid meritering. Denna post utgår från en diskussion som jag hade med två professorer i fysik vid GU/CTH och mina exempel är därför hämtade ur naturvetenskap. Jag är förstås inte expert på publiceringstraditionerna i varje enskilt ämne, men jag är rätt säker på att det är ovanligt med doktorsavhandlingar som släpps upp utan en enda sakkunniggranskad publikation i fysik. Och om vi läser ”Regler för antagning av oavlönade docenter vid Naturvetenskapliga fakulteten vid GU” så anges där:

Den vetenskapliga produktionen i de naturvetenskapliga ämnena dokumenteras vanligen i form av originalarbeten, det vill säga artiklar som är tryckta eller accepterade för publikation i välrenommerade internationella vetenskapliga tidskrifter med referee-system. Manuskript som ännu inte är accepterade och som den sökande önskar få beaktade, ska vara i sådant skick att de kan bedömas av sakkunniga.

 

Chalmers instruktioner är mer sparsmakade och inte lika tydliga med sakkunnigförfarandet. Där anges (generellt för alla discipliner) att sökande skall: ”ha publicerat sig i erkända, vetenskapliga tidskrifter eller samlingsverk i enlighet med existerande internationell publiceringstradition inom ämnet.” Men i checklistan som länkas från samma sida så anges att ansökan skall innehålla: ”Publikationslista som tydligt anger publikationer som publicerats i tidskrifter, etc. med referee-förfarande. ”

Min poäng är att öppen tillgång behöver en/flera modeller för publicering som är långsiktigt hållbar(a). Repositorier är som jag visat ovan en av de många vägar som forskare delar sina resultat med varandra, men jag skulle vara förvånad om regeln i fysik är att preprints är en acceptabel slutprodukt. Om man tittar på dessa fysikprofessorers publikationslistor i Google Scholar så är det genomgående högimpacttidskrifter och eller -konferenser, åtminstone bland de 100–200 mest välciterade publikationerna. arXiv finns där, men de publikationerna framstår inte som de med störst citeringsgenomslag, oavsett vad det exakt är ett mått på. Mitt intryck är att fysik, likväl som andra vetenskapliga discipliner betraktar sakkunniggranskning som om inte nödvändig, så åtminstone en viktig komponent för att bedöma vetenskaplig kvalitet.

 

Coda. Det ser dock ut som det finns en möjlig väg ut ur den problematiska situationen gällande hur preprint skall betraktas i relation till öppen tillgång. Om man går in i arXiv så ser man att vissa preprints har försetts med information om att manuskriptet har publicerats i tidskrift. Om man tar länkat preprint som exempel så framgår dessutom att manuskriptet har reviderats med ytterligare information. Om det gick att föra in information i arXiv om att manuskriptet är det slutgiltigt accepterade alstret för publicering (oavsett om det är typsatt i tidskriftens layout) OCH om all text och data var maskinläsbar XML-format (jag talar om artikelns data och inte eventuella dataset som forskningen bygger på, de täcks inte av Plan S), så ser jag inget hinder mot att lobba in arXiv som en giltig publiceringskanal för Plan S. Givetvis måste den uppfylla CC-BY, men det ankommer på tidskriften den är publicerad i och har inte specifikt med arXiv som eventuell publiceringskanal att göra Jag skulle med glädje argumentera för den saken, men det kräver som sagt bekräftelse på att artikeln är sakkunniggranskad och att den är maskinläsbar i XML-format.

Leave a Reply