Forskningspropositionen öppnar för fler frågor om prestationsbaserad resurstilldelning

Så var det klart: Ingen omfördelning baserad på prestation (publicering och citering) för 2017 men däremot avisering om ett införande (när?) av en modell för samhällsimpact som VINNOVA tagit fram. Sedan en ny utredning som skall ta fram en modell för resurstilldelning som skall presenteras i budgetpropositionen 2018.

Cat picture borrowed from https://twitter.com/AcademiaObscura

Den aviserade ökningen av miniminivån från 8k till 12k (SEK) per student som i DN-debattartikeln endast angavs gälla högskolorna var förstås en otydlig formulering och innebär även en generell ökning även för universiteten. Synd, för annars hade det kunnat leda till att det faktiskt blev en reell ”utsmetning” av anslagen som de stora jättarna ofta beklagat sig så över, men som knappast skett i praktiken. Under 2009-2016 har endast 10 % av anslagen tilldelats till högskolorna och de nya universiteten (s.56).

Det hela är lite förvirrande, särskilt som det innebär att ryckigheten i hur resursfördelningen skall gå till fortsätter. Till exempel förklaras förra årets modell där alla lärosäten fick minst 5 miljoner, oavsett hur de presterade i kvalitetssnurran med att det skett vid flera tillfällen och att det hade som syfte att fler lärosäten skulle få ”möjligheter att utveckla sin forskning och utbildning på forskarnivå” (s.57). Men var det inte konstigt att Stockholms universitet var en sådan vinnare i den omfördelningen då de tilldelades över 22Mkr för att täcka upp för brister i fördelningsmodellen?

Så trots att regeringen fortsatt ställer sig bakom en prestationsbaserad tilldelningsmodell, så väljer den alltså att justera den med egna kriterier (eller för nästa år ingen omfördelning alls!) vilket innebär att det i praktiken är väldigt svårt för lärosätena att relatera till dess väntade utfall.

Hela propositionen finns tillgänglig här: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2016/11/prop.-20161750/

Det finns massor av andra intressanta aspekter gällande öppen tillgång till data och SwePub, men det får vänta tills jag är tillbaks från veckans begivenhet, workshopen: Accelerated Academy i Leiden. Mitt bidrag heter The performativity of the citation (länk till ppt och abstract kommer efter presentationen).

Självreferenser: missbruk av självcitering eller erkänd praktik att göra forskningsresultat kända

© Gustaf Nelhans 2012

Jag har gett mig in i en debatt om självrefererandets vara och inte vara, som förts på ett antal platser på internet. Då den skett på många ställen och ibland under refuserade former eller i direkt konversation med andra debattörer och kommentatorer, erbjuder jag mina inlägg, samt referat och länkar till andra författares bidrag i denna bloggpost.

Först skrev Phil Davis ett inlägg på bloggen Scholarly Kitchen i februari betitlat ”When Journal Editors Coerce Authors to Self-Cite”: http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/02/02/when-journal-editors-coerce-authors-to-self-cite/ där han diskuterade data från en studie där forskare hade tillfrågats om hur de såg på tidskriftsredaktörers näst intill praxisförfarande att föreslå eller till och med byta ut referenser i inskickade manuskript till referenser i den egna tidskriften. I kommentarsfältet framkom åsikter att detta var en ohederlig verksamhet, men också, från en redaktör kommentaren att det kanske finns ohederliga tidskrifter, men inte i ”våra tidskrifter”, författat av en redaktör för ett mellanstort förlag som utpekats i studien.

Kommentarerna innehöll alltså dels åsikten att det främst fanns anekdotiska indicier på att redaktörer tvingade författare att ta med självreferenser till tidskriften i sina manuskript och dels, att om det händer, så händer det åtminstone någon annan stans.

Då jag hade uppgifter som faktiskt motsade dessa båda ståndpunkter, publicerade jag följande kommentar:

”This is more than anecdotal! I have found an example were an editor-in-chief of an ISI-indexed journal in “health sciences” urges reviewers to make sure submitted manuscripts include self references to the same journal. In the instructions for reviewers, there is a numbered list describing requirements about the length of the manuscript, number of words in the title (a maximum of 12), number of keywords (max 10), and a comment that the keywords should reflect the words in the title and appear in the abstract. But what stands out in the list was the following passage:

“5. Manuscript should refer to at least one article published in ‘*** Journal of *** Sciences’ [the title of the same journal]”

One could assume that this is expected to be a reference to an article that has some bearing on the manuscript at hand, but it is not stated. On this issue, it seems like the question of self citations has been around for a long while and to me, the biggest concern seems to be how to distinguish whether a specific instance of journal self citation is a valid one or not. The question “What is appropriate self referencing” is not as clear cut as it could seem. Given that there could be a variety of reasons for citing a specific reference, it could very well be a grey zone here, where no clear answers could be given.

Nelhans, G, 2012-02-03 kommentar till bloggposten http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/02/02/when-journal-editors-coerce-authors-to-self-cite/

Till svar fick jag en fråga av Professor Barbara Fister (ibid.) varför jag hade valt att anonymisera tidskriften samt chefredaktörens namn då det ju ledde till att det både var omöjligt att kontrollera mina uppgifter och att sätta press på tidskriften att sluta med denna praktik.

När jag i min tur besvarade henne bredde jag ut texten om att jag var av uppfattningen att krav på självcitering inte alls var någon ovanlig praktik och att jag därför inte ansåg att det var viktigt att utsätta just denna tidskrift för press, då den knappast var ensam om sitt förfarande. Tyvrr refuserades detta inlägg av Scholarly Kitchens redaktörer, varför Fisters kommentar fick stå obemött. Dock svarade jag i ett e-postmeddelande som jag delger här:

“Thanks for your response, the reason is that I see no reason naming “one bad apple” not recognizing that this is part of what seems to be a larger issue in the “impact turn” within scholarly authorship judging by the study referred to above. One could argue that this is a pretty predictable response from researchers/editors/publishers wanting to maximize their impact (if stating it in common science policy terms) or maximizing the reach of the contribution to your peers (taking into account that most readers will have back issues of the same journal readily available while a reference to an obscure journal that is not electronically available (worst case scenario) will be harder to get by to). I think it is better to discuss this issue at a general level and my contribution was thought of as a specific example of how it could look that might interest someone.”

Nelhans, G, E-mail till Barbara Fister, 2012-02-04

I april togs frågan om självciteringar upp på bordet av Scholarly Kitchen igen: I bloggposten ”Emergence of a Citation Cartel”: http://scholarlykitchen.sspnet.org/2012/04/10/emergence-of-a-citation-cartel/ återgav Phil Davis hur han hade identifierat en tidskrift som på fyra år hade dubblerat sitt värde på Journal Impact Factor från ca 3 till 6 under väldigt speciella omständigheter. Det visade sig nämligen att två andra tidskrifter inom det medicinska området stod för en extremt hög andel av referenserna till den första. I ett fall rörde det sig om en artikel med 450 referenser till den specifika tidskriften, för vilken författarna till artikeln dessutom var chefredaktör, respektive medlemmar av den misstänkt olämpligt uppträdande tidskriftens vetenskapliga redaktionsråd. Således fanns det nu inte bara fakta som kunde bevisa att redaktörer faktiskt tvingade författare att referera den egna tidskriften, utan till och med fall där redaktörerna själva, var involverade i vad som brukar benämnas ”gaming the impact factor”!

I kommentarsfältet framstod åter igen kommentarer om att detta var ”outrageous”, tacksamhet över att detta fall hade blivit ”hunted down”, ”amazing” och andra kraftfulla uttryck. Men det framkommer också kommentarer från företrädare för Thomson Reuters som beskriver hur företaget utvecklar metoder att automatiskt identifiera denna typ av beteende, på såväl tidskriftsnivå gällande självciteringar eller kartellbeteenden.

(Senare har även en intressant diskussion utspelat sig där företrädare för en av de tidskrifter som stod för ett stort antal av de misstänkt olämpligt fabricerade referenserna har försökt bemöta kritiken efter att deras tidskrift avförts från Thomson Reuters Journal Citation Reports. Se även tidskriften  Medical Science Monitor i förteckning på följande länk: http://admin-apps.webofknowledge.com/JCR/static_html/notices/notices.htm.)

När denna bloggpost annonserades på e-postlistan SIGMETRICS-List, som är en ”Virtual Special Interest Group” of the American Society for Information Science and Technology kom den att diskuteras av Open Access Evangelisten Stevan Harnad i ett inlägg betitlat Online Academic Abuses and the Power of Openness: Naming & Shaming: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;aepqBA;20120410072602-0400

© Gustaf Nelhans 2012

Åter igen var diskussionen om att namnge och ställa syndare i skampålen i full gång, vilket kan utläsas i texten på länken ovan, men också att Open Access skulle vara lösningen på problemet. Om bara all publicerad forskning var tillänglig fritt för var och envar, skulle man kunna utveckla metoder att identifiera denna form av missbruk, men också att OA skulle vara ett medel för att exponera och straffa dem som utfört dem, var hans huvudsakliga argument.

Till detta anförde jag följande kommentar som postades till SIGMETRICS-List http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;U8f76g;20120410144317%2B0000:

Dear Professor Harnad,

    I believe that it is not always easy to identify the motives behind specific instances of self references (although in the case at hand, the number of mutual citations identified seem to speak for themselves…). The practice of self citation is (as you acknowledge) not in itself a bad thing, but the problem is how to distinguish its legitimate use from its abuse. This is equally valid on the individual level as in editor-suggested references. I would like to draw into attention an exchange about these matters from 1997, where Eugene Garfield stated:

“Recognising the reality of the Matthew effect, I believe that an editor is justified in reminding authors to cite equivalent references from the same journal, if only because readers of that journal presumably have ready access to it. To call this “manipulation” seems excessive unless the references chosen are irrelevant or mere window dressing.” (Garfield, Eugene. 1997. Editors are justified in asking authors to cite equivalent references from same journal. BMJ 314 (7096):1765. http://www.bmj.com/content/314/7096/1765.2.short )

My question is if there could exist any method of identifying “bad apples” that does not account for the specific context in the article in which the reference is placed. In my understanding of the problem, the proposed way of using statistical methods for identifying baselines for self citations in various fields could be one important step, but I wonder if it would suffice to make the identification process complete?

Best regards,

Gustaf Nelhans

University of Gothenburg, University of Borås,

Sweden

Nelhans, G: E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-04-10 http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;U8f76g;20120410144317%2B0000

Av någon anledning valde Harnad att inte svara mig (med största sannolikhet missade han mitt inlägg) men nu, mitt i sommaren, när jag själv för första gången på flera veckor tog en titt i min e-postlistemapp innehållande över 1900 meddelanden, uppträdde plötsligt ett svar från Stevan Harnad. Re: Online Academic Abuses and the Power of Openness: Naming & Shaming: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;%2BOgAwQ;20120731100248-0400 Och så var diskussionen igång igen, nära fyra månader efter att jag skrivit min kommentar. Tydligen hade han blivit uppmärksammad på den nu och bestämt sig för att svara. I svaret, som till punkt och pricka följer på mina frågor och ståndpunkter erbjuder Harnad en intressant utblick över framtida möjligheter att med text analytiska, matematiska och statistiska metoder identifiera kandidater för missbruk som sedan kan analyseras manuellt genom mänsklig evaluering. Inte desto mindre fann jag följande uppsummering av Harnads ståndpunkt intressant:

Global OA not only provides the open database, but it provides the (continuous) open means of flagging anomalies in the population pattern, checking them, and naming and shaming the cases where there really has been willful misuse or abuse.

It’s yet another potential application for crowd-sourcing.

Harnad, E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-07-31: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;%2BOgAwQ;20120731100248-0400

Roligt också att Eugene Garfield såg Harnads svar och (oturligt nog) felaktigt korrigerade honom för att ha gett en mindre lämplig länk till en kommentar som Garfield själv hade gett femton år tidigare och som jag hade använt som argument för att hävda att tidskriftsredaktörers förslag om referenser från den egna tidskriften inte per automatik måste betraktas som ett missbruk. Garfields uppfattning 2012 är därför intressant att referera här:

Unfortunately my comments have been distorted in some cases to justify deplorable excesses in the use of references to the same journal when I emphasized that such references should be relevant and not mere window dressing– a blatant attempt to increase the impact factor of the journal in question.

Garfield, E-mail till SIGMETRICS-List, 2012-07-31: http://listserv.utk.edu/cgi-bin/wa?A2=sigmetrics;S8L%2FlA;20120731214459%2B0000

Min slutkommentar, som jag valde att inte skicka till e-postlistan utan direkt till Harnad och Garfield innehöll följande text:

Dear Professors Garfield and Harnad, thank you both for commenting, (I decided to take my response off the Sigmetrics list so that it doesn’t get spammed with comments).

It was I who posted the link to the article back in April not checking if it was available outside the university networks. Thanks for sharing a more accessible way to get to it.

Its usage was simply to argue that individual self citations, as well as editor’s proposals of articles to cite within the same journal should not necessarily be seen as a bad thing per se. Instead, I argued that one would need to analyze the context (within the text) of the cited reference made to be able to judge its status, if indeed such a black-or-white scenario for judging self citations exists…

The question implied, to which Professor Harnad gave many interesting and valuable insights, was therefore if it would be possible to do this based on computations and statistics or if it would require skillful manual labor to make such evaluations. Maybe a combination is the best that could possibly be attained?

Gustaf Nelhans: E-mail till Eugene Garfield och Stevan Harnad,  2012-08-01.

Om detta är sista ordet eller om diskussionen kommer att fortsätta är oklart, men jag kommer att hålla bloggen uppdaterad.

Bibliometrics at the crossroads- Follow up

There has been some buzz after the Chalmers Library / University of Borås co-hosted event “Bibliometrics at the cross roads”.

 

First, a couple of blogs have mentioned the event: Bibliometrics at the Crossroads at the Chalmers Library Biblogg and Bibliometri i vår och höst from the Masters program Digitala tjänster – kultur, information & kommunikation at University of Borås.

There is also a Flickr stream with photos from the event Bibliometrics at the Crossroads from the Chalmers Library’s photostream:

 

 

The Twitter hash tag #bibcross was also very active a couple of days around the event!

Mer om utredningen om forskningsmedelstilldelning till lärosätena

Fortfarande finns mycket lite information om den rapport som var resultatet av den utvärdering som Anders Flodström arbetat med under det senaste året. I ett nummer av Universitetsläraren (18/2011) intervjuas dock Flodström, som meddelar att han avråder från den av Regeringen efterfrågade modellen att utnyttja peer review för fördelning av medel till lärosätena. Istället förordas att Kungliga Biblioteketes SwePub-databas utgöra grunden för ett system som skall kompletteras med ett system av “Impact Factor”. Hur exakt detta skall se ut framgår inte av svaren och vi får vänta på att rapporten publiceras för att ta del av de uppgifterna, men det lutar åt att de hittills utnyttjade systemet med fältnormerade publikations- och citeringsmått byts mot ett system som gissningsvis baseras på tidskrifters “Journal Impact Factor”. Flodström är noga med att framhålla att en bibliometrisk udd är nödvändig:

“– Till en sådan databas måste man också tillföra en ”impact factor”, (mängden citeringar) och där föreslår jag att Vetenskapsrådet ska stå för den informationen.” (Flodström i Universitetsläraren 18/2011)

Men “citeringar” eller “impact factor”, det är frågan…

Med anledning av Times Higher Education’s list of the world’s top universities for 2011-2012.

Times Higher Education’s list of the world’s top universities for 2011-2012.

Times Higher Education (THE) har levererat sin årliga ranking över världens lärosäten.  Den globala listan är inte så förvånande: toppuniversitet i USA och Storbritannien slåss om topp 10 och några få universitet utanför den anglofona världen finns med bland de femtio främsta i världen. Karolinska institutet når en hedrande 32:a plats (upp från plats 43 i förra årets ranking, men annars är det glest med Svenska lärosäten fram till plats 80 (Lunds universitet) och 87 Uppsala universitet. Mitt eget universitet, GU hamnar i intervallet 201-225, tillsammans med lärosäten som Colorado School of Mines (USA), Nagoya university (JP) och Universität Ulm (De).

Men det finns mycket att säga om sådana rankingmodeller och jag vill särskilt rikta blicken mot de bibliometriska mått som används, eftersom dessa ingår i mina intresseområden. Vad som är viktigt att notera är i vilken grad olika rankingmodeller ger fundamentala skillnader i utkomst. Ta t ex THE:s citeringsmått jämfört med VR:s medelciteringsmått för lärosätena. Båda är normerade utifrån varje artikels ämnesområdes förväntade citeringsgrad men skiljer sig åt i flera avseenden.

Nedanstående tabell jämför de tio svenska lärosäten som THE rankat baserat på kategorin citeringar i denna lista med måttet på fältnormerad medelcitering för samma lärosäte baserat på VR:s (egentligen Högskoleverkets) modell.

 

VR medel-citering* THE Citations THE Rank** THE citrank VR rank THE rank (sv)***
Stockholms universitet 1,32 90,2 131 1 1 4
Karolinska institutet 1,25 73,1 32 2 2 1
Lunds universitet 1,15 72,8 80 3 4 2
Umeå universitet 1,08 59,4 225 4 9 7
Göteborgs universitet 1,11 55,7 225 5 5 6
Uppsala universitet 1,1 53,3 87 6 8 3
Sveriges lantbruksuniv. 1,25 49,8 250 7 3 9
Linköpings universitet 1,06 42,8 350 8 10 10
Chalmers tekniska högskola 1,11 36,3 250 9 6 8
Kungliga tekniska högskolan 1,11 34,1 187 10 7 5
__
*VR:s fältnormerad citeringsgrad
** THE-rank i den globala listan
*** Rankordning bland svenska universitet i THE.

1:an och 2:an är ioch för sig samma: SU följt av KI och THE har Lund och Umeå som trea resp fyra med GU som nr 5. Baserat på VR:s mått på fältnormerad medelciteringsgrad rankas däremot Sveriges Lantbruksuniversitet som 3:a (7:a i THE) och Lund som 4:a och GU åter som 5:a. Den nedre halvan bjuder på fler skilnader mellan utfallen av beräkningsmåtten som kan utläsas ur tabellen ovan.

Summa summarum: Trots samma datamaterial (ISI Web of Science) och likartade citeringsmått (fältnormerade citeringar) skiljer sig rankingen mellan olika lärosäten åt på ett betydande vis mellan olika rankingar baserade på likartade sätt att beräkna mått. Den vetenskapsteoretiska tolkningen lutar åt att detta tyder på att bibliometri som måttstock på vetenskaplig prestation fortfarande är underutvecklad och att mått att beräkna prestationsindikatorer ännu inte stabiliserat sig utan att det finns ett stort utvecklingsarbete kvar.

Källor:

Times Higher Education’s list of the world’s top universities for 2011-2012.

Vetenskapsrådet: Svar på fördelningsunderlag 2011